Gott nytt år! Nu skålar Jan och Karin för framtiden.
Jan mådde hur bra som helst när han och hustrun Karin gav sig ut på en liten efterlängtad semestertripp med bilen till norra Tyskland, hösten 2011. Men han bar på en “tickande bomb” som nästan kostade honom livet.
– Andra dagen åkte vi på en utflykt till en by, inte så långt från hotellet. Då började jag plötsligt må konstigt i magen. Först trodde jag att det var skärpet som skavde eller att jag suttit hoptryckt länge under bilresan från Sverige. Sedan gjorde det riktig ordentligt ont och jag fick köra tillbaka till vårt hotell. Jag gissade på gallsten, berättar Jan, som helt ovetandes drabbats av det livshotande tillståndet aneurysm, pulsåderbråck.
– Och jag som sa att du var klen och skulle sluta gnälla, säger Karin med en lite skamsen blick mot Jan.
Men inte heller hon kunde ju ana vilka livsavgörande timmar de stod inför.
Pulsåderbråck innebär ett bråck i stora kroppspulsådern. I Jans fall hade bråcket smygande och utan symptom vuxit till nio centimeter. Det hade, sakta men säkert, under en lång tid, svällt upp till en stor, blodfylld ballong. Snart skulle det spricka och när det sker är det ofta med dödlig utgång. I Jans fall handlade det kanske om knappa minuter – men han hade en fantastisk tur för när det hände så hände det på operationsbordet.
Jan och Karin Åkerblom bor i Ängelholm i nordvästra Skåne. I det trevliga rödmålade radhuset trivs också familjens ögonsten, hunden Angus, 9 år, av den holländska rasen Stabyhoun. Han smyger runt soffbordet när Karin ställer fram kaffe och ljuvligt doftande kakor och skulle gärna ta sig en bit, om han fick chansen.
Annars är han mest ett tillgivet, älskat sällskap och en glad promenadkompis.
– Han är alltid hungrig, skrattar Karin, och försöker locka Angus till andra aktiviter.
Det är först nu, mer än ett år efter den dramatiska Tysklandsresan, som Jan och Karin känner att de landat i vardagen. Äntligen vågar de skåla för ett gott nytt år.
Jan är 74 år och NO-lärare. Matematik är hans favoritämne och han har fortsatt undervisa efter pensioneringen. Karin, som fyllt 71, har arbetat som förskollärare. Men Jan vill inte ge upp sitt yrke riktigt ännu.
– Det har blivit ett par timmars inhopp varje vecka i skolan. Det är så stimulerande att träffa alla ungdomar. Nu hoppas jag snart komma igång igen, efter min sjukdom.
Det där med att vara sjuk och hemma från jobbet har han inte mycket erfarenhet av.
– Jag har varit hemma och sjuk totalt 42 arbetsdagar under 35 år. En gång var jag borta 14 dagar för halsfluss och så var det lite migrän på 60-talet.
Därför tog varken Jan eller Karin de första, molande symptomen från magen på så stort allvar. Men när det bara blev värre, vände de bilen.
– På hotellet fick jag lägga mig i sängen i fosterställning, för det gjorde så fruktansvärt ont, berättar Jan.
Karin blev allt mer orolig och bad till sist receptionen ringa efter en ambulans. Jan fördes i ilfart till närmsta sjukhus. Karin checkade ut och kom efter i en taxi.
Jan minns läkarnas undersökningar.
– De sade att jag inte hade något val. Det måste bli en snabb operation. Jag tror att jag fick diagnosen, men förstod inte vad det handlade om. Jag trodde det var något med hjärtat.
Först nu, ett år efter den dramatiska Tysklandsresan, kan Jan och Karin njuta av långa promenader med hunden Angus.
När Karin kom var operationen redan över och hon fick se Jan i korridoren på väg till intensiven. Han var djupt nedsövd. På operationsbordet hade pulsåderbråcket spruckit. Men läkarna hade lyckats stoppa blödningen och laga pulsådern med två konstgjorda rörproteser.
– På något konstigt sätt nåde inte oron fram, den trängdes undan av all intensitet kring Jan och allt jag var tvungen att ordna runt omkring, säger Karin.
– Nästa morgon fick de operera honom en gång till för att det läckte i magen. Totalt var han sövd i 24 timmar.
Under de kommande 15 dagarna satt Karin hos sin man mest hela tiden. Själv minns han inte så mycket, neddrogad av starka mediciner.
– Han hade hallucinationer. Han tyckte att väggarna flyttade sig. Och en natt ringde han hem till vår son Martin och berättade att det var hundar utanför dörren som skulle anfalla. I verkligheten var det patienten bredvid som snarkade.
Varje gång Karin gick till sitt hotell kom tankarna.
– Lever Jan nästa gång jag kommer? Men det släppte efter en vecka, när jag såg att han började må bättre. Jag skrev dagbok hela tiden, det blev som ett slags terapi för mig.
Jan fick så småningom lämna intensiven, med ett 36 centimeter långt ärr på magen, och komma upp på en vanlig avdelning. Och efter ytterligare en tid var det dags för ambulanstransport direkt hem till radhuset i Ängelholm.
– Det var härligt att komma hem efter den skräckresan. Hela huset var fyllt av blommor och våra goda vänner kom ända från England för att hjälpa till, minns Jan.
Men hemskheterna var långt ifrån över. Mitt i alltihop brast Karins hälsena när hon var ute med Angus och hon drabbades dessutom av en blodpropp i benet. Under det gångna året har hon också opererats för ryggsjukdomen spinal stenos.
Och så gick Jan, intet ont anande, till vårdcentralen i Ängelholm på kontroll, ett halvår efter operationen, och då upptäckte doktorn att han hade två pulsåderbråck till!
