Hunden Zorro håller Sol-Britt sällskap på hennes dagliga promenader för att hålla benskörheten i schack.
Sol-Britt Sundvall öppnar dörren till sin lägenhet i Avesta med ett stort leende och berättar att hon just bokat en resa till Sicilien. Hon utstrålar livsglädje och energi och förklarar att hon alltid vill blicka framåt.
– Jag är nyfiken på livet och vill gå vidare och uppleva nya saker. Tidigare perioder i livet kan jag tänka på som trevliga. Men man mår inte bra av att gå omkring och sakna något som varit, säger hon.
I hennes hall studsar också hunden Zorro omkring, en glad yorkshireterrier på drygt ett år. Han är hennes sällskap på de dagliga promenader som är en del i att hålla sjukdomen stången. Hundpromenaderna är viktiga, men de räcker inte som fysisk träning.
– Jag brukar också träna på gåband på ett gym, jag är med i en gymnastikgrupp, jag håller på med cirkelträning, alltså att träna vid olika redskapsstationer, och balansträning.
Men det är också viktigt att tänka på att röra sig i vardagen, menar Sol-Britt, som numera sällan använder bilen.
– Jag går nästan jämt. Jag går och handlar och ska jag ha mycket går jag flera gånger i stället för att ta bilen, säger hon.
Hon är också noga med att ha en genomtänkt kosthållning och lagar maten från grunden med bra råvaror.
Fet fisk som lax och sill står ofta på menyn och dessutom äter hon tillskott av kalk och D-vitamin.
Tidig behandling
Nu är Sol-Britt 69 år och hennes sjukdom besvärar henne betydligt mindre idag än den gjorde när hon fick sin diagnos för snart 15 år sedan. Hon är övertygad om att hon inte hade varit där hon är nu utan tidig behandling med läkemedel.
Hon var 55 år och arbetade heltid som ingenjör inom stålindustrin när hon fick klart för sig att hon led av benskörhet, osteoporos. Hennes dotter var bara tolv år och livet snurrade fort, som för alla heltidsarbetande föräldrar. Sol-Britt trodde först att hon var utmattad när kroppen inte ville vara med.
– Jag hade ont i benen, ryggen och höfterna. Speciellt jobbigt var det att gå i trappor. Min första farhåga var att det var reumatiskt, eftersom det också var en sjukdom som fanns i släkten. Så med den tanken gick jag till doktorn som remitterade mig vidare till en sjukgymnast. Men hon konstaterade att mina problem snarare satt i skelettet. Då begärde jag att få göra en mätning av bentätheten. Närmaste utrustning fanns i Köping så jag fick åka dit.
Därefter följde några turer som kunde slutat på ett helt annat sätt om inte Sol-Britt själv varit envis och haft sina yrkeskunskaper. När resultatet av mätningen skickades tillbaka till hennes läkare misstolkade han det och ansåg att det inte fanns några problem med Sol-Britts skelett. Men hon bad att få hem provresultaten för att själv kunna göra en bedömning. Även om stålkonstruktioner och mänskliga skelett inte är riktigt samma sak så hade hon från sitt arbete ett tränat öga för hållfasthet och kunde själv konstatera att detta var ett solklart fall av benskörhet. Vid en noggrann genomläsning av rapporten från Köping fanns det dessutom utskrivet där. När hon träffade en specialistläkare i Köping konstaterade han att hon vid 55 års ålder hade en 80-årings skelett.
– Jag blev både chockad och lättad, berättar Sol-Britt. Jag tänkte på mina föräldrar som båda drabbats av benskörhet. Min pappa hade svåra ryggproblem och blev 15 centimeter kortare än han varit. Min mamma är över 90 år nu. Hon har brutit allt som går att bryta och är väldigt krokig i rygg och nacke. Båda började med mediciner alldeles för sent. Men eftersom jag var så pass ung när jag fick diagnosen såg jag möjligheten att bromsa sjukdomen med medicinering och träning. Jag åt medicin i tio år och idag klarar jag mig utan den.
Det räcker med kalk- och D-vitamintillskott och träning. Så småningom kanske jag måste börja medicinera igen, men just nu ser det bra ut, säger Sol-Britt.
Ärftlig sjukdom
Trots att Sol-Britt är noga med den fysiska träningen blir hon ibland irriterad på vad hon kallar “hurtbullesnacket”.
– Den vanligaste orsaken till den här sjukdomen är ärftlig och det kan inte undanröjas med träning. Jag anser att det behövs en kombination av läkemedelsbehandling och en bra livsföring, säger hon.
