Läkare: De flesta får mycket bättre hörsel efter en operation
Doktor Karin Strömbäck är sektionsansvarig på otokirurgiska sektionen vid öron-näsa-halskliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Här svarar hon på våra frågor om otoskleros:
Vad är otoskleros?
– Det är en förbening av stigbygeln, som är vårt minsta hörselben och sitter i mellanörat. Med tiden blir den mer och mer trögrörlig, vilket leder till en hörselnedsättning av typen ledningshinder. Oftast drabbas båda öronen, men sjukdomen hinner ibland inte utvecklas till andra örat.
– I ungefär 10 procent av fallen kan även innerörat drabbas. Då skadas sinnescellerna i hörselsnäckan och det spär på hörselnedsättningen.
Vad beror sjukdomen på?
– Orsaken är okänd. Det mystiska är ju att enbart stigbygeln av kroppens alla ben förändras på det här sättet!
Vilken är riskgruppen?
– Har man en förälder med otoskleros är risken 27 procent att drabbas. Det finns alltså en hög ärftlig faktor. Upp mot en halv procent av alla svenskar har sjukdomen och dubbelt så många kvinnor som män. Sjukdomen debuterar ofta i 25–30-årsåldern i anslutning till graviditet eller amning, så en teori är att det kvinnliga könshormonet östrogen “startar ” den ärftliga genen. Men kvinnor ska för den delen inte sluta äta p-piller.
Hur märker man att man har otoskleros?
– Första symtomet är lock i örat. Då är det lätt att tro man fått en vaxpropp. Man kan också känna av ett pulserande oljud i örat, alltså tinnitus. Men det senare varierar ofta.
– Oftast uppmärksammar personer i omgivningen att hörseln försämrats, något som sker smygande, för att sedan “tippa över”. Framför allt basljuden drabbas.
Vad gör man åt sjukdomen?
– Hörapparater kan fungera bra, men man brukar få bättre hörsel efter en operation. En sådan utförs oftast i dagkirurgi i lokalbedövning och tar ungefär en timme. Vissa kliniker använder också laser. Via hörselgången öppnas mellanörat och stigbygeln avlägsnas och ersätts med en fem millimeter lång protes i konstmaterial. Patienten hör sedan genast bättre. Eftersom det finns en liten risk att innerörat kan försämras under operationen opererar man för säkerhets skull ett öra i taget. Förbandet tas bort efter en vecka och då kan hörseln mätas. 90–95 procent får bättre eller mycket bättre hörsel, medan 5 procent av patienterna inte märker så stor skillnad.
– Vissa patienter lider också av tinnitus och operationen i sig botar inte detta, men en del av patienterna kan bli bättre. En operation utförs alltså inte enbart på grund av tinnitus utan skälet är alltid hörselnedsättning. Tinnitus kan lindras av att man får in mer naturligt ljud i örat, antingen genom operation eller av hörapparat. Om hörselnedsättningen förvärras och börjar närma sig dövhet kan detta avhjälpas med ett så kallat cochleaimplantat.
Forskas det om otoskleros?
– Det pågår ständigt forskning om framför allt innerörat och det är möjligt att man inom en avlägsen framtid kan ersätta sinnescellerna i innerörat. Men idag kan man bara åtgärda förändringar i mellanörat. Man har prövat fluorbehandling vid otoskleros, men det krävdes så höga doser att det blev hälsofarligt.
Finns det inget man kan göra själv?
– Allmänt sett kan alla förebygga hörselskador genom att inte utsätta sig för onödigt buller. Men det går inte att förebygga hörselnedsättningen vid otoskleros.
Var tionde svensk är hörselskadad
Oto betyder öra och skleros förhårdning av kroppsvävnad. Vid otoskleros förbenas det lilla hörselbenet stigbygeln i mellanörat och blir mer och mer trögrörligt, vilket leder till nedsatt hörsel. Sjukdomen drabbar högst en halv procent av svenskarna, oftast kvinnor.
Men ungefär 10 procent av alla svenskar har nedsatt hörsel och omkring 300 000 av dem har hörapparat. Vanligaste orsaken till sämre hörsel är att innerörat skadats på grund av åldersförändringar och buller. De flesta med hörselnedsättning är i yrkesverksam ålder och andelen hörselskadade i arbetslivet ökar för varje år.
Källa: Hörselskadades riksförbund
Efter att Sylvia fått opererat först det ena och sedan det andra örat blev hörseln väldigt mycket bättre. Idag hör hon katternas jamanden när de är hungriga!
Det är en av de lätt räknade dagar som mor och dotter Edh Larsson i Söderhamn är lediga samtidigt från sina olika jobb. Mamma Sylvia, 56 år, är undersköterska på ett serviceboende medan dottern Martina, 26, pustar ut från länstrafikbolagets beställningscentral.
Kaffepannan står nu på hemma hos Sylvia i lägenheten i stadsdelen Broberg i den lilla hälsingestaden. Martina pysslar och dukar i köket i föräldrahemmet, medan de tre sällskapliga kattpojkarna Mio, Guinness och Lucio då och då sticker fram nosarna för att kolla in besökaren från Hemmets Journal. Sylvia och Martina passar på att utbyta senaste nytt med varandra, något som förr kunde vara problematiskt.
– Ja, suckar Martina och minns åren innan hon flyttade hemifrån.
