Helen Sjöholm och Tommy Körberg älskar att jobba ihop: ”Vi har längtat efter att göra detta”

I vår tar Helen Sjöholm och Tommy Körberg med sig stora delar av gänget från musikalen Änglagård till Malmö och därefter vidare till Göteborg.

– Det är inte mer än rätt att vi åker ner och möter den publik som av olika anledningar inte kan ta sig till Stockholm och se musikalen där, säger Tommy.

Sin karaktär i musikalen beskriver Tommy som en godmodig man i sina bästa äldre år som bär på en stor sorg, en sorg som beror på en förlorad kärlek.

Läs även: Tommy Körberg:  ”Jag har alltid haft en vilsen 12-åring inom mig”

– Sorg är inte så svårt att komma nära inpå. Det finns nog omedvetet i oss alla. Jag tror att vi alla i botten har en grundad tragedi och vi gör allt för att blunda eller slå ifrån oss sorgen.

Tommy tror att alla har ett pågående krig inom sig som ingen annan vet något om.

– Det är just därför det är så viktigt med underhållning. Man behöver underhållning för sin själ. Vår uppgift på scen är att förmedla något till den mänskliga själen. Samtidigt ska man inte blunda för de negativa bitarna i livet. Jag har absolut ett pågående krig inom mig. Bara att gå ut och möta människor kan vara jobbigt, säger Tommy.

Tommy Körberg och Helen Sjöholm om att åldras

Tommy har några enstaka, fina vänner som han gärna träffar på tu man hand, som Lasse Hallström, Per Morberg eller Kjell Bergqvist. Men helst föredrar han ensamheten.

– Jag trivs som allra bäst när jag får sitta hemma på vår terrass och titta ut mot havet och läsa eller lyssna på fågelkvitter. Jag har kommit upp i den aktningsvärda åldern då den solitära tillvaron är att föredra.

De senaste åren har Tommy drabbats av olika hälsoproblem. Sedan ett par år tillbaka har även hans tinnitus försämrats, något som påverkar både den mentala hälsan och inte minst sömnen.

Nu för tiden tar han insomningstabletter samt lyssnar på zenbuddistiska klockor ­vilket distraherar tjutet i hans huvud. Men Tommy betonar vikten av att hålla fantasin ­levande mitt i allt som händer i den åldrande kroppen.

– Om lekfullheten blir ­lidande tror jag man blir en bitter gammal gubbe. Det har jag sett allt för mycket av. Jag brukar säga att jag har en 25-åring inom mig som protesterar vilt, jag har en 12-årings sinne för humor och jag har en kropp som undrar varför jag inte har dött ännu.

Helen håller med om att man samlar på sig olika lager av åldrar. Utseendet förändras, kroppen känns annorlunda och hon kan inte säga att hon välkomnar förändringarna.

– Samtidigt har jag varit med om allt för många som drabbats av sjukdomar och på en gång får man större perspektiv på hur fort livet kan förändrats. Peppar peppar, så länge jag får vara frisk och får se mina barn växa upp, så förhåller jag mig ödmjuk inför de skavanker som kommer med åldrandet.

Skådespelar allt mer

Många tänker säkert främst på Helen Sjöholm som sångerska, men under de senaste åren har skådespelat allt mer.

– Skådespeleriet i mig har vuxit och jag har lutat mig emot dramat i mina musikalroller. Jag fick chansen att ­filma i Simon och ekarna och sedan i Så som i himmelen, som blev starten för fler roller, ­säger Helen.

På frågan vad Helen föredrar, teaterscenen eller film/tv, menar hon att mixen av dessa båda världar är det allra bästa.

Läs även: Joe Labero om singellivet, magi och dottern Nicole: ”Hon är det bästa som hänt mig”

– Under en teaterföreställning kan aldrig allt bli perfekt. Det händer nya saker varje kväll och uttrycken är mycket större. I en tv- eller filmproduktion har man inte samma kontroll över helheten. Det är lite mer utelämnande – man gör sin roll och sedan lämnar man över till andra vid klippbordet.

