Christian Berne är professor i medicin och diabetesläkare på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Han är också en av socialstyrelsens experter och har varit med att utforma nationella riktlinjer för behandling av diabetes mellitus, som är det korrekta namnet för det vi i dagligt tal kallar diabetes.
Vad är skillnaden mellan typ 1-diabetes och typ 2-diabetes?
– Typ 1 är en autoimmun sjukdom. Det vill säga, att immunförsvaret har angripit och förstört de egna insulinproducerande cellerna. Vid typ 1 finns vanligen ingen egen produktion av insulin. Denna typ drabbar främst barn och unga, men även äldre kan få typ 1.
– Vid typ 2 har kroppen blivit mindre känslig för insulin så att de insulinproducerande betacellerna inte orkar hålla takten med det ökade behovet. Anledningen till det är dels övervikt, stillasittande, stress och rökning och dels genetiska faktorer. Arvsanlagen behövs för att de olika riskfaktorerna ska utlösa sjukdomen.
– LADA är en typ av diabetes mitt emellan typ 1 och typ 2. In-sulinproduktionen vid LADA är i början bättre än vid typ 1 och patienterna behöver åtminstone den första tiden inte alltid behandlas med insulin.
Hur vanligt är det med diabetes?
– I Sverige har runt 350 000 personer typ 2, men vi vet att mörkertalet är stort. Minst 100 000 till bär på sjukdomen eller har nedsatt sockertolerans, som är ett förstadium till sjukdomen, utan att veta om det. Diabetes är mycket vanligare i glesbygd än i storstäderna. Omkring 45-50 000 har typ 1.
Vad är det som händer i kroppen?
– Allt vi äter omvandlas till energi i form av socker. För att få iväg sockret ut i blodet och in i muskelcellerna, behövs insulin. Det är ett hormon som produceras i speciella betaceller i bukspottskörteln och som fungerar som en slags dörröppnare för sockret in i cellerna. Produktionen ska normalt anpassas efter hur mycket vi äter. Men om vi hela tiden äter mer än vi behöver, minskar cellernas känslighet för insulin så att vävnaderna inte kan ta upp allt socker som cirkulerar i blodet. Och om betacellerna måste jobba för länge med högt blodsocker ger de till slut upp och dör och då minskar insulinproduktionen. Främst livsstilen men även ärftliga faktorer gör att cellerna i kroppen inte blir tillräckligt känsliga för insulinet. Det kallas insulinresistens.
Är det här en sjukdom som ökar?
– Ja, den globala utvecklingen tyder på att antalet diabetiker fram till år 2030 ökar till 438 miljoner personer från dagens 284 miljoner. I länder som Kina och Indien är ökningen explosionsartad, men i Europa tycks ökningen ha planat ut.
Vad kan man göra för att förebygga och minska risken att drabbas?
– Bästa sättet är att hålla nere vikten och se till att röra på sig. Motion är extra viktigt, och överviktiga som har bra fysisk aktivitet är inte lika utsatta. Rökning fördubblar risken genom att känsligheten för insulin minskas, så det finns alla skäl att sluta röka. Alkohol i mindre mängd och ett par koppar kaffe om dagen har däremot visat sig ge ett visst skydd mot diabetes.
Vilka är symtomen?
– Klassiska symtom är ökad törst och att man måste kissa oftare eftersom sockret drar ut vätska ur kroppen. Trötthet är ett vanligt symtom och det beror på att muskelcellerna inte kan ta upp tillräckligt mycket socker (energi). Man kan också få en övergående synförsämring och svamp i underlivet. En nackdel är att diabetes typ 2 och dess förstadium inte ger några tidiga varningssignaler utan kroppen bryts i tysthet ned av den störda sockeromsättningen. I värsta fall kan en hjärtinfarkt vara det första som avslöjar att man har diabetes. Oftast upptäcks sjukdomen av distriktsläkaren vid en rutinkontroll eller om man sökt vård av annan orsak.
Du har i en intervju sagt att alla över 40 år borde testas för diabetes. Varför det?
– Det var då ett något provocerande utspel, men idag skulle jag vilja säga, som de nationella riktlinjerna, att man ska vara frikostig med glukosprov på riskgrupper. Det är också på bred front infört i primärvården. Med ett enkelt blodprov hittar man diabetes och kan hjälpa många med tidig, oupptäckt och dramatiskt minska risken för de allvarliga komplikationer som sjukdomen drar med sig.
Hur behandlas diabetes?
– Vid typ 1 måste patienten få insulin livet igenom. Om det inte räcker med kostomläggning och motion för att hejda sjukdomen vid typ 2, så är det allra vanligaste förstahandsvalet läkemedlet metformin. Det är inget insulin utan sänker blodsockret genom att stimulera effekten i cellerna av det insulin som betacellerna fortfarande producerar och minska leverns produktion av socker. En biverkan är problem med magen, men besvären kan minskas om tabletterna tas i samband med måltid. Vanligt är att man måste lägga på mer och mer medicin och med tiden också börja behandla med insulinpennor.
– Flera studier visar att det går att förebygga typ 2 och bromsa upp sjukdomsförloppet med viktminskning och motion. Sjukligt överviktiga som genomgår magsäcksoperation blir så gott som alltid av med sin diabetes.
Vilken roll spelar kosten?
– Lågfettkost och måttlig lågkolhydratkost verkar ha bra effekt på det så kallade långtidssockret (HbA1c)och kroppsvikten hos personer med diabetes. Däremot vet vi inte vad som händer långsiktigt med diabeteskomplikationer. Det saknas tillräckligt vetenskapligt underlag för att man ska kunna bedöma vad som händer vid diabetes med extrem begränsning av kolhydrater.