– Mamma hörde ju knappt någonting. Det var “Va? Va?” hela tiden. Till sist brukade jag bli jätteirriterad och nästan ryta “HÖRDE INTE DU DET DÄR?” När hon dammsög på lördagsmorgnarna lyssnade hon på radio samtidigt, på högsta volym. Medan jag försökte sova på övervåningen. Det var ju pest om man varit ute och haft kul kvällen innan. Att titta på tv tillsammans med mamma var också snudd på olidligt, eftersom hon skruvade upp volymen på maxnivå…
– Men annars hörde jag ju inget. Och jag blev lika irriterad på dig som du på mig, säger Sylvia. När jag var ute bland folk tänkte jag också ofta: “Men prata ur skägget, människa!”
Propsade på behandling
Under flera år hade en sjukdom smugit sig på Sylvia och den var på väg att göra henne helt döv. Men tack vare Martinas tjat kom hon till sist iväg till doktorn år 2002. Med hörselskador är det ju oftast omgivningen som först märker hur det är ställt. Även om Sylvias man Sven-Olof, som är landstingspolitiker och fackligt engagerad, inte reagerade så mycket som dottern Martina.
– Men han har en egen hörselskada i ena örat sedan lumpartiden. Då stod han för nära när en granat exploderade, berättar Sylvia.
– Vår andra dotter Mikaela är sju år äldre än Martina och flyttade hemifrån så pass tidigt att hon inte hann uppleva hur dåligt jag börjat höra. Hon bor i Sigtuna och blev mamma till mitt första barnbarn William för åtta månader sedan!
Närmsta anhalten för Sylvia var hälsocentralen. De skickade henne vidare till en audionom, som utreder hörseln och kan sätta in olika tekniska hjälpmedel. Det rådde inga tvivel om att Sylvia hörde mycket dåligt.
– Jag fick tid hos en öronläkare i Hudiksvall, som konstaterade att jag hade sjukdomen otoskleros i båda öronen. Mellanörats minsta hörselben stigbygeln hade förbenats, fastnat och blivit ett ledningshinder.
– Jag hade svårt att ta till mig doktorns förklaring, men så mycket förstod jag att han genast tänkte skicka mig till utprovning av hörapparater. Medan jag propsade på att de skulle göra något åt grundorsaken. Och jo visst, man kunde ju operera…
Sylvias sämre öra skulle åtgärdas först.
– Jag fick narkos och vaknade några timmar senare med bandage i hörselgången. Kirurgen hade satt in ett implantat istället för stigbygeln, ett platinarör. “Nu har jag varit inne och städat”, skrattade han. Bandagen skulle sitta kvar i tio dagar och jag fick inte tvätta håret under den tiden. Jag glömmer aldrig dagen när de plockade bort allt. Plötsligt hörde jag enormt skarpt och skrek till och med till sköterskan att sluta skramla. Då log hon och sa att operationen såg ut att ha lyckats.
Martina instämmer ivrigt:
– Ja, skillnaden var enorm! Nu hörde mamma allt, även sådant hon inte skulle höra… Nu var det plötsligt jag som inte fick höja upp volymen på tv:n. Dessutom kände du inte längre igen min röst, mamma, du tyckte den lät annorlunda när du började höra bättre.
Gradvis sämre
Två år senare opererades också Sylvias andra öra. Den här gången upplevde hon inte skillnaden så påtagligt som efter första operationen. Under åren fram till nu har också hennes nya, extremt mycket bättre hörsel tyvärr gradvis blivit sämre igen.
– Men det är inte så illa som förut. Då var jag ju snudd på döv. Jag vet nu att för en del blir hörseln sämre igen efter operationen, men att det inte behöver betyda att sjukdomen accelererar. För ett år sedan fick jag hörapparater till båda öronen. Det tog tid att vänja sig, men nu har jag burit dem några månader och upplever en god hjälp.
| Varför drabbades då Sylvia av otoskleros? En förklaring är förstås att hennes pappa hemma i byn Vannsätter, där Sylvia växte upp, också hörde dåligt och blev opererad i ena örat.
– Han skulle fått ett ingrepp i det andra också, men gick bort innan det blev av. Det var för över 40 år sen. Exakt vad han led av minns jag inte, men det ligger nära till hands att misstänka otoskleros. Inget av mina sex syskon har visat samma symtom som jag, men det finns ju en stark ärftlig faktor, även om man oftast ärver sjukdomen från morssidan. Martina är i alla fall jätteglad över att mamma nu fungerar bättre i förhållande till omgivningen. – Du är med mycket mer och pratar nu. Förr sa du ju “va?” hela tiden. Nu kan vi kolla tv tillsammans utan att jag behöver bära hörselskydd och jag kan sova över här fast du lyssnar på radio… |
 Om inte dottern Martina reagerat på sin mamma Sylvias stadigt sämre hösel hade det kunnat dröja betydligt längre innan hon sökte hjälp. |
– Ja, nu har jag de största problemen på jobbet. Där är mycket slammer och buller, särskilt i köksregionen och i matsalen. Ibland får jag nästan som överslag i skallen och måste rycka ut en av hörapparaterna, för jobbiga ljud är ofta jobbigare för hörselskadade, berättar Sylvia.
– Om kollegor står långt borta i en korridor och ropar något till mig hör jag det inte. Bäst är alltid att prata med andra ansikte mot ansikte och i en lugn miljö, men det är inte så enkelt att få till det. Jag är också beroende av att larmen fungerar som de ska och jag måste förvissa mig extra mycket om att jag uppfattat rätt när det gäller medicinering. Med de äldre är det inga problem, de hör ofta dåligt själva och vet hur det är. Men jag har mycket att vinna på att vara öppen med min hörselskada så jag ska gå in för det mer än jag gjort förr.
