Att spela dragspel blev Williams räddning: ”Jag var utbränd och livrädd”

Hemma i huset i Ransäter är det full rulle. Mamma Madelene har precis dukat undan frukosten och William har satt sig vid köksbordet med dragspelet. Han börjar att spela en mazurka och utan att läsa noter så hittar han tonerna och melodin.

– Jag kan inte läsa noter, jag spelar på gehör, säger han och fokuserar på var han ska sätta fingrarna på dragspelet.

På köksbordet ligger en CD-skiva som han spelat in och sålt i 300 exemplar. Han är idag flitigt anlitad för att komma och spela och föreläsa, där fokus ligger på att berätta om hans resa – från åren av mobbning till ett liv fullt av kärlek och glädje.

Läs även: Hunden Panda räddade diabetessjuka Moa: ”Jag är evigt tacksam”

Williams fingrar sveper fram över dragspelsbrädan. För honom innebär det glädje att spela. Det var det som hjälpte honom att försvinna bort i flera timmar och glömma allt det tuffa han tvingades att gå igenom i skolan. Spelandet är också det som har gett honom självförtroende och livet tillbaka.

– Jag är så tacksam och jag hade aldrig klarat det utan min familj, de har stöttat mig hela tiden, säger William och ställer ner sitt instrument på golvet.

Han har några olika dragspel som han skiftar om att spela på, beroende vilken melodi han ska träna på eller framföra.

– Jag renoverar också dragspel och hjälper dem som har ett som av någon anledning inte fungerar, säger William.

William tvingades sitta bakom en skärm i klassrummet

Mamma Madelene slår sig ner intill honom och deras kroppsspråk visar tydligt att de är ett team som tillsammans med pappa Inge och Williams systrar kämpat mot mobbningen som pågick ända upp till högstadiet.

– Det var fruktansvärda år. Jag var konstant orolig och stressad när jag var på jobbet. Jag visste inte vad som skulle hända under dagen och det gör ont, att som förälder att skicka sitt barn till skolan när man vet vad som pågår, säger Madelene.

Det började när William var sex år gammal och gick i förskoleklass. Han fick höra av lärare att han var rörig, besvärlig och hade svårt att sitta still. Kompisarna retade honom för hans utseende och hans kläder. William har alltid gillat att ha på sig en så kallad ”newsboy cap”, en äldre modell av keps som var ”fel” enligt klasskamraterna. Så skulle man inte se ut på 2000-talet.

Läs även: Katterna hjälpte Niklas ur mörkret: ”De fick mig att vilja leva vidare”

En åtgärd, som skolan ansåg var bra, var att sätta upp en skärm i klassrummet som William fick sitta bakom när han behövde lugn och ro. Men en dag när William kom hem från skolan var han ledsen. Han berättade att han fick sitta hela dagarna bakom skärmen och att han hade ett rött och ett grönt snöre som han fick hänga ut beroende på om han behövde hjälp eller inte.

– Det gröna snöret signalerade att allt var bra, det röda att jag behövde hjälp. Men läraren ignorerade mig ofta och jag fick sitta där ensam, säger William.

Det bidrog till att klasskompisarna retade honom mer och sa att något måste vara fel på honom. Annars skulle han inte få sitta där själv.

Mobbningen blev värre och värre

Familjen bestämde sig för att göra en utredning på William och det konstaterades att han hade en lättare variant av ADHD. Nu tänkte Madelene och Inge att det skulle bli bättre för William i skolan, när det fanns en förklaring till varför han inte alltid kunde sitta still.

Men mobbingen fortsatte termin efter termin och ju högre upp i årskurserna han kom, desto mer utfryst blev han av sina klasskamrater. Han hade ingen vän att umgås med och William blev alltmer introvert, rädd och orolig. Varje dag gick han med en klump i magen, han visste att glåpord och utfrysning var det han skulle mötas av på skolan.

Läs även: Mats dumförklarades som barn – blev professor: ”Livet kan gå bra även om början är svår”

Han berättade för sina föräldrar som kämpade för att få till möten och hjälp av skolan och lärarna.

– De sa att de skulle prata med eleverna som var dumma mot William, men det blev inte ett dugg bättre. Bara sämre, säger Madelene.

William mådde allt sämre

När det var idrott, och han skulle byta om, kastade klasskompisarna hans kläder i duschen och dränkte in dem i tvål. Vid ett tillfälle hade William fått nya skor, ett par Adidas som var moderna och förhoppningsvis skulle få honom att passa in med de andra i killarna i klassen.

– Men de kastade även in dem in i duschen. De hånade mig och sa att jag som var så värdelös behövde inte skorna, berättar William.

Han fick ofta höra att han var ful och äcklig och såg prickig ut i ansiktet.

– Jag förklarade att jag har acne och att det är så jag ser ut. Även idag har jag problem med det, säger han.

Läs även: Henrik Fexeus: ”När min son mobbades tog jag saken i egna händer”

Ju längre tiden gick desto mer annorlunda kände sig William. Han mådde sämre och sämre och kände att han inte passade in någonstans.

