Dagen då allting förändrades var tisdagen den 9 oktober 2012. Eftersom vi skulle ha mitterminsprov så var det ingen vidare dag ens från början, även om jag har läshuvud och därför inte har lika mycket emot sådana som vissa av mina klasskamrater.
På morgonen hade processionen av färgglatt målade, dieselångande rikshor, var och en med fem eller sex flickor inklämda därbak, som vanligt kommit fram till den smala, leriga avtagsvägen från Haji Baba-vägen. Ända sedan talibantiden har det inte funnits någon skylt på skolan, och den ornamenterade mässingsporten i den vita muren mittemot vedförsäljarens gård ger ingen antydan om vad som döljer sig innanför.
För oss flickor var den porten en magisk ingång till vår egen speciella värld. Medan vi kilade in tog vi av oss huvudklädena, likt vinden som driver bort molnen och bereder plats för solen, och sprang sedan hals över huvud uppför trappan. Där uppe låg en kringbyggd gård med dörrar till alla klassrummen. Vi lade ifrån oss ryggsäckarna och begav oss sedan till morgonsamlingen ute i det fria. Vi ställde oss i givakt med ryggen mot bergen.
En flicka befallde: Assaan bash! (‘manöver!’) och vi slog ihop klackarna och svarade: Allah. Därefter sa hon: Hoo she yar! (‘lystring!’), och vi slog ihop klackarna igen och upprepade: Allah.
Skolan hade grundats av min pappa innan jag föddes, och på muren ovanför oss var namnet Khushalskolan stolt målat med röda och vita bokstäver. Vi gick i skolan sex förmiddagar i veckan, och som femtonåring i nionde klass ägnade jag mina lektioner åt att rabbla reaktionsformler eller studera urduns grammatik, skriva uppsatser på engelska med en sensmoral i stil med “skynda långsamt” eller rita schematiska bilder av blodomloppet – de flesta av mina klasskamrater ville bli läkare. Det är svårt att föreställa sig att någon skulle kunna uppfatta det som ett hot. Ändå väntade utanför skolans port inte bara den larmande och vansinniga staden Mingora, Swats största stad, utan också sådana människor som i likhet med talibanerna anser att flickor inte bör gå i skolan.
Morgonen hade börjat som vilken annan morgon som helst, bortsett från att det var lite senare än vanligt. Eftersom det var mitterminsprov började skolan klockan nio på morgonen i stället för klockan åtta, vilket var bra, för jag gillar inte att gå upp tidigt utan kan sova till långt efter tupparna gal och muezzinens kallelse till bön. Först försökte pappa väcka mig.
“Dags att gå upp, jani mun”, brukade han säga. Det sista betyder ‘själskamrat’ på persiska och han kallade mig alltid så i början på dagen. “Bara några minuter till, snälla aba”, brukade jag vädjande säga och sedan gräva ned mig under täcket. Därefter kom mamma in. “Pisho”, brukade hon ropa.
Det betyder ‘katt’, och det var vad hon kallade mig. Då brukade jag inse hur mycket klockan faktiskt var och skrika: “Bhabi, jag är försenad!” I vår kultur är alla män ens “bror” och alla kvinnor ens “syster”. När pappa för första gången tog med sig sin fru till skolan kallade alla lärare henne bhabi (‘svägerska’). Så har det varit sedan dess, och nuförtiden kallar vi alla henne bhabi.
Jag sov i det avlånga rummet längst fram, och det var bara möblerat med en säng och ett skåp som jag hade köpt för en del av de pengar som jag hade fått i stipendium för att jag propagerade för fred i Swatdalen och för flickors rätt att gå i skolan. På några av hyllorna stod alla de guldfärgade plastpokaler och priser som jag hade vunnit genom att vara bäst i klassen. Det var bara två gånger som jag inte hade varit bäst i klassen – båda gångerna hade jag besegrats av min klassrival Malka-e-Noor. Jag var fast besluten att inte låta det ske igen.
Jag hade inte långt till skolan och jag brukade gå dit, men sedan i början på föregående år hade jag åkt dit i en riksha tillsammans med några andra flickor och åkt buss hem. Bussresan tog bara fem minuter och gick längs den stinkande ån och förbi den jättelika affischtavlan för doktor Humayuns institut för hårtransplantation, som vi brukade skoja om att en av våra skalliga lärare måste ha besökt, för han hade plötsligt börjat få håret tillbaka.
Jag gillade att åka buss eftersom jag inte blev lika svettig som när jag gick och dessutom kunde jag prata med mina kompisar och skvallra med föraren Usman Ali, som vi kallade Bhai Jan (‘bror’). Han fick oss jämt att skratta med sina tokiga historier.
