Christina besegrade cancern med hjälp av sin egen metod!

Christina Mablin, 56, drabbades av bröstcancer i båda brösten. Hon besegrade sjukdomen men efterlyser bättre mental “peppning” till drabbade kvinnor. Av egen erfarenhet vet hon att det behövs!

Visst fanns det tecken långt före diagnosen.

Redan år 1997 gick Christina Mablin och kollade en inbuktning i vänster bröst. Men doktorns besked var lugnande: “Oroa dig inte, det är bara lite döda celler.”

När hon två år senare märkte att en körtel förstorats i höger bröst slog hon bort det inför sig själv. Hon hade en bra bostad i Stockholm, var nyförälskad och trivdes som chef på ett teknikföretag. Hon hade levt några år som ensamförälder till barnen Jessica och Joakim. De höll nu på att bli vuxna och hon kunde tänka mer på sig själv.

– Visst kände jag regelbundet på körteln och övertygade mig om, att den inte blivit större. Men senhösten år 2000 blev jag väldigt trött, och i februari året därpå var det äntligen dags för mammografi. Högra bröstet läckte vätska vid kontrollen och jag skickades genast till vävnadsprov när doktorn sett plåtarna…

Så började den, Christinas tid som cancersjuk. En tid hon berättar om i sin bok “Stjärnpatienten”. Oddsen för att överleva var väldigt dåliga. Ändå sitter hon nu mitt emot oss vid kaffebordet i Hemlingbystugan strax söder om Gävle (varifrån Bengt Bedrup körde “Träna med TV” en gång i tiden). Hon är friskförklarad sedan 2006, fräsch som en nyponros och driver här ett utbildningscenter för friskvård, hälsa och välbefinnande.

Mental peppning
– Egentligen vill jag helst hjälpa kvinnor med bröstcancer och bidra med en mental peppning, som inte finns idag. När jag själv var sjuk saknade jag hela tiden någon att prata med. Att någon verkligen förstår syns i ögonen och det krävs att den människan gått igenom samma grad av svårigheter. Min chans att överleva var bara 15 procent…

Läkarna på Karolinska sjukhuset hade nämligen hittat en tumör på 4 gånger 3 centimeter i högra bröstet PLUS en mindre men ändå stor tumör på 1,5 gånger 2 centimeter i det vänstra bröstet. – Den större tumören var mycket aggressiv. Enda trösten var att cancern var hormonellt utlöst, vilket är “bästa” sorten. Christina sa ja till att bli med i en forskningsstudie sedan det konstaterats att cancern inte hunnit sprida sig. Nu väntade en veritabel hästkur. Först tre olika cellgifter i tre månader, sedan operation, därefter tre olika cellgifter i ytterligare tre månader innan några veckors paus och slutligen full strålning i 21 dagar.

Att Christina blev frisk beror mycket på att hon peppade sig själv. Hon vägrade se sig själv som sjuk.

Ställde krav
– I början grämde jag mig över att jag varit så senfärdig till mammografin. Men sedan gick jag vidare. Det gällde ju att överleva! Jag hade gått kurser i mental träning och var både fysiskt och psykiskt stark. Jag tog reda på så mycket jag kunde och ställde krav på läkarna. Och jag berättade inte hela sanningen för min sambo och mina barn. Jag behövde ju deras stöd och kärlek, så de fick inte må för dåligt…

Christina ville inte se sig själv som ständigt sjuk. Istället “stoppade hon sjukdomen” i en plastpåse tillsammans med medicinerna. Hon bestämde sig för att nästan alltid vara “frisk”, utom vid yttersta behov eller på bestämda klockslag då påsen plockades fram.

– Då tillät jag mig att känna mig eländig, men enbart i samband med medicinering. Sedan åkte påsen in i skåpet igen.

Christina svarade bra på behandlingen även om det dröjde innan den mindre tumören reagerade på cellgifterna.

– Den var av annan sort, visade det sig. Både läkarna och jag häpnade. Jag hade två olika modersvulster, en i varje bröst, vilket är mycket ovanligt. Men hade jag inte fått den aggressiva tumören hade kanske inte den andra upptäckts. Allt gick ändå efter schemat och när tumörerna krympt togs båda brösten bort, plus fem av tio lymfkörtlar.

När hon orkade, så jobbade hon halvtid. Att arbeta var också ett sätt för Christina att inte låta sig styras av sjukdomen. Hon och sambon köpte båt och körde runt i skärgården. Livet skulle fortsätta! Under behandlingens sista fas, strålningen, arbetade hon till och med full tid och hade utlandsuppdrag. Då bad hon om dubbeldoser inför resorna.

Svart hål
– Jag kom in, klapprande på höga klackar, till Radiumhemmet och slängde av mig dräkten och juvelerna. Läkarna bara skakade på huvudena, skrattar hon.

– Men när hästkuren var över återstod att äta östrogendämpande medicin i fem år och gå på regelbundna kontroller lika länge – då var jag helt orkeslös. Och det tog några år att bygga upp konditionen igen.

Viktigast är ändå att Christina friskförklarades 2006. Men hon var inte beredd på det tomma svarta hål hon ramlade ned i efter att ha förpassats ur sjukvårdens varma famn.

– Efter de magiska fem åren ska man plötsligt stå på egna ben med sin oro och sina frågor. Jag gjorde då som jag gjorde när jag fick cancern, jag vände mig till mig själv.

– Idag är jag övertygad om att min mentala styrka och den medicinska vården tillsammans gjorde mig frisk. Kropp och själ hänger ihop!

Idag driver Christina ett konferens- och friskvårdscenter utanför Gävle. 

Doktorn: Chansen att överleva bröstcancer ökar hela tiden