– Det blev ilfärd till akuten. Jag var livrädd. Men det visade sig att det bara var ärr efter den tyska operationen.
Jan drabbades dock av en depression efter hemkomsten från Tyskland. Kanske en reaktion på allt han gått igenom.
– Han åt inte, han bara sov, berättar Karin, som tyckte att det räckte med elände. Jan hade ju haft en sådan tur, nog borde han vara glad.
– Till slut skällde Karin på mig och sa att här har alla ställt upp för dig och så går du bara och asar fötterna efter dig. Så jag ryckte upp mig till slut, säger Jan, som mår bra idag.
Nu pustar paret Åkerblom ut efter alla dramatiska månader. Och de planerar som bäst en ny liten bilresa till norra Tyskland, framåt vårkanten.
Jan inser förstås han haft en otrolig tur. Hade han varit hemma hade han nog väntat tills vårdcentralen öppnade dagen därpå. Och då hade det med största sannolikhet varit för sent.
– Jag har flera bekanta som berättat om anhöriga som drabbats av detta och inte klarat sig. Nu vet jag att bara en enda av fyra överlever ett stort pulsåderbråck som brister. Det är konstigt att tänka på att den enda är jag…
Rökning ökar risken
Aortaaneurysm, också kallat pulsåderbråck, drabbar främst män, men antalet kvinnor som får sjukdomen ökar. Pulsåderbråck kan vara ett livshotande tillstånd. Håkan Pärsson är kärlkirurg och överläkare vid Helsingborgs lasarett. Här berättar han mer om sjukdomen.
Vad är pulsåderbråck, aortaaneurysm?
– Pulsåderbråck innebär en försvagning och också en vidgning av kärl i kroppspulsådern. Vanligaste stället som drabbas är buken men försvagningen kan också förekomma i bröstkorgen. Orsaken till sjukdomen är ofta åderförkalkning i kärlväggen, som leder till försvagning av väggen. Men det rör sig alltså inte om vanlig åderförkalkning.
– Det finns många teorier om vad som orsakar kärlförträngningen. Ofta hittar vi vid mikroskopisk undersökning av prov från kärlväggen på patienter, en kraftig inflammation som leder till nedbrytning av stödjevävnad och därmed försvagning. Grundorsaken är okänd.
Vilka är riskfaktorerna?
– En mycket viktig riskfaktor är rökning. Högt blodtryck är en annan. Vissa mycket ovanliga bindvävssjukdomar kan också leda till pulsåderbråck. Det finns dessutom ett ärftligt inslag på den manliga sidan, framförallt då det gäller bröder och söner.
– När det handlar om rökning är det sannolikt ämnen i tobaken som kan sätta igång en inflammation och därmed en försvagning av kärlväggen.
Sjukdomen är vanligare hos män?
– Sjukdomen drabbar främst män, man räknar med att cirka 90 procent av de drabbade är män. Men också kvinnor kan få pulsåderbråck. Vi ser en ökning, speciellt hos kvinnor över 80 år. Sjukdomen är ovanlig före 50-års ålder
Vilka är symptomen?
– Om kärlväggen börjar vidga sig påbörjas en ond cirkel, som kan jämföras med när man blåser upp en ballong. Diametern i kärlet blir allt större och kärlet allt tunnare. Till slut nås en kritisk gräns då väggen kan brista. Denna process tar ofta lång tid och sträcker sig över många år.
– Aortaaneurysm som inte brustit, även om de är stora, är lömska och ger som regel inga symptom och är mycket svåra att diagnostisera innan de brister. Symptomen vid en bristning är svåra smärtor i rygg och buk och allmänpåverkan med svimning och chock. Detta beror på en stor blödning i bukhålan. Det är då nödvändigt med urakut transport till sjukhus.
– Operationen blir ofta dramatisk och det är hög risk för komplikationer. Det gäller därför att hitta och åtgärda pulsåderbråcket innan det brister.
Hur hittar man då pulsåderbråck tidigt?
– Den normala diametern på huvudpulsådern ökar med åldern. I Sverige genomförs nu screening, en ultraljudsundersökning, på alla män som fyller 65 år. Det är en pålitlig metod som inte innebär någon strålning. Hittar man mindre aneurysm behöver de inte opereras, då risken för bristning är låg. Men de måste följas upp och behandlas om de fortsätter växa. Det är också viktigt att patienten, i förekommande fall, slutar röka och att ett eventuellt högt blodtryck behandlas.
Är operation den enda behandlingen vid stora pulsåderbråck?
– Antiinflammatoriska läkemedel har dessvärre inte någon som helst effekt. Vissa ännu tidiga forskningsdata talar för att användning av kolesterolhämmande mediciner, så kallade statiner, kan ha en hämmande effekt på tillväxten.
– Pulsåderbråck har traditionellt opererats med en bukoperation där man byter ut den försvagade delen mot ett plaströr, antingen som en tub eller som en förgrening till båda bäckenkärlen. Det är en omfattande operation som kräver intensivvård under något dygn och en veckas vårdtid på en kirurgisk avdelning. Har ingen bristning skett före operationen, är utsikterna för patienten goda.
– Sedan en tid tillbaka har röntgentekniken utvecklats och det finns nu möjligheter att skräddarsy kärlproteser till många, men inte alla, patienter. Proteserna läggs in via ljumskarna och kan på så sätt förstärka pulsåderbråcket från insidan. Detta är en betydligt skonsammare metod än öppen operation. I Helsingborg har vi använt denna teknik mer och mer sedan snart 15 år med mycket goda resultat. Vi räknar med att minst 75 procent av alla fall kan behandlas med denna metod.
Hur ser forskningen ut?
– Stora forskningsinsatser görs men i dagsläget finns tyvärr inget användbart läkemedel vid pulsåderbråck.
