Schaktet är omkring 35 meter djupt, en avgrund med sopor. Två gripklor dinglar som spindlar från taket, far fram och tillbaka, matar ugnarna med skräp. Hela tiden, dygnet runt.
Vi är i hjärtat av Högdalenverket, Sveriges största sopförbränningsanläggning där 680 000 ton avfall går upp i rök varje år – ett till synes bekvämt och effektivt sätt att få bukt med ett enormt sopberg.
Sopbilarna anländer i skytteltrafik och vräker ner färska drivor av soppåsar i bunkern. Matrester, blöjor, kaffesump, blöta tidningar, kladdig plast – nästan vad som helst.
– Ja, allt! En bilmotor. Ett kassaskåp. Man undrar ju hur sådant kan hamna i hushållssoporna, säger platschefen Niclas Åkerlund.
Att elda sopor på det här sättet kallas, lite förvirrande, för återvinning i den svenska avfallsvokabulären. Det som går in i ugnarna blir förstås inte till några nya prylar. Men till värme och el. Nu ska Högdalenverket byggas ut.
Bakgrund: varje svensk genererar uppåt ett halvt ton sopor om året. Den siffran kan komma att fördubblas inom 20 år, visar scenarion i ny nationell avfallsplan som lagts fram av Naturvårdsverket.
Särskilt dramatisk blir ökningen i ett längre perspektiv. I början av 1900-talet slängde svensken bara 25 kilo sopor om året.
Sopförbränningen har också ökat kraftigt, från mindre än två miljoner ton i början av 90-talet till över fem miljoner i dag.
Att skruva upp sopugnarna ytterligare några snäpp är ingen hållbar lösning, åtminstone inte i längden. Enorma miljöproblem uppstår nämligen redan vid tillverkningen av alla prylar som vi konsumenter kasserar och gör till avfall i allt snabbare takt.
Kemikalieläckage, vattenslukande jordbruk, brytning av ändliga metaller, spridning av bekämpningsmedel och långa, klimatstörande transporter – listan kan göras mycket längre. En enda mobiltelefon kan kräva 25 kilo resurser.
Källsortering? Javisst, men kanske har vi medborgare snart nått gränsen för hur mycket disk av kletiga filförpackningar vi orkar med.
– Avfallshantering är dessutom både dyrt, miljöstörande och resurskrävande i sig, säger Naturvårdsverkets Christina Jonsson.
Därför är det nu minimering av avfallsmängderna, snarare än återvinning, som har högsta prioritet både på EU-nivå och i de svenska miljömålen.
– Vi måste angripa problemet vid källan. Det bästa avfallet är det som aldrig uppstår, säger Weine Wiqvist, vd för branschorganet Avfall Sverige.
Frågan är bara hur en nollvison ska bli möjlig att realisera, när samhället samtidigt prioriterar ekonomisk tillväxt. Hittills har tillväxt alltid betytt växande avfallsmängder.
– Alla inser att avfall kommer att fortsätta uppstå. Men vi måste åtminstone få i gång en diskussion om konsumismen. Stävja överdrifterna, få fram hållbara material, gå mot saker som blir lättare att reparera, säger Weine Wiqvist.
Många upplever ju att grejorna bara blir svårare att laga?
– Ja, det finns ingen quick fix när det gäller avfall, säger Weine Wiqvist med en knappt hörbar suck.
Här är i alla fall några idéer om hur avfallsminimering kan gå till, hämtade ur svensk planering och forskning:
- Höjd skatt på förpackningar, råvaror och farliga ämnen.
- Sänkt skatt på reparationer.
- Krav på långa garantitider.
- “Främjande” av ekodesign och forskning om renare produkter.
- Viktbaserad soptaxa – billigare ju mindre man slänger.
- Mer information, med ifrågasättande av till exempel inredningsprogram där man bara river ut och slänger gammal inredning.
- Generellt stopp för direktreklam – bara de med “reklam ja tack” på brevlådan ska få.
Både 2009 och 2010 tycktes mängden hushållsavfall minska något i Sverige, nedgången det sistnämnda året var 2,7 procent enligt officiell statistik. Men avfallsexperter drar inga långtgående slutsatser.
– Jag är väldigt skeptisk till all statistik som visar på trendbrott inom avfallsområdet. Det visar sig ofta bero på byten av mätmetod. Och även om nedgången skulle vara verklig, kommer den efter väldigt många år av ständiga ökningar, säger Lisa Dahlén, universitetslektor i avfallsteknik i Luleå
