De flesta opererade slipper inkontinens
|
Doktor Gunnel Lindell är gynekolog och forskare på Karolinska universitetssjukhuset i Solna och har nyligen gjort en avhandling om vulvacancer. Här svarar hon på frågor om vulva- och slidcancer, två grenar på samma “träd.”
– Vulva är en sammanfattande benämning på de inre och yttre blygdläpparna, klitoris och mellangården. Där kan en tumör sätta sig i hud och slemhinnor, medan slidcancer sätter sig i slidans slemhinnor. |
|
Båda cancerformerna är ovanliga: 130-140 kvinnor får vulvacancer varje år och omkring 30-40 får slidcancer. Genomsnittsåldern för vulvacancer är 65 år och för slidcancer 75 år.
– Upptäcks den tidigt är chansen att överleva 90 procent under en femårsperiod. Men har cancern hunnit sprida sig till lymfan lever bara 40 procent efter fem år. Som vid all cancer gäller det att den fångas upp tidigt.
Vilka är symtomen?
– Vid vulvacancer kan det vara att man känner något, en knuta eller plita som inte fanns där innan. Klåda och irritation är också vanliga symtom, liksom att det blöder. Vid slidcancer kan det både skava och blöda. Upptäcks det tidigt kanske man inte hunnit känna något alls. Men vid minsta misstanke bör man få ett prov taget hos gynekologen.
Varför drabbas man?
– Största riskfaktorerna för de här cancerformerna är ålder och oskyddat sex. Så kallade högrisk-HPV kan orsaka cellförändringar, som inte kommer förrän 5-10 år efter infektionen och om dessa inte behandlas kan de i värsta fall leda till cancer. Cirka 30 procent av dem som får vulvacancer bär på HPV-virus med hög risk, vilka också kan orsaka slidcancer och livmoderhalscancer.
– För 70 procent av dem som fått vulvacancer vet vi inte orsaken. Men en riskfaktor är hudsjukdomen lichen. En annan riskfaktor är rökning, vilket också gäller för slidcancer.
– Inte bara tonårsflickor bör skyddsvaccinera sig mot HPV. Det är motiverat också för kvinnor i betydligt högre åldrar och även för män!
Hur behandlas vulva- och slidcancer?
– Man behandlar i första hand med operation, i andra hand med strålning och i tredje hand med en kombination av strålning och cellgifter.
– Eftersom tumören i första hand sprider sig till lymfkörtlarna i ljumskarna måste dessa kontrolleras. Det gör man genom att operera bort och undersöka dem mikroskopiskt. Men numera räcker det oftast med att ta den första så kallade portvaktskörteln. Är den frisk är också resten av körtlarna friska och patienten slipper stora obehag med lymfödem bland annat.
Hur blir livskvaliteten efter behandling?
– Det beror på hur tidigt diagnosen ställs och var cancern satt sig. Ibland handlar det dess värre om könsstympning, eftersom klitoris inte kan ersättas. Vi kan däremot göra rekonstruktioner genom att transplantera hud från insidan av låret till vulvan och även skapa en ny slidmynning. Vi kan också bygga upp slidan igen, men inte alltid. Det säger sig självt att många kvinnor lider mycket. Sexualitet och samliv påverkas, man kan få problem med att sitta och att cykla till exempel. Förutom oron för eventuellt återfall i sjukdomen. Däremot klarar sig de flesta från inkontinens.
Får de här relativt ovanliga cancerformerna tillräcklig uppmärksamhet?
– Nej, med tanke på att de orsakar så mycket lidande hos dem de drabbar. Äldre kvinnor är ofta mer generade. De väntar längre med att gå och undersöka sig och provar i stället med salvor och liknande. Ibland vet de inte ens att man faktiskt kan få cancer i vulva och i slidan.
– Det är nog inte alltför ovanligt att man vid en vanlig hälsokoll hos distriktsläkaren säger att det “svider lite därnere” och då misstänks ha urinvägsinfektion. Men det kan handla om en vulvacancer, vilket doktorn bör vara medveten om.
Ewa-Maria är tacksam över att gynekologen såg den pyttelilla fläck, som visade sig vara cancer.
Ett par veckor före jul 2009 klev Ewa-Maria van der Kwast intet ont anande in genom porten till “sin” läkarmottagning vid Odenplan i Stockholm. På den tiden bodde hon i spanska Marbella och drev en ögonklinik där, men hon ville helst kolla sig hos gynekologen hemma i Sverige.
– Jag tyckte ju det var skönt att få prata mitt eget språk med doktorn. Och det skulle bara handla om “det gamla vanliga”, cellprov och ultraljud. Men det blev så mycket mer. Ja, jag har nog min observanta och envisa gynekolog Katarina att tacka för att jag lever!
52-åriga Ewa-Maria växte upp i Skellefteå, som hon lämnade tidigt för Stockholm och ett minst sagt omväxlande yrkesliv. Hon har också holländskt ursprung på farssidan och en positiv syn på livet, som hjälpt henne igenom många prövningar.
