Nyamko Ana Sabuni
Född: 31 mars 1969 i Bujumbura, Burundi.
Bor: Stockholm.
Familj: Två tvillingsöner.
Aktuell: Avgick i februari som integrations- och jämställdhetsminister. Tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet.
Tidigare arbeten: Egenföretagare inom friskvård och pr-konsult.

Nyamko Sabuni är stolt över vad hon åstadkommit i politiken, att fått ta stora beslut och få se att besluten fått verkningskraft i samhället, att det blivit som hon sagt. Foto: Erik Lundbäck
Här har vi Sveriges första svarta minister, en pionjär. I ett land där Sverigedemokraterna gör bort sig med järnrör, men ändå kammar hem opinionssiffror. Nyamko Sabuni är någon som brutit igenom barriärer. Som visserligen har blivit hårt kritiserad både inom och utanför partiet, för alltifrån förslag om obligatoriska gynundersökningar av flickor och språktester till stopp för religiösa friskolor. Men som har visat att det är möjligt: en invandrartjej från förorten kan nå toppen, på rekordkort tid och utan långtidskuvös i något politiskt ungdomsförbund. Men den sortens synsätt fnyser hon åt.
– Jag går inte omkring och ser mig själv som en invandrad kvinna eller som någon slags förebild. Jag ska inte behöva visa för andra att det går.
Efter många år som toppolitiker är hon mer än medveten om vikten av symbolvärde, men biter ifrån om någon tycks försöka reducera henne till ett. Eller verkar insinuera att just hon inte har rätt att lämna sin post. Det här statsrådets kännemärke har inte heller direkt varit att leva upp till andras förväntningar om hur hon borde vara, tänka och tycka. Att vara jämställdhets-minister och vägra kalla sig för feminist är ett exempel på det.
Känner sig fri
Men sedan den 21 januari är hon inte längre en del av det politiska toppskiktet. Då meddelade Nyamko Sabuni sitt beslut – att lämna sin statsrådspost ett år tidigare än planerat. Hennes statssekreterare och efterträdare, Maria Arnholm, skulle få ett och ett halvt år på sig att sätta sig in i allt, lagom till nästa val. Nyamko Sabuni berättade också att hon behövde omväxling och nya utmaningar. Sedan blev det tyst. Tvärtyst. Hon gav inga intervjuer. Vad hade hänt? Ett par månader senare får Icakuriren en intervju med en till synes utvilad Sabuni.
– Det är inte så lugnt som jag hade önskat, svarar hon och skrattar lite. Jag har suttit i många möten och fått jobbförslag.
Vad då för jobb?
– Det vill jag inte prata om.
Några speciella frågor som du vill jobba med?
– Jag är intresserad av att leda och utveckla, ta ansvar. Men jag vill inte förvalta.
Kan det handla om något internationellt uppdrag?
– Det behöver det inte göra, säger hon och ler lite. Jag kan berätta att jag är på väg in i näringslivet. Ofta bestämmer jag mig snabbt för saker, men det ska jag inte göra den här gången. Jag ska ge mig själv tid att landa. Få njuta en stund av det som jag har gjort. “Åh, vad mycket du har upplevt”, kan folk säga till mig. Men jag har aldrig hunnit med att riktigt reflektera över det. Ofta upp klockan fem på morgonen, många resor och sena kvällar. Så har det varit genom åren. Jag vill tänka efter ordentligt innan jag fattar beslut. Och man behöver ju inte tacka ja till ett paket… jag vill själv gärna vara med och skräddarsy.
När får vi veta vad det blir?
– Det vet jag inte. Kanske om några veckor eller så tar det längre tid.
Hur känns det att vara ledig?
– Det är härligt! Jag har varit i Kongo i några veckor och hälsat på släktingar. Det är så skönt att slippa stressa och ha mer tid till att vara med barnen. Det är fantastiskt att bara få gå ut på sta´n och känna mig fri.
Kontroversiella åsikter
Men Nyamko Sabuni verkar behöva en viss inskolning i att börja åka kollektivt igen. Många år med tjänstebil och chaufför kan sätta sina spår.
– Jag behöver vänja mig. Jag har åkt lite buss, men jag har inte gett mig ner i tunnelbanan ännu. Det ska jag träna mig på, säger hon och skrattar.
Vad har varit jobbigast för dig som minister, som toppolitiker?
– Att aldrig få cred för sin goda vilja. Det som framför allt uppmärksammas i media är det som man som politiker inte har gjort. Utgångspunkten är att man aldrig har gjort tillräckligt. Och både i politiken och journalistiken är det one-liners som gäller. Ju mer du kan prata och ju argare du är, desto bättre. Men att sitta ner och kämpa sig igenom förhandling på förhandling, med syfte att göra sina hjärtefrågor till konkret politik, det räknas inte lika mycket.
