Hemma hos Alva Ivarsson, 68, som börjat ett helt nytt liv efter olyckan, hänger en stor gobeläng i lappteknik där hon skildrar sitt liv.
En februaridag för sju år sedan kunde ha blivit Alva Ivarssons sista här på jorden. Nu blev det inte så, istället blev det dagen då Alva tappade sitt språk.
– Det har tagit tid, men nu har jag återerövrat förmågan att tala och skriva, säger hon idag med glädje i rösten. Under tiden har jag dessutom hunnit med att hitta mig själv, den jag är innerst inne.
Det var under en semesterresa till Madeira som Alva blev svårt skadad i en trafikolycka.
– Jag och min man Sven-Olof var på Madeira tillsammans med svåger och svägerska. Vi hade lämnat hotellet och var på väg ut för att äta när det kom en bil i full fart och körde rätt på mig mitt på ett övergångsställe.
Efteråt har Alva fått veta att hon flög fem meter innan hon slog i gatan med huvudet före.
Det blev ilfart med ambulans till sjukhus och eftersom läkarna inte var säkra på att Alva skulle överleva larmades hennes vuxna barn hemma i Sverige, Annelie och Stefan, till Madeira.
Men efter att ha legat medvetslös i tre dygn vaknade plötsligt Alva.
– Jag fattade inte var jag befann mig eller vad som hänt och funderade över varför hela familjen satt runt mig i en sjukhussäng. Så jag försökte fråga, men till min fasa fattade ingen vad jag sade utan tittade bara på mig helt förskräckta!
Alva hade drabbats av afasi.
– Det kändes fruktansvärt. Jag förstod vad andra sade, men de förstod inte mig.
Alva blev kvar på sjukhuset i Madeira i tre veckor innan hon fick åka sjukflyg hem till Sverige och sjukhuset i Varberg.
| – Hela sjukhustiden efter jag vaknat till liv har etsat sig fast i minnet, jag lagrade allt i form av bilder, men kunde inte sätta ord på kaoset inom mig.
Ändå gjorde Alva tappra försök. Bland annat genom att med darriga bokstäver försöka skriva ned vad som hände henne i en liten dagbok. – Nu är det svårt att förstå vad jag skrev, det var jobbigt komma på rätt bokstäver och rätt formulering. Men jag kämpade ändå med att få tillbaka mitt förlorade språk. |
 Tre dagar efter trafikolyckan låg Alva medvetslös på sjukhuset på Madeira. Läkarna trodde inte hon skulle överleva. Här vakar Alvas svägerska Anne-Marie och maken Sven-Olof vid sjukbädden. |
Funderade över livet
Det tog tid att vinna igen talet. Men under den ofrivilliga isoleringen började Alva fundera över sitt eget liv.
– Det i sin tur ledde till den verkligt stora förändringen rent personligt. Afasin var väldigt jobbig, men den blev samtidigt något oerhört positivt.
Idag berättar Alva, 68 år och bosatt i Varberg, om sitt “gamla jag”. Till att börja med en liten, blyg tös som alltid höll sig i bakgrunden, både hemma och i skolan.
– Jag är uppväxt i en statarfamilj utanför stan och har en fem år äldre syster. När jag själv var ett och ett halvt år så utökades familjen med tvillingflickor. Det gjorde att mamma hade fullt upp. För att inte lägga extra börda på hennes vardag, så försökte jag ta hand om mig själv och blev en enstöring.
I skolan fick Alva en verkligt barsk fröken som bestraffade med slag när den rädda eleven svarade fel eller inte kunde sin läxa ordentligt. Dessutom kände sig Alva mobbad av sina klasskamrater.
– Jag har alltid haft krulligt hår och det var något som barnen mer än gärna drog i och retade mig för. Vad jag avskydde mina korkskruvar! Allt det här gjorde att jag blev skygg och tillbakadragen. Istället för att umgås med jämnåriga satt jag inne och sydde, för jag har alltid älskat att handarbeta.
| Men vid ett tillfälle gick Alva på dans med en grannflicka.
– Då var jag 16 år och träffade min blivande man Sven-Olof. Några år senare fick de unga tu sitt första barn, Stefan. Sedan föddes dottern Annelie. – Jag blev hemmafru, skötte familjen och vid sidan om det vävde och sydde jag. Dessutom började jag med silversmide. Men den dåliga självkänslan och skyggheten fanns fortfarande kvar som en hämsko. |
 Så fort Alva klarade sitta upp i sjuksängen började hon skriva dagbok. Afasin gjorde att hon hade svårt hitta rätta bokstäver och rätta ord. Men att träna språket kändes viktigt. |
– Jag var den som alltid lydde och följde andras uppmaningar.
Så efter olyckan fick Alva en period i sitt liv då hon hann tänka och fundera över vem hon egentligen är och hur hon egentligen vill vara.
– De sju åren har fått mig att växa. Det är som att gå i grundskolan för att få ett nytt liv. Dels har jag bit för bit vunnit tillbaka tal och skrift, även om jag fortfarande har lite svårt att läsa. Samtidigt har jag bit för bit erövrat mitt rätta jag.
Sprudlade kreativitet
| Den Alva vi möter idag är ingen förskräckt och tystlåten person, tvärtom. Hon är sprudlande och kreativ.
– Numera har Sven-Olof och jag gått skilda vägar. Han bor kvar i vår gamla villa utanför Varberg, jag har flyttat till vår dotters före detta lägenhet. Sven-Olof och jag är fortfarande vänner, men vi fungerar bättre så här. Idag är Alvas liv fyllt av olika sysslor som hon älskar. – Först och främst njuter jag av mina barnbarn. Jag har tre stycken. Dessutom är jag ordförande i Varbergs afasiförening – ett underbart arbete bland underbara människor! |
 Handarbete har alltid varit Alvas stora intresse. Nu planerar hon en utställning med allt hon skapat. |
Numera är jag inte det minsta rädd för att ställa mig upp och prata offentligt, och jag trivs verkligen tillsammans med alla afasi-kompisarna. Vi försöker stötta och hjälpa varandra så gott det går och de gånger det saknas rätta ord, ja då tar vi och kramar om varandra istället!
Alva satsar också mycken tid på olika handarbeten.
– Jag var på en afasikurs på Löftadalens folkhögskola och upptäckte då att det fanns olika textila kurser på skolan. Så jag anmälde mig och gick en kurs tillsammans med betydligt yngre elever. Vi fick lära oss mängder, allt från att växtfärga till att tova.
| Hemma i Alvas vardagsrum hänger en stor gobeläng i lappteknik som hon skapat senaste åren.
– Den beskriver mitt liv. Det röda mittfältet är mitt hjärta, det svarta längst ner är det svåra jag lämnat bakom mig. Det ljusa överst är himlen med alla vackra änglar och det gröna invid är den vackra i naturen. – Jag planerar för en egen utställning med en del av allt jag skapat. Nu har jag skaffat mig självförtroende till det. Andra aktiviteter är Friskvågen för seniorer och inte minst att delta i arbetet i den lilla kyrkan i kvarteret invid hemmet. Det glittrar och sprudlar kring den “nya” Alva. |
 Alva visar upp en ängel som betytt mycket i det nya livet. Ängeln är en gåva från svägerskan Anne-Marie under sjukhustiden. |
– Ja, säger hon. Efter olyckan blev jag pånyttfödd. Jag har vunnit både mig själv och språket. Det känns som ett mirakel och jag vet att jag duger som jag är!