Nu kommer hon skyndande, energisk och glad, från jobbet på firman Familjens jurist till det mysiga kafé på Östermalm där vi stämt träff. Ewa-Marias och sambons lägenhet ligger i grannskapet, men den är under renovering och lämpar sig inte för besök just nu.
– Min sjukdom fick mig att återvända till Sverige och min sambo, som då hade pendlat till mig i Spanien några år. Dessutom bytte jag jobb. Hela mitt liv förändrades.
Den där dagen i advent för två år sen såg nämligen doktorn något litet som inte borde finnas där och frågade genast ut Ewa-Maria. Kliade eller sved det? Hade hon torkat sig hårt med toapapper? Urinvägsinfektion? Svamp?
Inga besvär
– Det var nekande svar på allt. Jag hade heller inga besvär från underlivet. Och hur ofta tar man en spegel för att skärskåda sig själv där nere?
Det satt en liten röd fläck i nedre delen av Ewa-Marias ena yttre blygdläpp, synlig för ett tränat öga. Fläcken var inte större än en halv lillfingernagel och liknade ett eksem, men för säkerhets skull skickade doktorn ett prov på analys.
– Jag var inte orolig utan firade jul och nyår i godan ro. Men efter trettonhelgen kallades jag till återbesök eftersom provet visat på cellförändringar orsakade av HPV-virus. Jag blev verkligen chockad. Min nu 24-åriga dotter Emelie fick jag vaccinerad när hon var 17 år eftersom HPV-virus kan orsaka livmoderhalscancer. Det drabbar ju mest yngre kvinnor. Men jag, i min ålder?
Doktorn tog fläcken och lite till och sydde inalles 12 stygn. Men snart visade nya prover att det inte bara handlade om cellförändringar utan om cancer. Vulvacancer.
– Eller, för att vara noga, en “fulcancer”. En sådan som ofta bemöts med okunskap och fördomar, säger Ewa-Maria, som äger ett rejält mått galghumor.
Humorn blev en tillgång under sjukdomstiden! Dels måste hon ju tampas med den “vanliga” skräcken. Var cancern spridd? Vilken prognos hade hon? Dels handlade det om hennes identitet som kvinna.
– Hur mycket måste bort? Vilka följder skulle det få för min sexualitet? Folk ställde jobbiga frågor och min sambo var förstås ledsen och upprörd, liksom mina vuxna barn Emelie och Marcus. Men tack och lov hade cancern upptäckts tidigt. Det är så sorgligt att många äldre kvinnor går så länge med vulva- eller slidcancer att det blivit för sent. Doktorn måste fråga, kolla noga och ta prov vid minsta misstanke!
Många stygn
Ewa-Maria blev glad när hon fick veta att hon snart skulle opereras av doktor Gunnel Lindell på Karolinska sjukhuset:
– 16 år tidigare skulle jag föda min yngste son. Men moderkakan lossnade och både jag och barnet förlorade mängder av blod. Babyn gick inte att rädda och Gunnel var då ett stort stöd för mig.
Som tur var hade cancern inte hunnit sprida sig, visade det sig. Ett område från urinröret och nedåt togs bort och Ewa-Maria fick en rekonstruktion under själva operationen.
– En tid senare fick jag ytterligare en rekonstruktion och har nog blivit sydd med sammanlagt 150 stygn. Gissa om tiden efteråt var jobbig! Det gjorde ont och jag hade problem med att kissa, att duscha, att ligga, att gå…
– Det var plågsamt att ha kläder på, så jag brukade bära lösa och lediga haremsbyxor. Jag har klarat mig från inkontinens, men elasticiteten där nere har ju påverkats. Ändå hade jag ännu mer tur. Om cancern suttit längre upp hade jag kanske blivit könsstympad och förlorat min klitoris. Jag behövde heller ingen efterbehandling med strålning eller cellgifter, bara regelbundna kontroller.
Den mentala smällen kom först på hösten när allt hann i kapp Ewa-Maria.
– Jag hamnade temporärt i klimakteriet och samlivet fick vi börja om från början med. Dessutom hade jag ökat rejält i vikt.
Varför fick då Ewa-Maria denna relativt sällsynta cancer, som oftast drabbar kvinnor över 65 år?
|
– Ja, säg det. Visst bar jag på HPV-virus, men det är mycket vanligt och leder sällan till cancer. Smittan måste jag ha fått flera år tidigare och att cancern bröt ut kanske beror på att jag röker eller att jag var i dålig form. Men jag är glad om jag kan bidra till att sopa undan fördomar om den här sortens cancer, som mest handlar om otur. Inte bara tonårstjejer och unga kvinnor bör HPV-vaccinera sig, det är lika motiverat för äldre kvinnor och det sker redan i andra länder än Sverige. Dottern Emelie instämmer: |
 Ewa-Marias dotter Emelie var hela tiden säker på att mamma klara sjukdomen. |
