Klasskamraterna fann varandra efter 53 år – mitt i sorgen

Tomas tyckte att Birgitta var den sötaste flickan i klassen och var hemligt kär i henne. Det blev en kort flirt i samband med studenten, men sedan inget mer. De valde helt olika vägar i livet och tänkte inte så mycket mer på varandra.

Inte förrän Tomas hörde ett radioreportage om Birgitta och en fruktansvärd brand som tagit hennes makes liv. Han bestämde sig för att skicka ett sms, på vinst och förlust.

Det blev vinst.

Läs även: Eva och Anders träffades på däckverkstaden: ”På något sätt sitter vi ihop”

För nu sitter de båda 72-åring­arna i Tomas hus i Tjustgöl mellan Oskarshamn och Västervik. Tomas hand söker Birgittas. De tittar på varandra med ögon som lyser upp den gråmulna vinter­dagen. Lyckan går inte att ta miste på. Drygt 50 år efter att deras vägar skildes åt har de åter funnit varandra – och kärleken.

– Det är så underbart, strålar paret som tvingats gå igenom mycket smärta innan de fann lyckan på nytt.

Hade tidigt känslor för varandra

De växte båda upp i Misterhult mellan Oskarshamn och Västervik. Där gick de i samma klass de första sex åren innan det blev högstadiet inne i Oskarshamn.

När det var dags att välja till gymnasiet valde båda det naturvetenskapliga programmet. Och hamnade i samma klass.

I övre tonåren började det hända saker i deras hjärtan. Det slumpade sig dessutom så att det var problem med skolbussen från Misterhult och in till Oskarshamn, vilket innebar att de lånade sina föräldrars bilar och turades om att köra till skolan.

Läs även: Anne och Stefan fann varandra på isen: ”Allt kändes så självklart”

Det var bara de två i bilen och Tomas medger att han brukade snegla på Birgitta.

– Hon var så otroligt vacker och jag var förtjust i henne. Men jag var för blyg för att berätta det för henne. Jag trodde inte att hon hyste några känslor för mig, säger Tomas.

Där hade han fel.

– Jag tyckte du var fin, säger Birgitta och medger att hon hade känslor för Tomas.

Oerhört jobbig förlust

Men där stannade det, och de valde olika vägar i livet ­efter tolv år i samma klass.

Tomas flyttade till Oskarshamn och startade så småningom en egen golvläggarfirma som han drev i 40 år.

Han träffade Ingalill, de byggde hus i Oskarshamn, ­gifte sig och fick två barn.

Allt var bra tills Ingalill drabbades av njursvikt 2014. Det var riktigt illa och hon behövde en ny njure.

– Hon frågade mig om jag var beredd att ge henne en av mina njurar. Jag tvekade inte en sekund, berättar Tomas.

Transplantationen gick bra och de fortsatte sitt liv tillsammans. Paret flyttade till ett hus i Tjustgöl som låg intill Ingalills gamla föräldrahem. Huset ligger vid en liten sjö en halvmil från kusten.

Här skulle de bli gamla tillsammans, var det tänkt. Men på hösten 2022 blev Ingalill sjuk i lungcancer.

– Ingalill var utbildad sjuksköterska och när hon fick beskedet visste hon att hon inte hade så lång tid kvar att leva. Men så tänkte inte jag. För mig fanns bara att hon skulle klara sig igenom det, vi skulle leva vidare som vi planerat.

Sommaren 2023 somnade Ingalill in.

– Vi fick 52 år tillsammans, säger han.

– Det var en oerhört jobbig tid efter hennes bortgång. Saknaden, sorgen och ensamheten var svårt att leva med.

Maken gick bort i fruktansvärd brand

I Strängnäs satt hans gamla klasskamrat, som han en gång varit så förtjust i, och kämpade med samma sorg och saknad av en livskamrat som lämnat henne.

Birgitta hade efter studenten flyttat till Stockholm och utbildat sig till laboratorie­assistent. Under studietiden hade hon träffat Peter, som var några år äldre.