Du har levt med en allvarlig hotbild och ständigt livvaktsskydd – har det påverkat ditt beslut om att avgå?
– Jag har kontroversiella åsikter och har sett det som en del av mitt jobb. Det är en trygghet att veta att det finns livvakter som har koll på vad som händer runt omkring mig och min familj. Det har gjort det lättare att kunna slappna av. Men det är klart att jag har hållit tillbaka och inte gått till Ica trots att mjölken tagit slut. Nej, jag har inte kunnat gå dit utan livvakter. Men jag kan göra det nu. Och jag har inte varit ute och partajat till klockan två på nätterna, inte minst med hänsyn till deras arbetstid.
Det finns fler än en politiker på toppen som pratat om tuffa villkor och svårigheten att förena jobb med familjeliv…
– Ja, det är tufft. Men ge mig en utmaning så ska jag utföra den.
Hur ser du på din egen insats som minister, vad kunde du ha gjort bättre?
– Jag borde ha nätverkat mer i partiet, men jag har varit så mån om att skilja på jobb och privatliv. När jag går in i en förening, då är min utgångspunkt att jag är med i en familj, där man stöttar varann. Jag är en känslig människa och har berörts för mycket av personangrepp från medlemmar i partiet, till exempel i artiklar och på bloggar. Jag hade uppskattat om de hade ringt upp mig istället, pratat direkt med mig.
Får det dig att vilja lämna Folkpartiet?
– Absolut inte. Jag har starka åsikter som provocerar, men jag gillar inte offermentalitet. Jag fortsätter att vara medlem i partiet, fortsätter att vara liberal opinionsbildare och ska se till att det går bra i valrörelsen genom att till exempel bidra till valfonden. Och jag kan nog tänka mig att komma tillbaka om en tio, femton år och jobba med proffspolitik igen. Det är jag inte främmande för. Jag har både känt beundran och förskräckts när personer blir kvar i många år på ett och samma jobb. Efter en fem, tio år är det dags för mig att gå vidare. Det är så jag fungerar.
Nämn något eller några politiska beslut som du ångrar.
– Nej, jag står för dem.
Vad är du mest stolt över att ha gjort som minister?
– Jag har sett till att elever i skolan inte längre får dispens, att de alltså inte längre kan utestängas från vissa lektioner i skolan på grund av föräldrars religiösa, traditionella eller kulturella skäl.
Det är i dag möjligt för socialtjänsten att göra utredningar om barn utan att behöva kontakta deras föräldrar. Det gäller alla barn, men beslutet grundar sig på den problematik som drabbade av hedersrelaterat förtryck och våld kan ha. Det är inte ovanligt att de får det ännu värre hemma om socialtjänsten kontaktar familjen. Och så kommer tvångsäktenskap att kriminaliseras. Det är en väldigt viktig åtgärd i arbetet mot hedersrelaterat förtyck och våld. Jag har också sett till att utredningar har gjorts, fått siffror på problemen, då går de inte att bara avfärda. Nu vet vi till exempel att runt 70 000 unga i Sverige inte själva fritt får välja sin livspartner.
Vad har varit roligast?
– Makten, att få fatta stora beslut och få se att det blir som jag har sagt. Det kan jag sakna. Och att få jobba i en organisation, där tjänstemännen levererar även om de har en helt annan uppfattning än vad jag har.
De frågor du fått mest kritik för – hur resonerar du om dem i dag? Har du till exempel ändrat uppfattning när det gäller förslaget om obligatoriska gynundersökningar för flickor?
– Nej, det är självklart för oss att alla killar undersöks för att upptäcka eventuella problem i tid. Och varför skulle det inte också vara självklart när det gäller flickor? Varför är flickors hälsa inte lika viktig som pojkars här? Det brukar inte heller vara roligt att gå till tandläkaren, men vi gör det för att vi behöver det. Det är samma sak med gynundersökningar. Det är en väldigt viktig jämställdhets- och hälsofråga för mig.
Och varken övertygelse eller debattglöd har falnat när det gäller religiösa friskolor:
– Skulle det verkligen vara okej om till exempel Försäkringskassan var religiös? Varför skulle staten finansiera det? Och vad då valfrihet? För vem? Inte för barnen i alla fall, som blir påtvingade en religiös tro i skolan.
Men som avhoppad minister har du ju inte längre lika mycket makt att kunna förändra det här…
– Jag kan konstatera ödmjukt, politik löser inte allt. Men en dag kanske jag är tillbaka igen.
Ingenting verkar särskilt omöjligt.
Av Marie Eriksson