Tove är ett medicinskt mirakel

Hon hade längtat efter barn i många år. När hon väntade sin andra son höll det på att kosta henne livet. Nu bjuder hon in oss i den ljusa lägenheten i Östersund där hon bor med barnen och sin sambo. Äldste sonen Emilio möter oss i hallen. Han är en glad treåring som inte verkar ha tagit skada av den svåra tiden när mamma Tove var så sjuk.
– Allt började i graviditetsvecka 32, jag blev allt mer tungandad, som att bebisen sparkade och tryckte över bröstet, säger hon.
Hennes mamma blev orolig och fick henne att ringa förlossningen, som skickade hem en läkare för att lyssna på hjärtat.  Vid den här tidpunkten var Tove inte speciellt bekymrad, men läkaren såg allvarlig ut och sa att det lät dåligt. Ändå anade ingen just då vilka problem det skulle innebära, och att Toves hjärta under lång tid skulle behöva hjälp utifrån för att orka slå.
– Jag fick åka med till sjukhuset för EKG och ultraljud.

Sövdes ner i två veckor

Det visade sig att Toves hjärta bara hade 10 procent kvar av sin fulla kapacitet. Hjärtat var i dåligt skick och Tove fick flygas akut till Göteborg och förlösa sitt barn med kejsarsnitt. Läkarna hoppades att hjärtat då skulle bli bättre.
– De sa att jag skulle förbereda mig på det värsta. Antingen blir det sämre eller bättre efter att du fött barn. För mig blev det sämre, konstaterar hon och ler lite.
Tove födde en son, Adrian. Han fick kortison för att utveckla sina lungor helt, annars klarade han sig felfritt från förlossningen. Tove sövdes ner i två veckor på thorax-intensiven efter förlossningen.
Under dessa veckor hängde hennes liv på en skör tråd.
– En läkare sa till min pappa att nu kunde de inte göra mer, nu var det upp till mig, men att det var en riktig fighter som låg där.
Under veckorna på intensiven fick Tove en hjärtpump inopererad, men problemen slutade inte där. Något gick fel och hela hennes bröstkorg fylldes med blod. I 34 minuter var hon utan cirkulation, och fick kylas ner för att hjärnan skulle klara sig.

Slangar intryckta i magen

Läkarna satte dit en ny pump. Det såg ut som om fyra stora trädgårdsslangar var intrycka i magen, ihopkopplade med en låda utanför kroppen, en låda lika stor som en dramatenväska. I den lådan fanns maskinen som gjorde att Toves hjärta kunde fortsätta slå.
Det svåraste var att inte kunna njuta av familjelivet och den nya babyn. Sambon Alex hade efter en tid rest hem till Östersund, 90 mil norrut, med barnen. Stunderna som Tove kunnat träffa familjen var få, eftersom hon var så infektionskänslig.
– Att inte få träffa mina barn och vara där för dem var otroligt jobbigt. Men jag kunde ju ändå inte vara mamma då, säger hon lugnt där vi sitter vid köksbordet nu nästan nio månader senare.
Plötsligt spiller Emilio ut ett glas saft över bordet. Tove reser sig genast för att hämta en trasa. Det är sådana här vardagsbestyr som hon saknat.
– Att få äta hemlagad mat eller om barnen skriker så blir jag glad. 
Tre månader var Tove på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg innan hon kom till Östersunds sjukhus. Då gick det lättare att träffa familjen, och hon fick komma hem på permissioner. Hela tiden med hjärtpumpen rullandes nära intill sig, ständigt tickandes.
– Jag lyssnade hela tiden efter missljud, rädd att något skulle vara fel.
Pumpen var hennes enda sätt att överleva i väntan på ett nytt hjärta. Det skulle dröja drygt fyra månader, en orolig tid av ovisshet. Tove mådde så dåligt av pumpen att hon flyttades upp på prioritetslistan. Så fort ett hjärta fanns skulle hon få det.
– Det kunde ringa när som helst, och varje dag utan samtal var en besvikelse. Precis när vi hade ordnat med assistenter så att jag skulle få flytta hem, ringde de och sa att det fanns ett nytt hjärta till mig. Då var det bara att skynda sig ner till Göteborg, berättar Tove.

Sjukhusbesök är vardag

Varför just Toves hjärta blev så dåligt är svårt att säga. Men att hon på grund av graviditeten hade spytt till graviditetsvecka 20 kan ha varit en anledning, eftersom det sliter på hjärtat att kräkas.
På kylskåpet sitter lappar om kommande läkarbesök och foton på barnen. Detta är Toves vardag. Sjukhusbesöken kommer att avta så småningom, men längs bröstkorgen och ner mot magen sträcker sig för alltid ett långt och tjockt ärr. Och varje dag tänker hon på donatorn som gav henne ett nytt hjärta. En person som inte lever längre.
– Jag tänker att här är det jättebra, men någon annan familj är ledsen. Jag skulle vilja berätta att hjärtat gick till någon som är glad och tacksam, någon som får vara mamma igen. Men man får inte veta vem det är, så fungerar det.
På diskbänken står en dosett med färgglada piller. Hon äter 52 tabletter varje dag, ett tablettätande som kommer trappas ner allteftersom, men aldrig upphöra helt.
– Min mamma hjälper mig pricka av att jag tagit alla.
Jag frågar om mamman är sjuksköterska, men Tove skakar på huvudet och ler: “Nej, bara mamma”.
– Mamma var hos mig hela tiden i Göteborg. Hela släkten har engagerat sig för mig, och det här har fört släkten närmare. Det känns jättebra att de har tagit hand om varandra.
Emilio drar ut en kökslåda, hittar ett paket sugrör som han sprider ut över golvet. Tove skär med darrande hand upp en kil av en vete­krans och ger sonen. Darrandet är en biverkning av all medicin hon tar. Annars har hon inga besvär av medicinen.

Försöker leva för stunden

På frågan om framtiden dröjer hon med svaret.
– Jag har jobbat med blommor och gick frisörlinjen på gymnasiet. Innan allt det här hände ville jag bli sjuksköterska, men inte nu längre. Jag har fått nog av alla sjukhus-miljöer.
Hon lever för stunden och tar vara på dagarna. Sjukdomen har gett henne en annan syn på livet.
– Nu har vi ett normalt liv igen, alla mår bra och det är det viktigaste. Men jag kan bli så berörd av saker, som att se på nyheter och höra att folk dör.
Nu sitter hon avslappnat vid köksbordet, frisk igen.
– Läkarna kallar mig för ett medicinskt mirakel, att jag lever är stort för dem också.

Av Katrin Åsander