– Vi träffades när vi bodde i samma studentboende, berättar Birgitta om mannen som hon senare gifte sig med.

De tog sin examen samtidigt, flyttade till Täby där dottern Rebecka föddes och senare till Åkersberga där ­sonen Andreas föddes.

Peter fick jobb i Strängnäs 1987, där familjen köpte hus. Birgitta jobbade kvar i Stockholm, som biomedicinsk analytiker. 1989 fick hon jobb på Astra Zeneca i Södertälje.

– När deras laboratorie­avdelning skulle läggas ned fick jag ett förmånligt pensionserbjudande, vilket innebar att jag kunde sluta jobba när jag fyllt 60 år.

Eftersom Peter var några år äldre passade det bra och de såg fram emot att få mer tid tillsammans.

I huset hade de installerat en gasolkamin som spred behaglig värme under den kalla och fuktiga delen av året. Den 13 november 2019 var en sådan dag och när Peter skulle släcka kaminen gick något fel. Gasoltuben började tömma ut gas, det dånade i hela huset och deras hund Roy blev rädd.

– Jag tog med Roy och sprang till ytterdörren där jag släppte ut honom. Jag stod kvar på tröskeln och såg Peter stå bakom gasolkaminen, paralyserad. Jag skrek att han skulle öppna altandörren och släppa ut gasen och att han själv skulle ta sig ut. Men det var som om han inte hörde vad jag sa. Han bara stod där.

Då small det.

– Explosionen var så kraftig att tryckvågen gjorde att jag flög ut genom dörren. Jag ringde 112 men råkade trycka bort dem i ren panik. Det jag hoppades var att Peter sprungit ut genom altandörren innan explosionen. Men jag hittade honom inte.

Huset brann ner till grunden

Grannarna hade ringt 112. Både brandkåren och ambulans kom till platsen. Birgitta levde på hoppet att Peter klarat sig och förvirrad av smällen irrade omkring någonstans i närheten.

– Grannar gav mig kläder så jag inte skulle frysa. Sedan kunde jag bara titta på när vårt hus brann ned till grunden.

Dottern och hennes man kom dit och tog hand om henne. De åkte till deras bostad eftersom det inte fanns mer de kunde göra på plats.
Efter ett tag åkte de tillbaka till huset. En polis kom fram till Birgitta och dottern med allvarlig min.

– Han berättade det som jag egentligen visste, men inte ville acceptera, att de hade hittat kvarlevorna av Peter inne i huset.

– Direkt efter dödsbeskedet grät jag inte så mycket eftersom jag var i chock. Men några dagar senare kom allt över mig och då grät jag oerhört mycket.

Birgitta byggde nytt på samma tomt

En jobbig tid följde. Dels skulle Birgitta hantera traumat från explosionen och ­sorgen över att ha förlorat sin livskamrat. Dels skulle hon lösa allt det praktiska med att skaffa kläder, ny bostad och prata med försäkringsbolaget.

– Jag hade många vänner som ställde upp för mig.

Det mesta av Birgittas och Peters liv tillsammans hade försvunnit i branden. Brandmännen hade dock lyckats rädda en del fotoalbum.
Birgitta funderade på framtiden och framförallt var hon skulle bo. Hon hade trivts bra i huset.

– Jag tänkte: Varför inte bygga ett nytt hus på samma tomt? Och så blev det. Huset stod inflyttningsklart i februari 2021.

Tänkte bara på Tomas

Våren 2023 var det en klassåterträff nere i Småland för gymnasieklassen som Birgitta och Tomas gått i. Birgitta hade nyligen opererats för grå starr och kunde inte köra bil, så hon tackade nej när inbjudan kom.

På klassåterträffen talades det om Birgitta och det hon råkat ut för. Tomas, som var där, kände inte till det. Han lyssnade men hade just då annat att tänka på eftersom hans hustru var svårt sjuk.