– Det är verkligen två helt olika tilltal, men det är så himla spännande att få jobba med mer dramatik nu. Passionen håller sig vid liv så länge jag får jobba så här brett. Att ständigt vara på tå och aldrig bli för bekväm är ett sätt att hålla sig levande i detta yrke.

Kan inte ta de högsta tonerna

Tommy säger att det är musikanten inom honom som ständigt längtar efter nya projekt.

– Det enda jag kan känna när man spelar musikal är att musikanten i mig lider. Det är repetitivt. Jag tycker om att vara på en scen där jag ser och hör musikerna spela, så det är väl det enda jag kan sakna.

– Däremot kan jag inte längre göra alla de jobb som jag en gång kunde. Jag kommer till exempel inte längre komma upp på de toner jag kunde på 90-talet. Jag har sänkt både Stad i ljus och Anthem med en ton. Det är såklart en sorg, erkänner Tommy.

På senare tid har Tommy gett master class på Akademin för yngre förmågor, något han upplevt som både ärofyllt och givande. Han menar att många artister idag sysslar med för mycket ”hyss”.

– De sjunger för långa toner, betonar fel, är inte rytmiskt medvetna om vad de gör. Eller så är det vanligt att man överspelar.

Stort att få uppträda med Tommy Körberg

Både Tommy och Helen minns när filmen Änglagård kom i början av 90-talet. Helen såg den flera gånger om.

– Den var speciell på så många olika sätt, framför allt kändes tilltalet så trovärdigt. Filmen fångade något i krocken mellan det moderna och det gamla bondesamhället, rädslan inför det främmande, nya och oväntade.

– Colin Nutley såg Sverige utifrån och när han skapade den här berättelsen kändes det både nytt och fräscht. Folk hade inte heller sett regnbågsfrågan skildras i film på detta vis. Jag tror den bidrog till nytänkande för många, säger Helen.

Det var i början av 2000-talet som Helen och Tommy började jobba ihop och de båda beskriver en 25 år lång vänskap. Förutom i Bennys Anderssons Orkester har de sjungit tillsammans i bland annat Chess och My fair lady.

För Helen, som hade lyssnat på Tommy hemma i sitt flickrum redan som litet barn, kändes det både pirrigt och stort att få uppträda med honom första gången.

– Tommys röst är unik. Det finns ingen annan som sjunger som han. Och i hans röst finns också hela Tommys person. Det är som att han öppnar upp hela sitt känsloliv och vi andra får njuta och lyssna. Det var läskigt i början, men numera är det bara kul att få jobba med Tommy. BAO har ju inte varit aktiv på länge, så just därför känns detta så roligt.

Över 200 föreställningar med Änglagård

Helen säger också att det är fantastiskt att se hur ambitiös, kreativ och disciplinerad Tommy är, alltid i ständig utveckling. Hon kan också avundas hans lugn. Själv tycker hon att det blir allt mer nervöst inför premiärer eller direktsändningar ju äldre hon blir.

Tommy berättar om första tillfället han sjöng duett med Helen.

– Det var så lätt, vi följde varandra intuitivt och det är väldigt få människor jag gör det med. Vi känner på oss precis när andningen ska vara – sådant man inte tänker på, som bara händer. Likadant är det privat – problemfritt.

Över 200 föreställningar har man hittills gjort med Änglagård. Kväll efter kväll fortsätter musikalen dra fullt hus. Svenska folket har verkligen tagit den här berättelsen till sina hjärtan.

Helen Sjöholm om sina barn

Som mamma till en 18-åring och ett tvillingpar på 13 år beskriver sig Helen som ”disträ, närvarande och känslomässigt engagerad”.

– Jag försöker vara så stöttande jag kan, men i en familj där alla barn är väldigt olika, så är det en utmaning att låta dem få vara just olika. Jag önskar att jag skulle vara lite coolare och mindre orolig.

Idag, när barnen är så stora, klarar de sig en hel del på egen hand. Men överlag tillbringar Helen en hel del tid med sina barn, kanske mer än hon trodde med tanke på sitt yrkesval där en hel del av arbetstiden ligger på kvällar och helger. Hon vet att hon inte är en sämre mamma bara för att hon är borta just lördags­kvällar.

