Efter den lyckade operationen kan Christina njuta av att pyssla i trädgården.
Redan som barn drabbades Christina Ståhl av besvärliga urinvägsinfektioner. Och det blev värre. För några år sedan kunde hon få infektion i urinvägarna närmare 20 gånger per år! Med dem följde långa antibiotikakurer och hon mådde inte heller psykiskt bra.
– Jag var hos många läkare, men det var aldrig någon som intresserade sig för varför jag egentligen blev sjuk så ofta, säger Christina när vi träffar henne hemma i den stora, charmiga villan i småländska Alvesta.
Just idag är Christinas två barn, Fredrik, 18 år, och Annelie, 16, och hälsar på sin pappa. Därmed missar de den hembakade kladdkakan med godisbitar som deras mamma trollar fram ute i köket.
Kaffebordet är dukat i solen i trädgården, bland färgsprakande blommor och humlesurr. På bordet står en ljuvlig bukett. Det märks att ett av 43-åriga Christinas fritidsintressen är att påta i rabatterna. Nu är det roligt igen, för nu mår hon äntligen bra efter åratals lidande!
– Ja, det känns nästan som ett mirakel, säger Christina och slår sig ner för att berätta.
Hon är ledig från arbetet på Postens terminal, där hon arbetar skift med värdehantering. Hon trivs med de oregelbundna arbetstiderna och med arbetskamrater och chefer, som visat stor förståelse när hon tvingats stanna hemma.
Hon har heller aldrig haft några problem med att prata öppet om sin sjukdom, även om hon vet att en del kanske tycker att det är lite “skämmigt”.
Tog fart
Problemen började tidigt.
– Som barn fick jag någon enstaka infektion, sedan blev de fler. När jag var runt 20 kunde jag få tre om året. Några år senare ökade det till fyra-fem stycken, berättar Christina.
Efter de två förlossningarna försvann problemen, för att sedan komma tillbaka än värre. Det gjorde inte extremt ont, men det sved när hon kissade.
Hon minns när infektionerna tog fart på allvar. Det var för cirka nio år sedan, med mer smärta som följd.
– Jag kunde få 16-17 infektioner varje år. Ibland flera i månaden. Varje gång gick jag till läkare och fick antibiotika. Man varvade med tre olika mediciner, men bara några dagar efter en kur kunde jag få en ny infektion.
– Jag var så trött i kroppen hela tiden. Jag kände mig också vilsen över att jag fick driva allting själv. Det var ju jobbigt för barnen att ha en mamma som alltid var hängig.
Till slut kom Christina i alla fall till urologen vid länssjukhuset. Urinröret undersöktes, men man fann ingenting onormalt. För att förebygga behandlades Christina varje dag med en silverkateter hos distriktssköterskan. Silvret skulle döda bakterierna. Men det hjälpte inte.
Nu hade det gått så långt att Christina bara behövde ringa till vårdcentralen för att få mer antibiotika.
– Sköterskorna var brydda och tyckte synd om mig. Så en dag för fem år sedan slog jag näven i bordet och sa att nu får det vara nog! Kroppen bara skrek och jag krävde att få veta vad som var fel.
På spåret
Äntligen kom Christina till en intresserad och kunnig specialist, en uroterapeut, som är utbildad för träning av urinblåsan.
|
– Det var hon som kom det hela på spåret. Hon fyllde blåsan och sedan fick jag kissa. Hon misstänkte att jag inte kunde tömma blåsan ordentligt och att det ledde till att urin stod kvar och blev infekterad av bakterier. Jag har en stor blåsa och det kunde stå kvar många deciliter resturin, berättar Christina.
Man gjorde en så kallad flödesmätning och upptäckte att om blåsan fylldes med en liter vatten kunde Annelie kanske bara kissa ut 3 dl! Nu fick hon börja använda engångskateter för hemmabruk 4-6 gånger om dagen
– Det gjorde ont. Och det påverkade förstås mitt humör. Jag var grinig mot allt och alla.
|
– Allting har blivit mycket roligare sedan jag fick rätt hjälp, säger Christina glatt. Till och med att diska! |
– Det var sommar och hemskt trist att inte kunna bada eller bära tunna, avslöjande kläder, berättar Christina. Vem vill visa att man bär runt på en påse med kiss?
Nästa behandling blev en typ av elstimulering, som Christina skötte själv hemma. Men det var svårt att hålla rent och hon fick nya infektioner. Och mer antibiotika.
Testa nytt
När allt såg riktigt dystert ut och Christina var övertygad om att hon aldrig skulle bli kvitt sina envisa infektioner öppnades plötsligt och oväntat dörren på glänt mot en ljusare framtid.
– I december 2006 fick jag en remiss till Kvinnokliniken på Universitetssjukhuset i Linköping, där jag träffade en underbar läkare, Eva Fornell och sköterskan Dittan Ulvan. De engagerade sig verkligen! Jag trodde knappt att det var sant, säger Christina och blir glad i både ögonen och rösten.
– De fick mig att känna mig som om jag var den enda människan i hela Linköping!
– Doktorn föreslog att jag skulle testa så kallad sakral nervmodulering, där man opererar in en elektrod i en nerv vid svanskotan. Med elektriska impulser från en liten dosa under huden stimuleras urinblåsan att tömma sig.
Christina hade tidigare sett en tidningsnotis om InterStim-terapi, som metoden kallas, och också försökt diskutera den med de läkare som behandlade henne.
– Men de då sa att det var så nytt och inget för mig, säger Christina. Nu fick jag äntligen testa. Först provade jag en tid och sedan opererades dosan och elektroden in under lokalbedövning. Jag fick åka hem samma dag.
Idag mår Christina otroligt mycket bättre. Hon är inte trött längre, hela kroppen har piggnat till. Detta trots att hon, till råga på allt, drabbades av en mindre stroke för två år sedan.
Några enstaka urinvägsinfektioner har hon haft sedan operationen. Men det är stor skillnad mot tidigare, för nu tömmer sig blåsan nästan helt och hållet.
– Jag har fått ett helt annat liv med den här nya metoden. Jag visste ju innerst inne att det fanns något mer att göra och jag är så oändligt tacksam att jag fick chansen!
