Daniel mobbades för sin dyslexi – nu hjälper han andra: ”En viktig kamp”

I skolan ansågs jag vara dum i huvudet, säger 23-årige Daniel Lie.

Varför var det så? Jo, för att han kämpade med inlärningssvårigheter, som att läsa och skriva. Något som senare ledde till att han fick diagnosen dyslexi.

– Jag lärde mig inte läsa förrän i femte klass, säger han.

Orden kom inte fram som de gjorde för andra.

– Till exempel blandar jag ofta b, p, d och q. I min hjärna flyttar bokstäverna runt, förklarar den sympatiske unge mannen.

Daniel har alltid varit hungrig på att lära sig, men skolan var en farlig plats för honom.

– Jag var killen som blev mobbad, både fysiskt och psykiskt. Mycket verbal skit kastades på mig. Enligt vad som sades var det mesta fel på mig. Jag var den som de andra ofta skrattade åt.

Det råder ingen tvekan om att det gjorde ont. Han nämner det på ett nyktert sätt.

Dagens Daniel mår mycket bra. Han verkar trygg i sig själv och brinner för Dyslexi Ungdom, där han för närvarande är ordförande. På frivillig basis hjälper han barn och ungdomar som kämpar med dyslexi.

– Under en lång tid kände jag att jag inte dög till någonting, en känsla som jag hoppas att så många människor som möjligt kan släppa.

Allvarlig grad av dyslexi

Idrottslektionerna var också krävande för pojken från Lillestrøm i Norge.

– Jag var varken intresserad av sport eller lämpad för att utöva den. Att jag inte gillade fotboll var nog det som gjorde mig till den konstigaste i de andra killarnas ögon, säger han.

– Varför tar du inte en promenad i stället? föreslog läraren. Han menade nog att vara snäll, men förslaget ökade bara avståndet mellan mig och de andra eleverna. Det var på något sätt okej att jag vandrade runt på egen hand.

Med detta sagt berömmer han också flera lärare för att de såg honom och han hade speciallärare som ville hjälpa honom.

– De insåg att ”pojken vill lära sig, men något håller honom tillbaka”.

Redan i tredje klass bedömdes han, fick en diagnos och försågs med skriv- och läsverktyg på en dator.

– Jag har en allvarlig grad av dyslexi. Därför tog det ytterligare ett par år innan jag lärde mig läsa. Att bli tagen ur klassrummet för att få specialundervisning kan också vara svårt, medger han.

– När man måste lämna klassen känner man ingen tillhörighet. Ofta vet inte resten av klassen varför du blir avlägsnad och det är då fördomarna börjar.

Hjälp för barn med inlärningssvårigheter

Enligt Dyslexia Norway är effekten 80 procent om hjälpen ges från första och andra klass. Därefter minskar effekten för varje år. Så många som 49 procent får sin första diagnos med inlärningssvårigheter i högstadiet eller senare.

– Det är mycket viktigt att skolan följer elevernas utveckling och hänvisar vidare om det finns anledning till oro, betonar Daniel.

Han tillbringar själv mycket tid med elever på olika nivåer i skolan och representerar Dyslexiförbundet på nationell och lokal nivå.

– Det är väldigt givande att kunna ge tillbaka, säger Daniel med värme i rösten. Det är ett faktum att inlärningssvårigheter kan påverka din mentala hälsa. Därför försöker jag nå ut till ett brett spektrum av grundskolor och gymnasieskolor. Jag är öppen med eleverna om att jag kämpade i skolan och blev mobbad. Jag tycker att det är viktigt att de träffar människor som förstår dem och får höra ”det kommer att bli bra!” Du ska veta att med tekniska hjälpmedel kan du klara allt du vill!

Mötesplats för ungdomar med läs–och skrivsvårigheter

Daniel talar varmt om stödet från sina föräldrar, Rita, 48, och Rune, 51.

– Min mamma och pappa har alltid funnits där vid min sida, lyssnat, förstått och motiverat mig. Det hör till historien att jag har kastat en massa böcker i väggen, säger han med humor i rösten.

Mer allvarligt,tillägger han:

– Jag har också gråtit mycket.

Daniels föräldrar har varit aktiva i Dyslexia Norge sedan han fick sin diagnos.

– En av de viktigaste sakerna vi gör i Dyslexi Ungdom är att skapa en arena där ungdomar med läs–och skrivsvårigheter kan träffa likasinnade. En viktig kamp är att förbättra rätten till lärande och högre utbildning. Det kräver mer kunskap hos lärarna och resurser för att skapa en undervisning som passar alla.

Humor är viktigt

”Hur kan vi bli lika utåtriktade och självsäkra som du?” har många ungdomar frågat Daniel.

– Jag brukar svara att det är en process. Man måste först acceptera vem man är, ta till sig det som gör en annorlunda och sedan försöka se humorn i det unika.

Daniel betonar, precis som han har gjort under hela samtalet, att humor är viktigt.

–Det faktum att jag kan skratta åt mig själv får mig att känna mig stark. Som du säkert har märkt är det omöjligt för mig att rulla mina ”r”. Kan du föreställa dig hur roligt
det är att jag har föräldrar som heter Rita och Rune, skrattar han.

– Många av de barn jag träffar fastnar i detta talfel. Jag säger till dem: ”Är det inte fantastiskt att ingen av oss är den andra lik? Tänk bara, det är bara du som är du. Det gör dig unik!