Candida Salazar och de andra Bribrikvinnorna producerar ekologisk kakao och skonar den tropiska skogen. Foto: Cyril Mischler
En lång, kanotliknande båt tar mig över floden som brusar ner mellan de gröna kullarna. På andra sidan sitter Cándida Salazar i en väntkur gjord av fyra skakiga träpålar och ett tak av torkade bananblad. Hon tillhör indiangruppen Bribri som lever i södra Costa Rica, nära den karibiska kusten. Vid första anblicken ser hon ut som en rar liten dam, inte som en bonde som driver 30 hektar av kakao- och bananodlingar. På fötterna har hon pumps med glittriga blommor på. Hon är lite blyg, men när Cándida rör sig runt på plantagen med sin machete är hon en jordbrukare ut i fingerspetsarna, trots de glittriga pumpsen.
Bribrifolket lever i ett matriarkat
Ursprungsbefolkningar runt om i världen lider av diskriminering och extrem fattigdom. Kvinnorna har det generellt sett värre eftersom de ofta inte äger mark, får fatta beslut eller arbeta utanför hemmet. Men Bribrikvinnorna är ett undantag. Deras samhälle är ett matriarkat, indelat i olika klaner.
– Våra barn tillhör mammans klan, inte pappans, berättar Cándida.
Barnen är ansedda Bribri bara om mamman är det. Om föräldrarna separerar stannar barnen hos mamman och om hon dör tar mostrarna eller mormodern hand om dem, även om pappan fortfarande är i livet. När föräldrarna dör är det enligt tradition bara döttrarna som ärver. I Cándidas fall har hon och hennes make var sitt jordbruk. Innan jag hinner fråga om ett äktenskapligt gräl kan sluta i traktorstrejk förklarar hon:
– Men jag och min man sköter odlingarna som om de vore en och sedan delar vi på inkomsterna.
Dessutom är Cándida kassör och styrelsemedlem i Appta, en jordbruksorganisation som bearbetar och säljer vidare de 1 200 medlemmarnas produkter. Precis som i många andra Bribriorganisationer sitter det flest kvinnor i styrelsen. Framför allt består jobbet av att kontrollera hela produktionskedjan.
– Det är ett stort ansvar men vi kvinnor är mycket kompetenta. Det sägs ofta att vi är mer ansvarsfulla än män, säger Cándida och fnissar lite generat. Trots att vi har mer jobb att göra, i hemmet och med barnen, så uppfyller vi målen och sitter kvar tiden ut som ledamöter.
Kollapsade av stress
Men ibland blir kraven för stora. Juanita Baltodano var fram till nyligen chef för Appta, och dessutom är hon skild och sköter därför sitt jordbruk helt själv. En dag kollapsade hon och låg på sjukhus i två veckor med en fruktansvärd huvudvärk. Stress, löd läkarnas diagnos. Under 14 år hade hon inte haft en dags semester.
– Min son ville att jag skulle sluta jobba helt, men då sade jag till honom att “det där avgör jag själv”, säger Juanita och fnyser.
Men hon gick med på att gå ner på halvtid och är numera vice ordförande i jordbruksorganisationen. Huvudvärken är borta och hon har tid för sin egen gård och sina barnbarn som myllrar omkring bland kakaoträden.
Innan vi skiljs åt ger Juanita mig ett anti-stresstips: torkade kakaobönor. Så fort hon kommer till jobbet tuggar hon på bönorna.
– Jag blir alldeles lugn, trots all stress, säger Juanita och ler.
Av Åsa Björklund
