| Per Carlbring är professor i psykologi vid Umeå universitet och legitimerad psykolog och psykoterapeut. Han är även specialist på paniksyndrom. Här svarar han på våra frågor: Vad är paniksyndrom, eller den vanligare benämningen panikångest?
– Det är kroppsliga och mentala tillstånd som beror på en feltolkning av verkligheten. Kropp och psyke har försatts i alarmberedskap utan att någon yttre fara egentligen motiverar det. |
 |
– För att få diagnosen ska man ha haft två attacker som kommit som en blixt från klar himmel, plus att man efter en av dessa attacker blivit rädd för nya attacker och oroat sig för att till exempel bli tokig. Man ska också ha haft minst fyra av 13 olika symtom: hjärtklappning, svettningar, yrsel, illamående, tunnelseende, dödsskräck, andnöd, darrningar, tryck över bröstet, rädsla för att bli tokig, domningar, frossa, overklighetskänsla.
Hur vanlig är panikångest?
– 200 000 svenskar beräknas lida av det. Av dem går det fyra kvinnor på en man.
När bryter paniken ut första gången?
– Man drabbas oftast antingen i 20-årsåldern eller ungefär 20 år senare. En vanlig utlösande faktor är att man varit utsatt för stress lång eller kort tid, beroende på hur sårbar man är. I 20-årsåldern händer ofta mycket. Man flyttar hemifrån, man börjar på en utbildning eller nytt jobb. Senare i livet kanske man skiljer sig och barnen flyttar hemifrån.
Är det farligt att ha panikångest?
– Nej, man blir inte fysiskt sjuk även om många tror att de håller på att få exempelvis en hjärtinfarkt. Man blir heller inte psykiskt sjuk. Däremot är panikångest förknippat med agorafobi, det vill säga torgskräck, som egentligen är fel benämning på det hela. Man utvecklar skräck för och börjar undvika de situationer där man förut har upplevt panikattacker. De egna tankarna för en på fel spår! Man vågar inte gå på teater eller bio och sitta i mitten av raden, till exempel. Sambandet med agorafobi är starkt. Hälften av de drabbade med panikångest beräknas få det och det begränsar livet väldigt mycket.
När brukar man söka hjälp?
– Ofta söker man till akuten eftersom symtomen tyder på en hjärtinfarkt. Får man då veta att alla prover visar normala värden och så är det bra med det, då står man där övergiven med sin skräck. Men kunskapen ute i vården är ändå överlag ganska god.
Går det att bli av med sin panikångest?
– Ja, det finns i huvudsak två effektiva behandlingsformer. Den ena är antidepressiva mediciner av den “nyare” sorten som påverkar serotoninhalten. Den andra är kognitiv beteendeterapi, KBT. I stort sett går den ut på att man i små steg utsätter sig för de skrämmande situationerna, framkallar de kroppsliga symtomen och lär sig förstå att de bara beror på egna, förvillande tankar.
Vilken behandling är bäst?
– Det beror på. Man vet inte vad som passar vem innan man provat och ibland är det lämpligt med en kombinationsbehandling. Medicin kan i ett övergångsskede ge biverkningar som påminner om de kroppsliga reaktioner man är så rädd för. Kanske slutar man då ta sin medicin innan den hunnit få full effekt. En annan nackdel är att man inte är riktigt lika bra rustad för framtida attacker när medicinkuren väl är slut.
– Efter en KBT-behandling har man fått en “verktygslåda” att ta till när en attack dyker upp. Det kan ge ett ökat självförtroende. Men det är ofta svårt att hitta KBT-terapeuter, behandlingen är dyr och den tar tid. KBT via internet är ett alternativ. Men då är det extra viktigt att ha en säker diagnos, så man kan utesluta annan sjukdom, som problem med sköldkörteln, till exempel.
– Det är utmärkt att Socialstyrelsen nu rekommenderar KBT som behandling mot panikångest. Det kan leda till att den blir möjlig att få genom landstinget och därmed billigare.
Hur många får lyckade behandlingsresultat?
– 80–95 procent av dem som går igenom KBT, men det tar i genomsnitt nio år innan man söker hjälp. Det innebär att många bär på ett stort lidande och skäms för sin sjukdom, de undviker mycket och lever ett begränsat liv. Men de som fått behandling är mycket tacksamma.
