Bagaren Clara blev kakelugnsmakare: ”Det är inte så stor skillnad på deg och lera”

Clara Romberg lägger på ett lager lera och sätter dit en kakelplatta. Hon tar sedan ett steg tillbaka för att kontrollera att den sitter exakt rakt och att den passar in i formen.

– När det är en ny kakelugn som ska muras så gäller det att man mäter och gör uträkningar innan man sätter igång. Det är en av de saker som jag gillar med det här jobbet, säger Clara och torkar av sina leriga händer på en trasa.

Vi är i ett gathus ett stenkast från centrala Lund och här håller Clara och hennes arbetsgivare Janne Mattiasson på att sätta upp en kakelugn som tidigare stod i ägarens släktgård i Borås.

– Att sätta kaklet är det svåraste momenten i arbetet. Det är det som kräver mest koncentration, säger hon medan hon betraktar sitt verk.

När Hemmets Journal kommer på besök till Claras arbetsplats är två tredjedelar av kakelugnen uppmurad. Nu gäller det att få till den dekorativa överdelen och kronan så att den ser ut som den en gång i tiden gjorde på den gamla släktgården.

– Varje kakelugn är unik. Det finns vissa innermått den ska hålla sig till, kanalsystemet är det samma, men sedan kan cirkelbågen på kaklet variera från ugn till ugn. På runda ugnar gäller det helt enkelt att få till rätt cirkelform, berättar hon.

Från bagare till kakelugnsmakare

Det är nu två år sedan Clara lämnade jobbet som bagare, med inriktning på ekologiska och närodlade råvaror, för att bli lärling hos kakelugnsmakaren Janne Mattiasson i Spannarp utanför Ängelholm.

Det låter som ett stort steg att ta, men karriärbytet är enligt Clara inte så drastiskt som det kan låta.

– Båda är hantverksyrken och de är mer besläktade än man kan tro. I båda fallen arbetar man med händerna och det är inte så stor skillnad mellan att knåda en deg och arbeta med lera.

Den utlösande faktorn som fick Clara att ta steget var att Janne Mattisson gjorde ett arbete med en gammal vedspis hemma hos henne. Hon blev nyfiken på hantverket och ställde en massa frågor.

Det ledde till att han nästan på stående fot erbjöd henne ett lärlingsjobb i sin firma.

– Jag har alltid varit intresserad av gamla hus och byggnadsvård. Och jag har alltid tyckt så himla mycket om eldstäder, säger hon.

Det var för två år sedan och vedspisen som det handlade om stod i ett gammalt släkthus från 1850-talet i Vejbystrand.

– Jag håller fortfarande på att renovera huset, men en vedspis var en av mina första prioriteringar. Jag tycker att en vedeldad spis är hjärtat i ett hus.

Clara föredrar att baka bröd och laga mat i en riktig vedspis, trots att det är betydligt omständligare och tar längre tid än att bara vrida på en ratt på en elspis.

– I en stressad tid ger det ett lugn, säger hon.

Det visade sig att Janne Mattiasson hade en fin vedspis som hon tyckte skulle passa perfekt i hennes gamla hus.

– Skorstenen behövde också göras vid så därför anlitade jag honom.

Intresserad av byggnadsvård

Clara hade före Jannes besök börjat fundera på att byta jobb, men visste inte alls vad hon ville göra. Hon jobbade vid den tiden som hantverksbagare på ett litet kafé på Bäckdalens handelsträdgård i Båstad.

– Jag hade jobbat där i sju år och trivdes med arbetet, berättar hon.

Men mötet med Janne Mattiasson förändrade allt. Plötsligt kände hon att det var det hon ville arbeta med – ett yrke där hon kunde kombinera sitt intresse för byggnadsvård och fascinationen för eldstäder.

– Jag hade redan upptäckt att jag tyckte om att arbeta med lerbruk när jag putsade väggarna i huset. Det är ett naturligt och ofarligt material, säger hon.

Det visade sig att Janne Mattiasson hade ett lämpligt arbete med en kakelugn i närheten och han frågade om hon skulle vara intresserad av att testa på jobbet.

– Vi bestämde att jag skulle börja provjobba hos honom. Det var sedan en gradvis övergång från mitt gamla jobb till jobbet som lärling som kakelugnsmakare.

Clara blev snabbt varm i kläderna och när vi träffar henne i Lund arbetar hon huvudsakligen ensam med att mura upp kakelugnen.

– Det känns väldigt viktigt och roligt att vara med och föra hantverket med kakelugnar vidare, säger hon.

En handfull kakelugnsmakare

Hennes chef Jan Mattiasson, som kommit på besök under intervjun med hans adept, är imponerad.

– Clara behärskar i stort sett alla momenten och har gått från att vara lärling till att få en vanlig anställning, säger han.

Han granskar hennes arbete och nickar gillande. Liksom Clara har han lärt sig hantverket genom praktik.

– Jag halkade in på det av slump när jag studerade till biologi- och kemilärare i Umeå i mitten på 80-talet. Jag hade en kompis där som var kakelugnsmakare och jag började hjälpa honom på ledig tid.

Det blev inga lektioner i vare sig kemi eller biologi för honom. Istället blev det kakelugnar, spisar och skorstenar och sedan 1992 har han eget företag med tre anställda.

– Det har blivit mycket roligare sedan Clara började i företaget. Hon är en frisk fläkt och hon har det rätta intresset för kakelugnar, säger han.

Clara och Janne har märkt ett ökat intresse för kakelugnar och spisar i takt med att elpriset skjutit i höjden det senaste året. Det är stor efterfrågan på alternativa energikällor.

– Tanken är att jag själv ska mura upp en så kallad ”fattigmanskakelugn” hemma. Den saknar kakel, men bygger på samma principer med fem kanaler där den varma röken går runt, säger Clara.

Det sinnrika kanalsystemet med fem meter rökgångar gör att en kakelugn kan hålla värmen i upp till ett dygn sedan den väl blivit ordentligt uppvärmd.

– Det här är ett perfekt jobb för mig som gillar gamla material, återbruk och att leva i harmoni med naturen, säger hon och delar med van hand en tegelsten som ska muras upp i kakelugnens innanmäte.

– I början tyckte jag jobbet var tungt, men det berodde nog mest på att jag lyfte och bar fel, säger Clara som bara känner till fyra kvinnliga kakelugnsmakare förutom hon själv.