Nu trycker jag på en knapp. Sedan kommer läkarna och sköterskorna att strömma in. Bara så att du är förberedd. Jag är ganska säker på att Arthur har diabetes. Hans blodsocker är så högt att vår maskin inte ens kan mäta det.
Orden kom från sjuksköterskan som just hade välkomnat Frederikke och Lasse Rosenberg och deras lille son Arthur, bara 10 månader gammal. De hade skyndsamt kommit till sjukhuset efter att i flera dagar ha blivit avvisade av sin egen läkare. Enligt honom hade den lille pojken bara öroninflammation.
Läs även: 7 saker som händer om du slutar äta socker
Lyckligtvis lyssnade de unga föräldrarna på sin magkänsla och när Arthur nästan svimmade i sin pappas famn ringde Frederikke direkt till sjukhuset:
– Vår husläkare ville inte ge oss någon remiss. Men jag var säker på att något var väldigt fel. Arthur såg inte alls ut som sig själv. Han var inte bara mycket sjuk, han var också helt mörk om ögonen och väldigt mager. Lyckligtvis kom jag i kontakt med en förstående läkare på sjukhuset.
Hon gör en kort paus och fortsätter sedan med tårar i ögonen:
– Jag blir alltid så rörd när jag pratar om det. För den läkaren räddade Arthurs liv. Han bad oss att komma in direkt. Han kunde ha nekat oss, men lyckligtvis trodde han på mig.
Insulinpump på magen
På sjukhuset möttes de av den sjuksköterska som var den första i hela processen att mäta Arthurs blodsocker. En mer exakt mätning visade att Arthurs blodsocker var 37, där det normalt ska ligga på 4–6.
Till följd av det höga blodsockret hade han en syraförgiftning på 12. Om detta tal överstiger 0,5 anses det vara farligt.
– Om vi hade kommit in 24 timmar senare hade vi gått ut med en kista.
Lyckligtvis blev det inte så. Idag, två och ett halvt år senare, är det en glad pojke som stormar runt i huset i Jels på södra Jylland. Han vill cykla, men han vill också titta till sin guldfisk, kela med familjens hund och låna sin storebrors fotbollsskor.
Han ser ut som vilken aktiv 3-årig pojke som helst med ögon som glittrar busigt. Inte någon med en kronisk sjukdom. Men Arthur har diabetes typ 1. Det innebär att han alltid går omkring med en insulinpump runt magen. Den måste bytas var tredje dag, vilket också innebär att han måste sticka sig var tredje dag.
Läs även: Diabeteshundarna vakar ständigt över Annika: ”De räddar mitt liv varje dag”
Stor omställning efter diabetesdiagnosen
Han har också ett litet chip i armen som var femte minut skickar ett meddelande om hans blodsockernivå, först till hans egen telefon och sedan till de telefoner som är anslutna till den – hans mammas, hans pappas, hans morföräldrars och förskolans.
Arthurs blodsocker måste ständigt regleras med insulin eftersom han inte själv producerar det livsviktiga hormonet.
– Nu är det vardag för oss, men i början var det en stor omställning. Vi var tvungna att lära oss att räkna kolhydrater, vi var tvungna att lära oss att sticka honom och byta pump själva. Men även om vi har vant oss, är det fortfarande sorgligt att ha ett barn med en kronisk sjukdom, säger 27-åriga Frederikke.
Läs även: Stabilt blodsocker på naturlig väg: 7 hjälpsamma tips
– När vi kom till sjukhuset och fick diagnosen kände jag först lättnad. För då var det inte jag som var galen. Men samtidigt blev jag rädd. Hur skulle vårt liv se ut nu? Skulle mormor och morfar fortfarande kunna ta hand om oss? Skulle han kunna ta med sig tårta till förskolan på sin födelsedag? Skulle han någonsin få en flickvän? Allt det där snurrade i tankarna då. Idag inser jag att det inte spelar någon roll.
Missförstånd och fördomar kring diabetes
Lyckligtvis trivs Arthur bra. Även på förskolan, där han får stöd 30 timmar i veckan för att hans blodsocker inte ska svänga för mycket. Hela familjen, som förutom hans äldre bror även består av två yngre fosterbarn, har lärt sig att ta hänsyn till sjukdomen. De vet att Arthurs blodsocker ibland sjunker för mycket och att de då måste vänta med att ge honom juice eller godis till efter middagen.
Förutom en förändrad vardag har Frederikke också varit tvungen att hantera de många fördomar som finns om diabetes.
– Till och med när vi låg på sjukhus blev det tydligt för mig att människor vet väldigt lite om sjukdomen. Vi träffade en äldre dam här och hon frågade vad det var för fel på honom. När jag berättade att Arthur har diabetes var hennes reaktion: ”Men kan man ge ett litet barn så mycket socker?” Många tror inte att han kan äta socker överhuvudtaget, medan andra reagerar helt tvärtom: ”Han är ju inte död, han har bara diabetes”, säger hon och fortsätter:
– Jag skulle föredra att vi inte kallade det diabetes, för det spär på alla fördomar om att man blir sjuk av socker och att man inte tål socker. Det är kolhydraterna i maten som gör att han behöver insulin. Och det är inte bara kolhydrater i sötsaker, utan även i ett äpple eller ett glas mjölk.
Det är därför hon gillar att prata om sin sons sjukdom, för det kan kanske hjälpa oss alla att bättre förstå inte bara diabetes, utan också hur det är att vara förälder till ett barn med en kronisk sjukdom.
– Att träffa andra som har ett barn med diabetes har till exempel varit ett stort behov för mig. För det kändes som att jag hade ett annorlunda barn. Därför är vi också med när Diabetesförbundet ordnar resor och vi är med i en Facebookgrupp för föräldrar. Men det är inte Arthurs behov, för han känner sig lyckligtvis inte annorlunda.
