Anitas lilla norfolkterrier Kelly, håller gärna matte sällskap framför brasan. Hon tycker det är härligt att matte nu orkar gå långa promenader igen.
Det är helt fantastiskt, jag har varit ute och gått i skogen med min hund i en timme! För ett halvår sedan, hade det varit helt omöjligt.
Anita Lindström, 69 år, från Faringe i Uppland kvittrar glädjestrålande i telefon när vi pratas vid för att bestämma tid och plats för att träffas.
Anita är fortfarande lika glad när vi möts och hon berättar om den långa vägen till sitt nya knä, som hon fick inopererat på S:t Görans sjukhus i Stockholm i maj förra året.
Då sattes det in en helprotes, en helt ny knäled, i hennes vänstra knä. Hon blev då förberedd på att det kan ta upp till ett halvår eller mer för att få tillbaka rörligheten.
Men redan när vi ses, fem månader efter ingreppet, kan hon gå långa promenader i ojämn skogsterräng. Visserligen med en skidstav som stöd, men ändå befriad från de svåra smärtor som hon tvingades leva med i många år.
Nu tränar hon ivrigt för att kunna börja rida igen.
– Jag började få ont i mitt knä redan för cirka tio år sedan. När jag gick till läkare på vårdcentralen för att få en remiss till röntgen, så fick jag beskedet att jag var för gammal för att göra en knäoperation. Jag som inte ens hade fyllt 65 år då. Istället blev jag bara erbjuden värktabletter, som jag tackade nej till.
Vi möter Anita och hennes dotter Annette i det vackra vandrarhemmet Gammel-Gränome, som ligger i Uppland, ett par mil från Östhammar. Vandrarhemmet består av en samling små röda timrade stugor som ligger kring den ståtliga mangårdsbyggnaden som ursprungligen är från 1700-talet. Annette Lindström är värd på vandrarhemmet. När det är mycket att göra under högsäsong brukar mamma Anita, som bor i närheten, hjälpa till.
– Men under det senaste halvåret har det varit jag som fått hjälp av Annette istället, säger Anita. Det var hit jag kom direkt efter operationen och sjukhusvistelsen.
Fotbollstokig
– Den första veckan märkte jag inte mycket av mamma, minns Annette. Då tog hon sina smärtstillande tabletter och sov mycket.
– När jag blev lite piggare så hade jag sällskap av tv:n, säger Anita. Det var tur för mig som är så fotbollstokig att det var VM. Jag satt stilla och såg nog nästan varenda match.
Men trots spännande fotboll på tv, kunde Anita inte låta bli att tänka på sin egen gård och att hon egentligen borde vara hemma och arbeta i sin trädgård. De islandshästar som Anita äger tillsammans med dottern hade precis som Anita själv flyttat med till vandrarhemmet. Där gick de i stora hagar och hade det bra.
Nu ser Anita fram mot att ta hem hästarna och att börja rida igen. Anitas och Annettes hund, den lilla norfolkterriern Kelly, springer runt benen på dem båda och det syns att hunden tycker om att matte Anita kan gå promenader igen.
Anita är säker på att hennes knäproblem har ett samband med arbete inom restaurangbranschen i många år. Som kallskänka blev det många och långa timmar på hårda golv i olika restaurangkök.
– Det har varit ett roligt jobb även om det varit slitsamt. Jag har varit kallskänka på bland annat Foresta på Lidingö, när det var ett riktigt fint ställe och även på Djurgårdsbrunn i Stockholm.
– Efter flera år på andra ställen bestämde jag mig för att göra något helt annat. Så jag tog jobb som nanny i en familj i San Fransisco i USA.
Den lyxiga miljön i USA var dock inget som höll Anita kvar för gott, utan hon vände hemåt till Uppland igen.
Annette och mamma Anita drev under åren 1990-97 en konferensanläggning tillsammans och de har alltid haft ett nära förhållande. Men det långa arbetslivet hade slitit på Anitas kropp och hennes vänstra knä blev allt sämre.
| – Det har gjort ont i mig när jag sett hur besvärligt mamma har haft det, säger Annette. Hon har inte klagat, men jag har ju märkt att det onda knät har gjort att hon tvingats slå ner på takten. Något som inte kommer naturligt för henne eftersom mamma alltid har varit så aktiv.
Trots många besök hos olika läkare blev det inte aktuellt med operation förrän 2010. – Jag minns särskilt ett besök på Akademiska Sjukhuset i Uppsala, säger Anita. Jag hade varit på röntgen och kom sedan in till doktorn som skulle prata med mig om resultatet. |
 Nu kan Anita ta långa promenader i skogen. Efter att ha fått en helt ny knäled slipper hon smärtan. |
Skräckslagen
– När doktorn sen kom in i rummet hade han en knäprotes i handen, en protes som han höll fram under näsan på mig. “Det är en sån här som du behöver få inopererad”, sa han. Jag blev alldeles skräckslagen, vi hade ju inte pratat något alls om operation, och där kom han med en stor protes!
Den gången blev det ingen operation, händelsen gjorde att det blev ett par år till med smärta för Anita. Men när Anita till sist kunde utnyttja vårdgarantin, och fick möjligheten att komma till S:t Görans sjukhus, vågade hon säga ja till en operation.
– Jag fick stort förtroende för läkaren, Tom von Oelreich, som jag träffade första gången ett par veckor före operationen.
Anita opererades i ryggbedövning och trots att hon var vaken – om än lite dimmig – så upplevde hon inte ingreppet som skrämmande eller otäckt.
– Det var faktiskt riktigt ombonat i operationssalen. Eftersom det var rätt kallt därinne blev jag operationsklädd med bland annat en varm mössa och en värmefilt.
Anita upptäckte liksom många andra personer som fått knäprotes, att den stora ansträngningen inte är själva operationen utan tiden efteråt då det är regelbunden sjukgymnastik som gäller.
Anita var kvar på sjukhuset fem dygn efter operationen, men redan då, direkt efter ingreppet började träningen.
– När jag skrevs ut fick jag ett särskilt träningsprogram med mig hem, och det har jag verkligen följt. Jag gör bland annat benlyft med en viktmanschett runt vristen.
Trots att det tar tid och energi att komma tillbaka efter operationen är Anita mer än nöjd.
– Det enda jag egentligen ångrar är att jag väntade så länge med att göra operationen. Tänk så mycket värk med sömnlösa nätter och andra problem jag hade sluppit om jag fått min protes tidigare.
Anita med dottern Anette och en av deras hästar. Nu efter knäledsoperationen ser Anita fram emot att kunna rida igen.
