Anne tog hand om sina barnbarn efter dotterns död: ”För mig fanns ingen tvekan”

Nima, 20, parkerar bilen utanför huset och lilla­syster Nayelie, 16, kommer ned för trapporna från ovanvåningen. Systrarna samlas tillsammans med mormor Anne Arends och hennes Tor i det gemytliga köket. Huset i Vannaröd utanför Sösdala har generösa utrymmen.

– Det har alltid funnits gott om plats här om flickorna ­velat ta hit kompisar som ­sover över, säger Anne som inte bara är mormor, utan även flickornas mamma sedan deras mor, Annes dotter, dog för snart tio år sedan.

Läs även: Efter 20 år blev Mi äntligen mamma: ”Jag bara grät när jag fick se honom”

De tittar i fotoalbum där det finns bilder från deras många resor tillsammans. Och framför allt bilder på mamma Catty. Bilder och minnen som gör Annes dotter levande igen och ständigt närvarande. Hon är saknad, men inte glömd.

– För mig lever hon vidare genom de här båda, säger Anne och lägger armen om sina båda barnbarn.

– Mormor och Tor har varit toppenföräldrar, säger syskonen unisont och Nima tillägger att ”Moffi”, som hon kallar Tor, är hennes manliga förebild eftersom han alltid funnits i hennes liv.

Träffade dansk man

Som ung flyttade Anne tidigt till Kanarieöarna, där hennes syster bodde, och fick arbete som undersköterska. Det var där hon 19 år gammal träffade Erik från Danmark. De blev förälskade och gifte sig bara något år senare.

Catty föddes 1976 men när hon var ett och ett halvt år gammal skilde sig Anne och Erik. 1982 flyttade Anne tillbaka till Sverige.

Efter en danskväll i Malmö i slutet av 1980-talet träffade hon den tolv år äldre Tor på en efterfest. Anne flyttade med Tor till Sösdala och han klev på ett fint sätt in i rollen som Cattys extrapappa. Familjen gjorde ofta resor tillsammans och Catty fick se mycket av världen.

Även som vuxen brukade hon följa med sina föräldrar på deras resor, bland­ ­annat till ön Isla de Margarita utanför Venezuela där hon fick jobb som turistguide.

Pappa i Venezuela

Det var på den ön hon träffade Jesús och blev förälskad. Redan året efter att de träffats föddes Nima. Catty flyttade ganska snart hem till Sverige och paret tog en paus i förhållandet. Men de hittade tillbaka till varandra och fyra år senare föddes Nayelie.

– Catty och Jesús levde ­under flera år i ett av-och-på-förhållande. På så gott som alla lov från skolan åkte hon med barnen till Venezuela så de fick träffa sin pappa, berättar Anne om dottern.

Annars bodde Catty i Hässleholm och det var där barnen växte upp. Nima har inga bra minnen från skoltiden.

Läs även: Charlotte fick sin makes barn efter hans död: ”Sam lever vidare i vår son”

– Jag hade knappt några kompisar. Förmodligen berodde utfrysningen på att jag har ADD och dyslexi, och inte var som alla andra, säger hon.

– Mamma var mitt stora stöd som jag längtade hem till varje dag, och så hade jag förstås mina morföräldrar, säger hon och tittar med ett milt ­leende på Anne och Tor.

Drabbades av hjärnblödning

I november 2015 skulle Cathy gå ut med några väninnor. Men innan de skulle ge sig iväg blev hon illamående och yr. Hon fördes akut till sjukhuset i Kristianstad.

Anne och Tor fick samtalet från sjukhuset klockan ett på natten. Nayelie sov över hos dem och Nima hos en kompis.

– En läkare berättade att min dotter fått en hjärnblödning och att hennes tillstånd var kritiskt.

Tillsammans med barnen for de till sjukhuset.

Läkaren hade inga roliga besked. Catty var hjärndöd och det fanns inget hopp.

– Jag minns allting från den natten. Det kändes som att ­tiden bara stannade, säger Nima.

Medfött fel

Två dygn senare, strax efter midnatt den 15 november, somnade Catty in. Hjärnblödningen berodde enligt läkarna på ett genetiskt medfött fel.

– Det var så overkligt på ­något sätt. Jag kunde inte förstå att hon var borta. Jag förnekade det för mig själv, säger Nima.

Nayelie säger att hon efteråt hade många drömmar om sin mamma.

Anne och Tor fick, mitt i sin egen sorg, ta hand om barnen, vara starka och ge tröst. Samtidigt som de planerade begravningen.

– Vi pratade mycket om hur vi ville ha det. Nayelie, som inte var döpt, ville döpa sig innan hennes mamma begravdes. Du Nima, bestämde vilka kläder hon skulle ha på sig i kistan.

Läs även: Jenny var steril efter cancern – blev gravid mot alla odds: ”Inget annat än ett mirakel”

Dop och begravning

Nima ville att begravningen skulle ske med öppen kista, så som man gör i Venezuela.

– Jag minns när min gammelfarmor begravdes och locket på kistan var av glas så att man kunde se henne ligga där i fina kläder, säger hon.

Det blev en vacker och annorlunda stund i kyrkan, med dop följt av begravning.

Nima och Nayelie hade förlorat tryggheten i sina liv och Anne hade förlorat sitt enda barn.

Den stora frågan var vem som skulle ta hand om Cattys barn, som bara var tio och sju år gamla? I Venezuela fanns deras biologiske far, som formellt hade rätt till vårdnaden.

