Anitas infarkt var “brustet hjärta”

Anita Ohlin och maken Kjell är tacksamma för att Anita snabbt kom under behandling den där dagen för fyra år sedan. Hjärtinfarkt, trodde läkarna först, men det var den livshotande hjärtsjukdomen “brustet hjärta”.

Om Anita Ohlin, 71, inte befunnit sig hos sin dotter och hennes familj i Stockholm utan hemma i skånska Ljunghusen, hade hon förmodligen inte levt idag. För det som hände den där småkyliga dagen i oktober för fyra år sedan, krävde ett omedelbart ingripande.

Anitas hjärta “brast”!

Hon hade drabbats av den livshotande sjukdomen Broken heart syndrome (brustet-hjärta-syndrom), eller som det också kallas – tako-tsubo.

– Jag hade turen att hamna på Södersjukhuset där duktiga kardiologer fattade vad det handlade om, säger hon.

Anita tillägger lite bitskt att det är lite si och så med kunskapen om “hennes” sjukdom bland läkarna. Många har inte ens hört talas om den.

– Här hemma har vi inte ens en ambulans stationerad. Så ingen vet hur det gått om jag inte tagit tåget upp till Stockholm för att fira min dotters 45-årsdag.

Anita bor med maken Kjell och deras hund Tessie i ett hus som en gång byggdes av hennes far, alldeles intill Falsterbo kanal. Det är ett väldigt charmigt hus med vinklar och prång och fyllt med minnen från flera generationer. Det gamla, rustika köksbordet där vi sitter har en gång tillhört hennes farfar och på väggarna finns fotografier från gamla och nya tiders invånare.

Hon stöder armbågarna mot bordsskivan och stryker undan det långa, grånade håret ur ansiktet.

Andfådd
– Min dotter och jag brukar passa på att gå i butiker när jag är i stan och vi var ute på en runda bland olika secondhandaffärer när jag började känna mig dålig.

– Jag blev plötsligt andfådd och märkte att pulsen slog ojämnt och som gammal sjuksköterska förstod jag att det kunde vara något med hjärtat. Så jag gick in i första bästa butik och satte mig och försökte koncentrera mig på att andas in och andas ut. Anita ville först inte säga något till sin dotter för att inte skrämma henne, men måste ganska snart be henne ringa efter en taxi för hon insåg att hon måste få hjälp. – Taxin tog mig till närmaste sjukhus och det var Södersjukhuset.

– Jag blev plötsligt andfådd och märkte att pulsen slog ojämnt. Jag förstod att det kunde vara något med hjärtat, berättar Anita.

Det EKG som togs på akuten visade till en början inget onormalt, men sedan kardiologer specialstuderat det blev det full fart. Symtomen, som i första skedet liknade hjärtinfarkt, verkade vara något annat, något ännu allvarligare. Nu gällde det minuter.

– Man satte genast in ångestdämpande morfin, hjärtmediciner och vätskedrivande läkemedel och jag fick syrgas för att underlätta andningen och så kördes jag raka vägen genom kulvertarna till röntgen. Där stod ett helt team beredda att ta emot mig.

– Min dotter har efteråt berättat hur rädd hon blev när hon förstod hur allvarlig situationen var, men själv jag inte alls orolig. Jag var hög på morfin och fattade just då inte hur illa det var ställt med mig. Det kändes bara skönt att bli omhändertagen och jag litade helt och fullt på läkarna.

Varken kärlröntgen eller blodprover visade några som helst tecken på hjärtinfarkt. Anitas kranskärl var rena och fina, men bilderna av vänstra hjärtkammaren avslöjade tydligt vad som orsakat hennes hjärtproblem.

Ballongliknande
Den vänstra hjärtkammaren såg ut som en ballong och när den är så skadad kan blodet inte pumpas runt ordentligt. Tillståndet leder till svår hjärtsvikt. Patienten måste ofta ligga i respirator, men det behövde inte Anita.

– Jag blev kvar på hjärtintensiven några dagar tills hjärtat pumpade normalt igen. Men det tog ju lång tid innan förändringen i hjärtat gått tillbaka.

Efter några dagar på sjukhuset kunde Anita återvända hem, men hon var mycket trött och nedstämd och grät ofta. Det var en gråt som bottnade i de omvälvande upplevelserna där livet hängde på en skör tråd, och är en vanlig och helt naturlig reaktion både i samband med ingrepp i hjärtat och efter stroke.

– Förut tävlade jag mycket med Tessie och har tränat henne flera gånger i veckan ända sedan hon var valp. Men nu orkade jag ingenting. Och fortfarande är jag tröttare än vanligt, kroppen är inte alls lika stark som tidigare. Förmodligen blir jag aldrig helt bra. För några veckor sedan hamnade jag åter på Södersjukhuset när jag var i Stockholm för att hälsa på barn och barnbarn. Den gången med lunginflammation. – Muskeln i vänstra kammaren är försvagad, antagligen på grund av tako-tsubon, så jag äter hjärtmediciner och har nitroglycerin med mig överallt för säkerhets skull.

Numera försöker Anita Ohlin att undvika stress. För det var just stressen som orsakade hennes livshotande hjärtsjukdom.

– Men något positivt förde min sjukdom ändå med sig, om man kan se det så, säger hon och ler.

– Jag slutade röka och har inte saknat cigaretterna en enda gång!

Långvarig stress
Varför just Anita drabbades, vet hon inte. Men så här efteråt vet hon att kroppen flera gånger signalerat att allt inte stod rätt till och idag vet hon också att långvarig stress kan vara en utlösande faktor till brustet-hjärta-syndrom.

– Jag tycker nog att jag är ganska stresstålig. Men visst har jag ibland levt under stor press. Jag arbetade som avdelningsföreståndare inom äldrepsykiatrin på ett sjukhus i Malmö och var med om flera stora omorganisationer. Man lade ner den ena avdelningen efter den andra och det var väldigt uppslitande både för mig och för mina kollegor.

– Det hände några gånger att jag på hemväg från jobbet måste köra in akut till vårdcentralen eftersom jag hade tryck över bröstet. Men mina värden var alltid bra och proverna visade inget alarmerande. Symtomen berodde förstås på min stressiga situation och till slut var jag så utbränd att jag blev långtidssjukskriven. Efter det återvände jag inte till min tjänst utan gick i förtida pension.

Traumatiska upplevelser kan också ibland bidra till att starta den förödande processen i hjärtat och Anita glömmer aldrig den tragiska händelse hon upplevde under resan upp till Stockholm.

– En person kastade sig framför tåget och det kändes förfärligt att någon tappat livsgnistan så fullständigt.

Det Anita tycker är skrämmande är hur lite man känner till inom sjukvården om Broken heart syndrom.

– Jag har ju gått på efterkontroller här nere, men nästan varje gång måste jag förklara för läkarna vad det är för något.

– Överhuvudtaget tas fortfarande inte kvinnors hjärtproblem riktigt på allvar, tycker jag.

– Så jag är mycket tacksam att jag hamnade på ett sjukhus där man visste hur jag skulle behandlas när mitt hjärta “brast”. På det sättet fick jag en andra chans!

Doktorn: “Brustet hjärta” drabbar nästan bara kvinnor över 50 år