Senare, när han satt i sin ensamhet, började han fundera på Birgitta. Han sökte ­efter henne på nätet och hittade ett radioreportage med henne som gjorts när hon flyttade in sitt nybyggda hus efter branden.

Han förfärades över det hon råkat ut för. Samtidigt förde tankarna honom tillbaka till gymnasietiden och de känslor han då haft för henne.

Tomas tog kontakt med den som hållit i klassåterträffen för att få Birgittas kontaktuppgifter.

Läs även: Alexander Karim om tiden utan familjen: ”Jag hatar att inte få träffa dem”

– Att ringa skulle kännas för påfluget, hon kanske redan hade en ny relation. Så jag skrev ett sms där jag berättade att det var hennes gamla samåkningskompis från gymnasietiden. Om hon ville fick hon gärna ta kontakt med mig.

– På så sätt hade du ett fritt val, säger Tomas och tittar på Birgitta.

För Birgitta var det inget svårt val.

– Jag blev jätteglad. Men jag såg sms:et så sent på kvällen att jag inte ville svara, det fick vänta till nästa dag. Den natten kunde jag knappt sova, jag bara tänkte på Tomas.

Dagen efter svarade hon och till Tomas stora glädje ­ville hon ha kontakt. Det blev början på en livlig sms-konversation, som snart ledde till ett första samtal dem emellan. Som följdes av flera och riktigt långa samtal där de pratade om allt mellan himmel och jord.

Och så skickade de förstås bilder till varandra – på varandra – så att de visste hur den andre såg ut nuförtiden.

Såg fram emot att träffa varandra

Detta var i september förra året och Birgitta hade sedan tidigare planerat att åka med sin husbil till Öland för att träffa sin syster och hennes man. Då fanns ju möjlighet att åka förbi Tomas på hem­vägen.

– Vi kom överens om att jag skulle komma vid lunch på fredagen. Jag hade beräknat att körtiden från där jag befann mig var två timmar och jag skulle köra klockan tio. Men jag var så spänd och gick omkring som i en drömvärld. Jag var körklar redan halv tio. Då skickade jag ett sms till ­Tomas och frågade om det var okej om jag kom tidigare än avtalat.

”Kom när du vill, jag har ­varit uppe sedan klockan sex och väntat”, svarade Tomas som även skickade en bild på vägen där hon skulle svänga in till huset, så hon inte körde fel.

Birgitta var spänd när hon närmade sig. Allt hade känts så bra när de pratat med varandra. Men hon var osäker på vad Tomas egentligen ville. Kanske ville han bara återse en gammal klasskompis.

Direkt när hon hoppade ur husbilen fick hon en varm och innerlig kram, vilket var en tydlig signal om hans känslor för henne.

Läs även: Alexander Karim om tiden utan familjen: ”Jag hatar att inte få träffa dem”

Kärleken blossade upp efter alla år

De hade mycket att prata om, framförallt gamla minnen från skoltiden och Tomas tog fram foton som de kunde minnas kring.

Men de berättade också ­öppet om det tragiska de gått igenom, att förlora sin livskamrat. Det kändes lätt att prata om det.

– Vi blev en tröst för varandra, säger Birgitta.

Hon skulle egentligen åkt hem nästa dag, men det fanns så mycket att prata kring. Och framförallt kände båda hur känslorna för varandra växte fram.

Så hon stannade en extra dag.

När Birgitta gav sig hemåt på söndagseftermiddagen hade de bestämt att de skulle fortsätta träffas.

– Det kändes så rätt, säger de båda och som sedan förra hösten har åkt fram och tillbaka till varandra.

Till slut bestämde sig ­Birgitta för att sälja sitt hus och skaffa lägenhet i Oskarshamn.

– Tanken är att där ska vi bo på vintern och somrarna ska vi tillbringa i Tomas hus, säger Birgitta.

Det som det inte blev något av med för 53 år sedan, det ska de ta igen nu!