Men ingen av flickorna ville flytta dit, där de inte kände någon mer än deras pappa. Ett annat alternativ var att båda skulle få växa upp i en fosterfamilj, åtskilda i värsta fall. Men Nima och Nayelie ville till varje pris bo hos mormor och Tor.

Men det fanns två problem. Dels var det deras biologiska pappa som hade den juridiska rätten till vårdnaden. Dels var frågan om socialen skulle godkänna två äldre som vårdnadshavare.

– Jag föll bort direkt eftersom jag var 76 år, säger Tor.

Anne fick vårdnad om barnbarnen

Återstod gjorde Anne som ställdes inför faktum att 64 år gammal bli mamma till barnen hon var mormor till. Två barn som skulle vara i tonåren när hon passerat 70.

– För mig fanns ingen tvekan, säger Anne. Hos mig och Tor hade flickorna spenderat mycket tid. De hade alltid firat jul här och så vidare. Det var här de hade sin trygghet.

Deras pappa avsade sig vårdnaden till förmån för Anne. Men hennes förmåga som vårdnadshavare skulle först kontrolleras genom socialtjänstens utredning.

– Jag var livrädd för att de skulle säga att jag var för gammal, säger hon.

Läs även: Till sist fick Lisa träffa sin amerikanske halvbror: ”Michael var den saknade länken”

Men socialtjänsten såg inte det som ett hinder och Anne fick grönt ljus att bli vårdnadshavare till Nima och Nayelie. Flickorna var överlyckliga.

Nima blev i den svåra situationen också som en extramamma till sin lillasyster. Något som bidragit till att stärka banden mellan syskonen.

Sorgen efter Catty hängde kvar länge.

– Det var ett trauma att förlora sitt enda barn. Min tröst i sorgen var att Catty levde kvar genom flickorna, jag såg henne i dem. Nima har sin mammas viljestyrka och Nayelie hennes utseende. Hade jag inte fått ha flickorna här, hade jag inte orkat ta mig genom sorgen. De har gett mig så mycket glädje, säger Anne.

Axlade föräldrarollen på nytt

Att kliva in som mamma åt sina barnbarn blev samtidigt som att skruva klockan 30 år tillbaka i tiden med föräldramöten, utvecklingssamtal och allt annat som ingår i föräldrarollen.

Och hur skulle det kännas för flickorna att komma tillsammans med sin mormor till skolan?

– För mig har det aldrig varit några problem, säger Nima, medan Nayelie erkänner att hon ville bli avsläppt en bit från skolan, när mormor körde henne dit, för att slippa frågor från kompisarna.

Anne har dock aldrig sett föräldrarollen sent i livet som betungande.

– Tvärtom såg jag det som en chans att utveckla mig själv när jag blev tvungen att sätta mig in i deras intressen, till exempel sociala medier. Jag har varit annorlunda i den här mammarollen jämfört med när Catty var barn. Då var jag strängare, nu släppte jag efter lite mer, säger hon.

Både tjejerna och Anne betonar att de sällan eller aldrig haft några större gräl.

– Självklart har man ibland varit lite sur över någonting, men då har det bara varit att öppna dörren och gå ut ett tag, tills man lugnat ned sig, säger Nima.

Flickornas gemensamma intresse har varit simning och varken Anne eller Tor har sett det som en belastning att skjutsa och lämna till fritidsaktiviteter.

Fått resa mycket

Anne och Tor har även rest mycket tillsammans med flickorna.

– I början var resorna ett sätt att bearbeta sorgen, säger Anne.

När Anne närmade sig 70 var Nima i tonåren och hade fått fler vänner som hon umgicks med. De flesta bodde i Hässleholm, ett par mil från Sösdala. Anne tvekade aldrig att köra och hämta henne mitt i natten, oavsett om hon varit hos vänner eller på diskotek. Även Tor har ställt upp som chaufför många gånger.

– Tjejerna har ofta haft kompisar som sovit över här. Sedan kom det pojkvänner när de blev äldre.

Läs även: Till sist fick Lisa träffa sin amerikanske halvbror: ”Michael var den saknade länken”

I tonåren lurar många faror, inte minst alkohol och droger. Men det har aldrig varit några problem för Annes båda barnbarn.

– De har inte varit nyfikna på det, säger hon.

Nima och Nayelie har aldrig känt att de saknat något under sin uppväxt med mormor och Tor.

– Vi har framför allt fått resa mycket. Vilka ungdomar har till exempel fått gå på Kinesiska muren? säger de.

Alltid närvarande

Anne förklarar att hon och Tor gjort sitt yttersta för att flickorna ska ha det bra.

– Att förlora sin mamma så tidigt innebär att de lidit tillräckligt och de behövde trygghet, säger hon.

Nima har alltid varit praktiskt lagd och den som fixar allting. Så hon valde fordons- och transportprogrammet på gymnasiet och arbetar nu som bilbärgare i Helsingborg. Hon bor i eget hus i Sösdala tillsammans med sin pojkvän.

Nayelie går turistprogrammet på gymnasiet i Lund och vill bli reseledare. Tor skjutsar henne till tåget varje morgon.

För ett tag sedan hamnade Anne på sjukhus med hjärtflimmer. Nima och Nayelie blev oroliga.

Läs även: Till sist fick Lisa träffa sin amerikanske halvbror: ”Michael var den saknade länken”

– Det som hände vår mamma spelades upp igen, säger de.

Dess bättre fick Anne komma hem efter några dagar, lika pigg och glad som vanligt.

– Det kändes så skönt, säger de och kramar sin mormor.

Även om det snart är tio år sedan Catty gick bort finns hon alltid med sin familj.

– Jag tänker på henne varje dag, säger Anne.