Yohio: “Jag har alltid velat fly verkligheten”

Vi träffar Yohio i Ninetones studio i Sundsvall dagarna efter delfinalen i Melodifestivalen. I samklang med februarivädret är det en ganska mulen 18-åring som möter oss vid ingången. Han måste ha sina solglasögon på sig. Och mössan. Och så måste han ha mat, annars svälter han. Banken har också ringt och varit knepiga. Dessutom är det halt ute, men om han ramlar och slår ihjäl sig “gör det ingenting”. Men annars är det bra med honom, det lovar han.
– Jag är bara lite utmattad. Jag kommer från ett kaos till ett annat.
När vi har pratat en stund och sushibitarna från favoritstället i Stenstan har slunkit ner blir Yohios utmattning lättare att förstå. Inte bara för att han håller på att avsluta inspelningen av kommande plattan Together we stand alone (släpps den 19 mars) och samtidigt förbereder sig inför finalen i Melodifestivalen. Yohio har haft gasen i botten sedan han slog igenom i Japan som 14-åring.
– Själva grejen är häftig, att jag har kommit så långt och fått så mycket uppmärksamhet. Men som privatperson tycker jag att det är jobbigt, säger han och kryper upp i stolen i studion.
– Jag trivs inte med att gå ut på stan längre. Jag får koppla på mitt artistfejs för att klara av det.
Livet i Sundsvall är ändå betydligt lugnare än schlagerhysterin i Stockholm eller turnéerna i Japan. Här har han studion, den plats han kan fly till när autografjägarna och ögonen som blänger på honom blir för många.
– Studion är min kyrka. Hit kan jag gå utan att vara fixad. Jag kan ha en stor hoodie och mjukisbyxor utan att någon bryr sig.
Och det kan du inte ha på dig på stan?
– Fan heller. Jag är ju artist så fort jag går utanför dörren, då måste jag tänka på min outfit.
Att Yohio skulle slå igenom så pass stort i Sverige kom lite som en chock för honom, trots att han under flera år uppträtt inför storpublik i Japan. Plötsligt satt han i intervjusoffan hos Skavlan. Och sedan hos Malou. Kalle Moraeus ville också ha sin beskärda del av honom. I Bolibompa mejlade tittarna in över 9 000 frågor till honom. Samtidigt skrev kvällstidningarna spaltmeter om den udda fågeln från Sundsvall som vann folkets röster med Heartbreak hotel i Melodifestivalen förra året.
– Det är svårt att ta in allt som har hänt. Jag fattar ingenting. Jag lever i det, men jag kan inte se det utifrån. Det blir som att jag tänker: “Den där Yohio, han verkar ha kommit rätt långt”. Sedan tänker jag: “Men fan, det är ju jag!”.

“Alla vet att jag är annorlunda”
Han säger att han så klart uppskattar det som har hänt. Samtidigt är han realist, och även om han glider på en framgångsvåg har han mer att bevisa nu än tidigare.
– Jag fick flest röster förra året på grund av hur jag såg ut och för att jag var annorlunda. Det var inte på grund av själva låten eller hur jag framförde den. Nu vet alla att jag är annorlunda, därför får jag ingenting gratis.
Känns det så?
– Jag vet att det är så. Jag är inte dum i huvudet.
Det är svårt att ta in att Yohio bara är 18 år (han föddes samma år som Jan Johansen sjöng Se på mig). Han har visa funderingar, är intresserad av psykologi och politik och utmanar ständigt. Dessutom är han egen företagare, erkänd gitarrvirtuos och pratar flytande japanska.
Har du saknat att få vara barn?
– Jag kan sakna den där känslan av att inte ha några bekymmer. Som när jag var elva år och gick förbi affären, köpte en dricka och en chokladbit med kompisarna. Och så gjorde man bara något, utan att tänka på vad. Jag har fått ett stort ansvar med allt det här och då har jag blivit tvungen att växa upp alldeles för snabbt.
Yohio understryker att han inte klagar. Han kunde ju ha valt bort det om han ville. I stället tänker han dra nytta av det faktum att den där udda fågeln, med klänning, smink och rosett i håret, plötsligt har fått väldigt stora vingar.
– Jag har aldrig tänkt på att jag ska vara en förebild för andra. Det blev bara så av en slump. Men nu när jag har blivit det vill jag utnyttja min status till att förändra saker till det bättre. Det betyder mycket när det kommer brev från psykologer och lärare som säger att jag har hjälpt deras patienter eller elever att må bra även om de är annorlunda.
Han rättar till solglasögonen som har sjunkit ner en bit.
– Det kanske låter hemskt, men jag vet att barn är lättpåverkade. Därför tycker jag att det skitbra att de kan påverkas av mig, som i alla fall har vettiga åsikter, säger han.