Sjukdomen kan aldrig botas helt och innebär alltid ökad risk för frakturer. Sol-Britt har hittills inte brutit någonting. Men i samband med att diagnosen ställdes förklarade läkaren att hennes höfter var så dåliga att hon borde sluta åka slalom.
– Det har jag gjort. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag ramlade i en backe och bröt något, säger hon.
Ärftlighet är en stark faktor i Sol-Britts fall. Förutom föräldrarna har en faster och en bror drabbats. Men hon hör också till riskgruppen kvinnor med tidig menopaus. Den inträffade när hon var 43 år. En tredje riskfaktor,
D-vitaminbrist, har hon också haft. Det hänger ihop med att hon lider av glutenintolerans. Obehandlad försämrar den kroppens förmåga att ta upp näring som kalcium och D-vitamin.
– Diagnosen celiaki fick jag inte förrän jag var i 40-årsåldern. Det innebär att min kropp tog upp kalcium och
D-vitamin dåligt under hela ungdomstiden, när det är så viktigt att bygga upp skelettet. Jag brukar säga att det är som att sätta in pengar på banken att bygga ett starkt skelett när man är ung.
De senaste åren har Sol-Britt varit engagerad i Riksföreningen Osteoporotiker. Hon är ordförande i Dalarna och vice ordförande i riksföreningen. Från sin dator hemma sköter hon föreningens hemsida och arbetar med tidningen.
– Det började 2005 med att jag var på en föreläsning om osteoporos i Västerås där man också fick ställa frågor. Då gick det upp för mig hur eftersatt vården var på det här området. Föreningen var representerad där och jag sa till dem att jag gärna ville göra något. Det är viktigt för mig att få göra något gott för mina medmänniskor och för samhället, säger hon.
Svenska kvinnor är benskörast i världen
Helena Salminen är medicine doktor och verksam vid CeFAM, Centrum för allmänmedicin. Hon har forskat kring riskfaktorer för benskörhet och skrivit en doktorsavhandling i ämnet.
Socialstyrelsen har nyligen gått ut med riktlinjer där man uppmanar läkare att i större utsträckning använda läkemedel för att behandla benskörhet.
Varför behövs en sådan uppmaning?
– Underbehandling och underdiagnostik är ett enormt problem i Sverige. Det är skamligt som det ser ut! Bara 14 procent av patienter med osteoporosfraktur är insatta på behandling sex till tolv månader senare. En stor majoritet av dem borde få behandling!
Varför behandlas så få?
– Det handlar om hur vården är uppbyggd. När en patient drabbats av en fraktur följs orsaken sällan upp – varken av ortopedin eller av primärvården. Jag anser att man borde bygga upp vårdkedjor, som koordineras av sjuksköterskor inom ortopedin och primärvården, för att säkerställa att de som behöver behandling får det.
Vad är viktigast för att hejda sjukdomen – medicinering eller livsstil?
– För den som redan har drabbats av osteoporos och frakturer räcker det inte med en god livsstil, då behövs också läkemedel. Men livsstil har betydelse från vaggan till graven. Vi bygger upp vår benmassa under åren fram till 25-30 år.
Ärftlighet är också en viktig komponent. Svenska kvinnor är mest utsatta i världen för benskörhetsfrakturer. Det tyder på genetiska orsaker. Finska kvinnor drabbas till exempel inte alls lika hårt, trots likheter i klimat och livsföring.
Vilken typ av träning är mest effektiv för den som vill motverka benskörhet?
– Att promenera, springa och dansa – aktiviteter som innebär att man bär sin egen vikt. Balansträning är också viktigt.
Vilken kost är bra?
– Allsidig kost. Och att man ser till att få i sig kalk, D- vitamin och protein. Det får man till exempel genom ost- och mjölkprodukter och fet fisk som lax och sill.
Varför ökar risken att bli benskör för den som har tidig menopaus?
– Bentätheten minskar med stigande ålder. Processen tar fart vid menopaus och de första tio åren efter den förlorar kvinnor tio procent av sin benmassa. Ju tidigare processen sätter igång desto tidigare dyker också frakturer upp.
Vad har du för råd till dem som har kontakt med vården och misstänker att de är bensköra?
– Kräv att bli utredd! Om man halkar ute och bryter handleden kan det vara ett första tecken på benskörhet. Eller om man som äldre kvinna plötsligt får ont i ryggen. Det kanske inte är ryggskott, utan en kotfraktur.