– Jag älskar att vara med dem och tycker att det är viktigt att de ska få prova nya ­saker och lära sig ha empati och intressera sig för andra.

Största utmaningen i rollen som mamma tycker Helen är balansen mellan att hålla fast och samtidigt släppa taget, att våga lita på dem med tanke på allt som kan hända. Förr, när barnen var yngre handlade det mesta om praktiska saker, numera är det mer känslomässiga.

Läs även: Bertil Schough blev kär i sin läkare: ”Vi är så oerhört lyckliga”

Helen tror att det viktigaste för våra ungas välmående är att bejaka deras intressen. Att hämta kraft i sången när Helen känt sig utsatt har alltid varit hennes egen räddning.

– Men för andra kan det vara i sporten eller i skrivandet. Jag tror att man stöttar sina barn bäst genom att låta dem syssla med det de tycker är roligt. Det är där de känner glädjen och vid de tillfällena man kan se den där passionen i ögonen.

– Jag tror det är viktigt att låta dem känna att de har något eget där de kan få blomma och känna egenvärde. Skolan är jättetuff för många unga idag. Jag har flera i min omgivning där det är en utmaning bara få barnen att vilja gå i skolan. Vi behöver entusiasmera våra barn att få dem att känna sig nyfikna men samtidigt ha tilltro, både till sig själva och omvärlden. Just nu är det väldigt mycket musik som gäller för mina barn, vilket är jättekul, säger hon.

I en familj på fem är det inte alla stunder som alla är i harmoni samtidigt, men när det är som tuffast brukar Helen påminna barnen om de stunderna som faktiskt är bra.

– Och de stunderna, när alla fem mår bra samtidigt – de är fantastiska, säger Helen.

Tommy Körberg: ”Jag var nog ingen bra fadersgestalt”

Största utmaningen som tonårspappa menar Tommy handlar om ”iskalla nerver och brist på onödigt intresse”.

– Vissa kanske tycker att det är cyniskt, men det tycker inte jag. Man ska vara på svärdslångt avstånd och inte lägga sig i för mycket, men ändå finnas till hands när det behövs. Och så ska man veta hur Swish fungerar.

Med sorg i rösten säger Tommy sig inte ha varit en särskilt bra pappa tidigare.

Läs även: Sofia Rågenklint om nya kärleken: ”Jag har en väldigt fin man vid min sida”

– Visst, jag har väl varit där för dem när jag kunnat. Men när jag drack för mycket var jag under perioder inte alls ­rolig att ha att göra med. Även om det inte är uttalat så sätter sådant ärr hos ­vilken människa som helst. Mitt humör kunde förändras och jag var nog ingen bra fadersgestalt. Så det är klart att jag känner skuld och sorg för det där.

– Men när man kommit upp i min ålder är minnet som det är, så jag har tack och lov glömt bort en hel del. Samtidigt sitter trauman kvar i ens omedvetna, säger Tommy.

Gör gemensam sommarturné

Vad betyder det för er att ha musiken i sitt liv?
– Jag hade inte varit den jag är utan musiken, säger Helen Det är ju både en terapi och ett måste, det finns inget ­alternativ för mig. Jag har alltid vetat att jag på ett eller annat vis ska vara en sjungande uttryckande person, det ligger nog i mitt dna.

– Passionen för musiken finns alltid där, men med vissa låtar är det som en gammal kärleksrelation. Ibland kan man tröttna medan man då och då kan bli lite nykär, speciellt härligt är det ju när man får möta publikens entusiasm.

Tommy citerar Nietzsche och menar att om musiken inte fanns skulle livet vara ett misstag.

– Det har varit, och är än idag, både en tröst och styrka. Musiken hjälper mig att känna. Shakespeare sa ju: ”Filosofin hjälper oss att tänka, musiken hjälper oss att känna.”

Och till sommaren kommer ni för första gången ge er ut på en efterlängtad sommarturné, bara ni två?
– Vi har längtat efter att göra detta länge. Det är en personlig resa genom musik som betyder mycket för oss båda, säger Tommy som lovar att de kommer bjuda på både ny musik, en del från BAO och såklart låtar med hög igenkänning, som Anthem, Stad i ljus och Du måste finnas.