Missing people – frivilliga rycker ut och letar efter försvunna

19-årige Rasmus var anmäld försvunnen från Hisingen. Det väckte något i Jessicka Kangasniemi.

– Herregud, tänkte jag, jag har ju en son i samma ålder. Det kunde lika gärna varit han, säger Jessicka som bor i samma område och lätt kunde sätta sig in i de anhörigas situation.

– Som anhörig hade man ju velat att alla gick ut och letade. Jag ville göra allt jag kunde, säger den 48-åriga kontoristen som anslöt sig till en lös skara skallgångsfrivilliga.

Dagen före den planerade skallgången hittades Rasmus tragiskt död i Göta Älv. Men fröet var sått till det som i dag är Missing People, en snabbt växande sökorganisation med Jessicka Kangasniemi i ledningen, som bidragit till att fem försvinnanden klarats upp nu under våren. I samtliga fall har de eftersökta hittats döda.
– Folk får mer och mer upp ögonen för att frivilliga behövs. Intresset för Missing People sprider sig som en löpeld. Vi har nu närmare 5 000 medlemmar, och det ökar hela tiden, säger Jessicka Kangasniemi.

Det var när Missing People fann den sannolikt mördade Marina Johansson i våras som organisationen på allvar trädde in i det allmänna medvetandet.

Frivilliga fann kvarlevorna efter den 31-åriga kvinnan invirade i en madrass, i ett stenigt och svårforcerat naturreservat utanför Stenungssund.

Polisen hade trots omfattande sökinsatser i samma område gått bet på att hitta Marina Johansson, som försvann spårlöst 2010.

Trycket på Missing People är nu enormt från anhöriga till många av de 7 000 svenskar som rapporteras saknade varje år.

Anhöriga som sätter sitt hopp till Missing People hör av sig dagligen

I princip alla uttrycker stort missnöje med polisen. Det kan Jessicka Kangasniemi förstå:

– Tänk dig själv – så länge någon anhörig är saknad vill man ju att polisen ska satsa allt. Men polisen har så många ärenden och måste prioritera. De kan inte vara ute och leta i flera veckor, som vi gör.

Något i polisutredningen kring Marina Johansson gick uppenbarligen väldigt snett, men själv vill inte Jessicka Kangasniemi kritisera polisen. Hon konstaterar bara:

– Vi jobbar på ett annat sätt. Här tog vi till exempel hjälp av jägare och skogsägare, som känner varenda sten och gran i området.

Hur förbereder man sig inför möjligheten att påträffa en död människa?
– Det går nog inte riktigt. Det är inte förrän efteråt man vet hur man reagerar.

Även Missing People tvingas till prioriteringar. En viktig faktor är tiden: Ju färskare spår, desto större chans att finna någon saknad i livet. De flesta frivilliga bor i Göteborgsområdet och har “vanliga” jobb, vilket innebär att försvinnanden i Västsverige hamnat högst på prioritetslistan av praktiska skäl. Men det är på väg att ändras, Missing People etablerar sig snabbt i resten av landet. En av vårens stora sökoperationer, med 350 frivilliga, genomfördes i trakterna av Nyköping.
– Folk ligger i startgroparna för att starta nya grupper från Malmö till Kiruna. Det som behövs för att komma i gång på allvar är fler sponsorer. För det här är enormt kostsamt, bara en sådan grej som påfyllning av lufttuber till våra dykare kostar 5 000 kronor per styck. Och så behövs reflexvästar, kommunikationsutrustning, kontorsmaterial…

När detta skrevs i somras förberedde Missing People en skallgång utanför Stenungssund efter 20-årige Jacob Thorén, som varit försvunnen i fyra år. Hans silverfärgade Volvo V40 stod prydligt parkerad vid Stenungsbaden, och ett vittne tror sig ha sett Jacob gå över Tjörnbron.
– Jag läste om Missing People i samband med att de hittade Marina, kontaktade dem och fick ett positivt svar, säger Jacobs far Kaj Thorén.
– Missing People verkar göra ett gott arbete i ett område där nästan ingen annan agerar – polisen har ringa intresse för sådana här ärenden, och nästan inga resurser alls.

Nu har Missing people fått stor uppmärksamhet i samband med att man hittade den 9-åriga flickan i Göteborg och två döda människor i Stockholmstraken samma helg. 

Att följa upp varje tips och ledtråd har varit Kaj Thoréns ledstjärna under alla år. Men han vet egentligen ingenting mer i dag om Jacobs öde än för fyra år sedan.

– Jag vill komma till klarhet, men chansen att hitta något efter så här lång tid är väldigt liten, det inser jag. Missing People kanske inte kan hjälpa just mig, men kanske andra föräldrar, i framtiden. Att frivilliga ställer upp på det här viset tycker jag är väldigt viktigt.

Missing people är inte den enda frivilligkraft som bistår polisen. Polisen har rekryterat volontärer sedan början av 2000-talet. Uppdragen kan handla om allt från nattvandring till spaning efter misstänkta bilar och demonstrationsövervakning. Omfattningen är rätt blygsam, omkring 1 700 svenskar har gått polisens volontärutbildning och verksamheten finns i sju län.

– Jag tycker polisen är onödigt försiktig. Jag tycker gott att man kan använda polisvolontärer mer
– men då ska de ha rätt utbildning. Det ska inte lekas Kalle Blomqvist, för då kan viktiga bevis i en brottsutredning bli förstörda, säger Stina Holmberg på Brottsförebyggande rådet.

Hur stor är risken att fel folk, med morbida intressen, ansluter sig till de frivilliga?
– Polisens erfarenhet är att det bara är vettiga människor som ställer upp och hjälper till, folk som vill göra en insats för samhället. Men jag tror att någon slags sållningsprocess kan vara nödvändig