Lisbeth Nilsson brukar ta två promenader om dagen med hunden Nikita.
Det var för tolv år sedan som Lisbeth Nilsson, 50, fick första indikationen på att hon hade diabetes. Hon var 38 år och ensamstående mamma till två pojkar, Sebastian och Leo, då 11 och 9 år.
– Jag arbetar som busschaufför här i Lund och minns att jag en dag var enormt trött när jag kom hem från jobbet. Jag gick och lade mig och sov i flera timmar innan jag lyckades ta mig upp för att laga mat till pojkarna. När de ätit gick jag och lade mig igen och sov hela natten, men var lika trött på morgonen ändå.
På vårdcentralen fick hon förklaringen. Hennes blodsocker var för högt.
– Men det låg på gränsen, så jag behövde inte börja med några mediciner. Inte förrän året därpå när jag kom till företagshälsan där de tog nya blodprover. Då hade långtidssockret stigit så mycket att jag måste börja med tabletter.
– Jag förstår ju varför jag fått diabetes, säger Lisbeth och häller upp nybryggt kaffe i blå muggar.
Hon sätter sig vid köksbordet och håller upp ett familjeporträtt där hennes föräldrar och hela syskonskaran är samlade. Av nio barn har sex fått diabetes. Fotot är taget för runt 30 år sedan och själv står hon där med stort hår och ett rart leende.
Ärvt sjukdomen
– Se här, vi är ganska runda allihop, så vår sjukdom är en fetmadiabetes. Dessutom har vi ärvt sjukdomen, far blev sjuk så tidigt som 1976. Han är 85 år idag och lever än, men han har förstås fått bestående skador och gjort både bypass och ballongsprängning och ser dåligt.
Medan vi sitter och pratar skuttar Lisbeths 4-åriga barnbarn Liam genom rummen tillsammans med hennes hund, blandrastiken Nikita. Här inne i hennes lägenhet i centrala Lund är det full aktivitet, men hon låter sig inte störas utan berättar lugnt och sakligt om sin diabetes och om det nya läkemedlet hon börjat testa, som förändrat hela hennes tillvaro.
– Under alla år har jag vägrat börja med insulin för jag har sett hur insulinsprutorna fått mina diabetessjuka syskon gått upp i vikt. Insulin är ju ett hormon som oftast höjer vikten och jag tyckte jag var alldeles för tjock ändå.
– Fram till i somras åt jag Avandia, tabletter som var sista behandlingssteget innan jag trots allt skulle bli tvungen att börja med insulin. Nackdelen med de här tabletterna var att jag fick ett enormt sötsug och åt godis varenda dag. Men i höstas drogs medicinen in eftersom den visat sig öka risken för stroke. När jag slutade med den så försvann också godissuget.
Nytt läkemedel
Lisbeth, som har varit med i studier vid endokrinologiklinken på Skånes universitetssjukhus i Lund, fick i höstas frågan om hon ville testa ett nytt läkemedel, som inte heller det var insulin utan byggde på andra principer.
– Det skulle tas som spruta en gång om dagen och jag hade inte förut använt injektioner mot min diabetes. Men det var helt okej, tyckte jag, för en positiv bieffekt var också att man kunde gå ner i vikt.
– Och det var precis vad jag gjorde! På bara några veckor tappade jag det ena kilot efter det andra och sedan i somras har jag gått ner från 103 kilo till 90 kilo med Victoza, som min nya medicin heter. En del tack vare att jag helt blev av med godis-suget.
– Jag har fått väldigt bra koll på mitt blodsocker också och min diabetessköterska sa, efter jag använt min nya medicin i några veckor, att hon aldrig sett någon reagera så positivt så snabbt.
– Det märker jag ju också själv. För jag är väl inte den mest exemplariska diabetikern som finns. Till exempel motionerar jag inte mer än att gå ut med hunden två gånger om dagen och jag är nog inte så noga med maten som jag borde.
– Men jag trivs med livet och nu har jag fått extra hjälp att må ännu bättre så att jag kan hålla min diabetes under kontroll och orkar busa runt med mitt härliga barnbarn!
Lisbeth Nilsson jobbar som busschaufför i Lund.
