“Ödet förde mig till Helena”

Änglagårds “pappa”, den folk­käre regissören Colin Nutley, hamnade i Sverige av en slump. Han fick ett erbjudande han inte kunde motstå: som regiassistent för tv-serien Deckare UPA, under tidigt 1970-tal. Colin ersatte i all hast en kollega som fått sparken. Man kan kalla det tur, för Colins del. Men själv tror han att det finns en gudomlig plan bakom det som händer oss.
– Min uppfattning är att vi skapar vår egen lycka, men även att ödet och tur spelar in. En del saker i livet händer utanför vår kontroll. Jag är övertygad om att ödet förde mig till Helena (Bergström). Jag kan inte tänka mig att leva något annat liv än det här, säger Colin Nutley, och beställer en enkel ostsmörgås och mineralvatten.
Vi ses i vad som kallas Blå salongen på Hotel Diplomat i Stockholm. Utanför river sommarvinden tag i lösa föremål.
– Det blåser friskt i dag. Det är ingen vacker syn, tro mig, jag har sett lunchgästernas köttbullar blåsa omkring på uteserveringen, påstår Colin Nutley med sant brittisk humoristiskt tonfall.

Kär i Sverige

Han kan sakna den brittiska humorn men i övrigt betraktar Colin Nutley Sverige som sitt hem numera. Det var kärlek vid första ögonkastet.
– Sverige är ett fantastiskt land som är byggt på att vi ska bry oss om varandra. Det är en vacker tanke. Vår son Tim blev sjuk i diabetes typ 1 när han var 6 år gammal och fick underbart omhändertagande och vård. Inget annat land tar hand om sina medborgare som Sverige gör. Det är därför vi betalar skatt. För att få hjälp när vi behöver den. Nästa gång behöver någon annan hjälp. Jag betalar gärna för det.

Vill ha skoluniformer

Han gillar även tanken om rätt till kostnadsfri utbildning för alla. Hans egna barn har gått i vanliga skolor. Han ser den kommunala skolan som en bra livserfarenhet och en utbildning i sig, i att lära sig umgås med olika typer av människor.
Men det finns en sak han önskar sig, och som han tror kan göra skillnad på ett positivt sätt: skoluniformer.
– Eleverna kan ha neutrala jeans och en tröja som uniform, så att vi kommer bort från designerkläder i skolan som markör för vilka föräldrar som har “lyckats”, och som har råd, och vilka som inte har det på samma sätt.
Själv växte han upp under enkla, men bra, förhållanden på den engelska sydkusten i en arbetarklassfamilj. Pappan slet inom byggindustrin, och mamma var hemma och tog hand om Colin och hans storebror Tony.
Tidsandan var starkt präglad av efterdyningarna av andra världskriget. Men även av en hamnstadsanda, besjungen och beskriven av vissångare och poeter. Där sjömän sökte värme i tillfälliga famnar, men där man inte skulle komma på tanken att kalla “nattens damer” för något nedsättande och där man inte hällde vatten på tiggarna på gatan utan hade respekt för varandra.
Som ung vuxen bodde Colin Nutley i London under den period då ungdomskulten skapades med ikoner som Mary Quant och Twiggy och musik från artister som Dusty Springfield, Tom Jones och Bob Dylan. Han förfasar sig över det som kom sedan, och band som glamrockarna Bay City Rollers, och undrar vad som gick fel.
– Jag har ett brett musikintresse, jag gillar musik, men hoppar inte upp och ner i en metalpublik, förklarar han sin musikaliska tillhörighet.

Undviker att se sig i spegeln

Han fyllde 70 i år, kallar det “livets höst”, och försöker inte föryngra sig som andra 40-talister genom att hävda att “70 är det nya 50”. Han konstaterar sakligt att många i hans familj har levt länge och blivit kring 90 år.
– Jag har aldrig tidigare tänkt så mycket på ålder, men numera kan jag få flashbacks och undra över hur många fler somrar jag får i livet. Och jag ser mig bara i spegeln när jag rakar mig, säger han med glimten i ögat om de grå tinningarnas charm.
Han jobbar lika mycket som tidigare, men unnar sig att ta det i sitt tempo nu och utan att stressa fram något. Kraften får han från familjen. Det vardagliga och vanliga familjelivet med dem håller honom ung i sinnet.
– Jag har ju en yngre fru och tonåringar hemma, konstaterar han.
Nya filmen Medicinen handlar om några kvinnor på en tidningsredaktion. Den har flera bottnar för oss åskådare: Att känna sig osynlig efter 40, både som kvinna och på jobbet. Att komma ut ur sitt gråa och lite kantstötta skal och ta hand om sitt eget öde. Att bejaka hondjävulen i sig själv, röra om lite i bekvämlighetens gryta, ta för sig av livet och leva i nuet. Men det finns en allvarlig underton.
– Huvudpersonen Johanna är mobbad på jobbet, men utan att hennes arbetskamrater eller hon själv förstår att hon är utsatt. Mobbning behöver inte vara en gruppföreteelse. I det här fallet handlar det om hur olika temperament på en arbetsplats leder till utanförskap och uteslutande, förklarar Colin Nutley.

Han har rykte om sig att vara duktig på att se alla i en grupp och att få med sina medarbetare i den kreativa processen. Han kallar skapandet för organiskt. Något levande och pågående.
– Jag arbetar på ett speciellt sätt där aktörerna är involverade, även i dialogen, som får växa fram. Och jag och Helena pratar mycket om filmerna vi gör ur ett kvinnoperspektiv, när vi är hemma. Vi är ett bra team.

“Vi älskar att göra film ihop”

Hustrun Helena Bergström finns alltid med i hans filmer. Han tycker det är lite märkligt att så många undrar varför. Säger att ingen ifrågasätter varför Ringo Starr var ständig trummis i the Beatles.
– Jag använder mig av många skådespelare, varav min fru är en. Vi har gjort 15 filmer tillsammans. Vi älskar att göra film ihop. Det är en omöjlighet i mitt huvud att hon inte skulle vilja vara med. Och ja, hon kommer vara med i nästa också, slår Colin Nutley fast, för den som undrar. 
Han ser inga svårigheter med att jobba med sin livskamrat. Kanske för att de möttes genom filmen. Kanske för att de inte arbetar ihop 52 veckor om året, utan gör andra saker också, utan varandra.
– Det är extremt ovanligt att vi grälar som par när vi arbetar ihop. Däremot kan vi vara oense om skådespelararbetet, men så är det ju när man arbetar med något kreativt.

Läser inga recensioner

Under 27 års tid har han levererat film efter film om oss människor och våra relationer, som vi tagit till våra hjärtan. Men att vara folkkär hänger sällan ihop med lovord från kritikerna. Colin Nutley bryr sig inte nämnvärt om det.
–  Jag vill beröra hjärtat hellre än hjärnan. De som ser mina filmer ska kunna relatera till innehållet. För mig räcker det att människor som sett och tyckt om filmerna säger “Tack för senaste filmen!” eller “När kommer nästa?”.
–  Jag har inget behov av att mina filmer diskuteras i intellektuella miljöer. Som jag ser det är min främsta kritiker killen jag växte upp med, inte han som fick jobb på DN:s kultursidor. Huvudsaken är att publiken hänger med på min och Helenas filmresa och uppskattar det vi gör.
–  Jag läser inte recensioner längre, har inte gjort det på tolv år.
–  Om du inte läser dem, kan de inte såra dig, menar Colin Nutley.

Av Mia Coull