Tagit emot flera dödshot
Men det finns också en mörkare baksida med kändisskapet. Alla uppskattar inte Yohios åsikter och frispråkighet. Sedan genombrottet i Sverige har han tagit emot ett flertal dödshot och han uppträder ofta med polisbevakning.
– Människan är ett djur och vill döda de som inte är som flocken. Så är det. Men jag är inte rädd och känner mig inte osäker. De som hotar mig är idioter.
Yohio berättar att han började gå sin egen väg så fort fötterna bar honom. Vid tre års ålder valde han sina kläder själv och på dagis ordnade han speciella Zorro-maskerader, vilket slutade med föräldramöte och maskeradförbud.
Han vet inte vad suget efter att få leka med idealen och att få klä ut sig kommer ifrån. Han tror att alla människor har ett behov av att få spela roller och få ha roligt i en annan värld. Som en slags flykt.
– Jag har alltid velat fly verkligheten, ända sedan födseln. Verkligheten är tråkig, hemsk och korrupt. Vi tycker att människan står högst upp i näringskedjan, men vi förstör ju bara allting. Jag såg en dokumentärfilm där en gammal indian pratade om hur vi ser på jordens undergång. Han sa: “Jorden kommer aldrig att gå under, det är människan som kommer gå under”. Det vore bättre om vi utplånades.
Tycker du det på riktigt?
– Ja, verkligen. Därför har jag alltid tyckt om att fly in i en alternativ värld som är mycket vackrare och roligare.
Det är tack vare de alternativa världarna, via tv-spel och fantasyböcker, som Yohio hittade sin fascination för den japanska kulturen. Först blev han intresserad av samurajkulturen, sedan blev det manga-serier och anime. Till slut gick han kvällskurser i japanska och upptäckte den japanska musikscenen visual kei – en genre som uppstod i Japan på åttiotalet, som en version av den västerländska glamrockscenen. Fokus ligger på det visuella och musiken kan variera från pop till hård metal.
– I Japan är det inte konstigt att vara feminin eller androgyn. Många manliga musiker och skådespelare sminkar sig och klär sig i kvinnokläder. När jag förstod det kände jag att jag kunde passa in. Det klickade. Då insåg jag att där kan jag ju bli något som uppskattas i stället för att bli mobbad och vara den lilla killen som ser ut som en tjej.

Musikalisk släkt
Yohios pappa är gitarrist i hårdrockbandet Corroded och hans farfar spelade i legendariska rockbandet The Panthers på 1960-talet. Vidare spelar hans farbror i hårdrockbandet Takida och hans mamma var professionell dansare när Yohio var ung. Dessutom har det funnits en mängd kyrkomusiker i släkten.
Men så enkelt är det inte.
– Mamma och pappa satte mig vid pianot när jag var sex år, de ville se vad som hände när jag kom i kontakt med musik. Det tyckte jag väl om ett tag, men det blev snabbt tråkigt. Jag hatar när jag måste göra saker, som läxor. Då skiter jag i det. Det är det värsta jag vet.
På frågan om hans föräldrar har satt press på honom skakar han bara på huvudet.
– De har alltid låtit mig göra vad jag vill, vilket har varit väldigt skönt för mig.
Det dröjde till Yohio blev elva år innan han tog upp sitt musikintresse igen. Då var det gitarren som fascinerade honom och särskilt det brittiska power metal-bandet Dragonforce.
– Nu vet jag att det finns musiker som är tio tusen gånger bättre än dem, men då var jag fascinerad över hur dubbelkaggarna kunde gå så snabbt och hur gitarristerna spelade så snabbt. Det inspirerade mig att börja shredda, spela snabbt på gitarren. Jag satt sju timmar om dagen och tränade.

“Jag har fått min revansch”
De som har upptäckt Yohio i Melodifestivalen blir nog förvånade när de går igenom hans egen och bandet Seremedys kataloger. Det är både metal, growl och snabb hårdrock.
– Det jag gör på skiva är inte alls samma musik som i Melodifestivalen, säger han och medger att det är tråkigt att hans musik har hamnat så långt bak i sammanhanget.
– Jag förstår att folk tycker att fenomenet Yohio är intressant. Samtidigt ligger det ett stort jobb bakom det här och en större mening med själva musiken. Jag hoppas verkligen att få utrymme för det i framtiden.
Hur tror du att det går i finalen då?
– Jag bryr mig faktiskt inte om hur det går den här gången. Det känns redan som att jag har fått min revansch.

Av Pontus Hellsén