När han var 13 år och började sjuan eskalerade allt och den värsta perioden i hans liv började.

– Han kom hem och berättade att en kille i klassen hade sagt: ”Det vore bättre om du dog. Det skulle vara så mycket lugnare för mig och oss andra om du inte fanns.”

Planerade självmord

Grupptrycket ökade och flera killar i skolan slöt sig till den grupp som mobbade William. En händelse som utlöste en känsla av att inte vilja leva längre var när han blev anklagad för att ha skvallrat av ett gäng som tjuvrökt på skolan. De trodde det var William som gjort att de blivit påkomna av lärarna och fått hemringning av rektorn.

– Dagen efter lade de krokben för mig och sa att de skulle slå mig så blodig att jag aldrig mer skulle kunna gå, berättar William, som då kände att han snart inte skulle orka mer.

Läs även: Mobbningen har präglat Annika genom livet: ”Jag känner mig mindre värd än andra”

Under den här perioden slutade han äta och sova och rasade i vikt. Han hade också planerat att ta sitt liv. Han hade köpt ett blått rep och
bestämt sig för hur han skulle gå till väga. Men när han en kväll satt och tittade på repet kom tankarna:

”Är det verkligen det här jag vill? Varför? Jag har så mycket att leva för, jag måste be om hjälp. Jag har min familj som älskar mig och de kommer att hjälpa mig.”

– Det var då han kom till oss och sa att han inte vill dö och att han ville ha hjälp, säger Madelene.

Att spela dragspel förändrade allt

Pappa Inge blev fruktansvärt arg. Han ringde Williams lärare och sa att nu fick det vara nog. Något måste ske. Den sommaren, mellan årskurs sju och åtta, var Madelene sjukskriven i tre månader för att stötta och finnas till för William. Han hade utvecklat panikångest, sov inte och åt dåligt. Han klarade inte av att gå i affärer utan att känna sig rädd.

– Mobbningen hade satt så djupa spår inom mig. Jag var utbränd och livrädd för att gå ut. Jag tänkte hela tiden att de skulle komma och slå mig. Eller anklaga mig för något som jag inte hade gjort.

– Att stå vid sidan som förälder och titta på är hemskt och man måste orka kämpa. Vi har gjort det för att vi har hållit ihop och pratat med varandra och stöttat varandra. Vi är starka tillsammans, säger Madelene.

Läs även: Stickdesignern Birger mobbades i skolan: ”Tuffa till dig”

Men så en dag under sommarlovet kom William i kontakt med Hembygdsgården i Ransäter. De hade en spelstämma och där träffade William dragspelslärare Mats, som skulle komma att betyda mycket i Williams liv. Mats erbjöd sig att ge honom lektioner.

– Jag hade redan som sjuåring velat spela dragspel, men det fanns ingen som kunde lära mig, säger William.

För honom blev dragspelet en kanal för att släppa allt det tunga och en möjlighet att fly bort från allt kaos runt honom. Han kunde sitta och spela i timmar efter skolan och ju mer han spelade, desto bättre och starkare mentalt blev han. Läraren insåg snabbt att William var en talang.

– Han kan sätta noter och spela en låt bara genom att lyssna på den. Helt otroligt, säger mamma Madelene.

Hittade nya vänner

Inför skolstarten i åttan tog William kontakt med två killar i samma årskurs som han lärt känna litegrann tidigare. De tre blev vänner och även tjejerna i klassen tog nu också Williams parti och såg till att alltid vara i närheten av honom. När killarna i klassen började vara elaka, gick tjejerna fram och sa åt dem att de ska sluta genast.

När William gick ut nian så spelade han in en egen låt och skickade till var och en av tjejerna i klassen som ett tack för att de stöttat honom under de sista åren i högstadiet.

Gymnasietiden beskriver han som en underbar tid och han sträcker upp sina armar i luften och säger högt:

– Jag ville inte att den skulle ta slut. Jag trivdes på skolan, fick vänner och träffade likasinnade. Det går inte att beskriva frihetskänslan.

Läs även: Daniel Norberg: ”Mitt liv är absolut inte bara ett långt skratt”

Viktigt att inte ge upp

Om någon då hade sagt till William, då när han satt och tittade på det blåa repet, att han skulle bli känd, stå på scen och åka runt på olika stämmor och spela, hade han inte trott på det.

William visar att hans ena hand har ett finger som är kortare än det på andra handen. När han var sju år gammal bad han en lärare om att få spela klarinett eller piano, men fick till svar:

”Du kommer aldrig kunna spela ett instrument, eftersom du har ett kortare finger på ena handen.”

– Tänk så fel den läraren hade, säger William och ­tystnar.

– Till alla som tvingas att gå igenom det jag gjorde vill jag säga: Ge inte upp. Kämpa och ta hjälp av dem som tror på dig. Hitta din grej i livet. Kom ihåg att du är bra och att det som händer inte är ditt fel.

Läs även: Gunillas dotter omkom i diskoteksbranden: ”Trädgården hjälpte mig att läka”