Jag hade börjat ta bussen därför att mamma var rädd för att låta mig gå till skolan på egen hand. Vi hade mottagit hotelser under hela året. Somliga fanns i dagstidningarna, andra var brev eller meddelanden som hade överlämnats personligen. Mamma oroade sig för min skull, men talibanerna hade aldrig gett sig på en flicka och jag bekymrade mig mer för att de skulle ge sig på pappa, eftersom han alltid uttalade sig mot dem. I augusti hade hans nära vän och kampanjkamrat Zahid Khan blivit skjuten i ansiktet på väg till bönen, och jag visste att alla sa till pappa: “Var försiktig, nästa gång blir det du.”
Man kunde inte köra upp till vår gata med bil, så på hemvägen brukade jag stiga av bussen på gatan nere vid ån, passera en järngrind och gå uppför en trappa. Om någon överföll mig så var jag säker på att det skulle ske i den trappan. Jag har alltid varit en dagdrömmare, och under lektionerna hände det ibland att tankarna vandrade och jag föreställde mig att en terrorist skulle dyka upp och skjuta på mig i den där trappan när jag var på väg hem.
Jag undrade vad jag skulle göra. Jag skulle kanske ta av mig skorna och slå honom med dem, men sedan kom jag att tänka på att jag i så fall inte skulle skilja mig från terroristerna. Det vore bättre att vädja: “Okej, skjut mig, men lyssna på mig först. Det du gör är orätt. Jag är inte emot dig, jag vill bara att alla flickor ska få gå i skolan.”
Jag var inte rädd, men jag hade börjat försäkra mig om att grinden var låst på kvällarna och börjat fråga Gud om vad som händer när man dör. Jag berättade allting för min bästis Moniba. Vi hade bott på samma gata ända sedan vi var små och varit kompisar ända sedan grundskolan, och vi berättade allting för varandra och delade allt: Justin Bieber-låtar och Twilight-filmer, de bästa hudblekningskrämerna. Hon drömde om att bli modedesigner, men eftersom hon visste att hennes familj aldrig skulle gå med på det sa hon till alla att hon ville bli läkare. Det är svårt för flickor i vårt samhälle att bli något annat än lärare eller läkare, om de över huvud taget kan arbeta. Jag var annorlunda – när jag övergick från att vilja bli läkare till att vilja bli uppfinnare eller politiker höll jag det aldrig hemligt. Moniba visste alltid när något inte var som det skulle. “Oroa dig inte”, brukade jag säga.
“Talibanerna har aldrig gett sig på en liten flicka.”
När vår buss ropades ut rusade vi nedför trappan. Alla de andra flickorna täckte huvudet innan de gick ut genom dörren och klättrade upp därbak.
Bussen var i själva verket en minibuss, en sådan som vi kallar en dyna, en vit Toyota TownAce med tre parallella bänkar, en på vardera sidan och en i mitten.
I den trängdes tjugo flickor och tre lärare. Jag satt till vänster mellan Moniba och en flicka i åttonde klass som hette Shazia Ramzan, och vi hade våra provhäften tryckta mot våra bröst och skolväskorna under fötterna.
Efter det är allting lite dimmigt. Jag minns att det var varmt och klibbigt i dynan. Det svalare vädret var försenat, och bara Hindukushs fjärran bergstoppar var snötäckta. Bak i bussen, där vi satt, fanns inga glasfönster, bara transparent plastpresenning som fladdrade och slog mot sidorna och var alldeles för gulnad och dammig för att man skulle kunna se ut igenom den.
Det enda vi såg var ett frimärksstort stycke öppen himmel genom bakfönstret och glimtar av solen, som vid den här tiden på dagen var en gul skiva som svävade i dammet som virvlade runt.
Jag minns att bussen tog av till höger från huvudvägen vid den militära vägspärren, rundade gathörnet och körde förbi den övergivna cricketplanen.
Sedan minns jag inget mer.
I mina drömmar om skottlossningen befinner sig även pappa i bussen och han blir också skjuten, och sedan är det människor överallt och jag letar efter pappa.
Det som hände var i själva verket att vi plötsligt stannade. Till vänster låg Sher Mohammad Khans grav – han hade varit finansminister hos Swats förste härskare – och till höger fabriken som tillverkade snacks. Vi kan inte ha varit mer än två hundra meter från vägspärren.
Vi kunde inte se framför bussen, men en ung skäggig man i ljusa kläder gick ut mitt i gatan och vinkade åt minibussen att köra in till vägkanten.
“Är detta Khushalskolans buss?” frågade mannen.
Vår förare Usman Bhai Jan tyckte att det var en dum fråga, eftersom namnet var målat på sidan. “Ja”, sa han.
“Jag vill ha upplysningar om några av barnen”, sa mannen.
“Då borde du gå till skolexpeditionen”, sa Usman Bhai Jan.
Medan han pratade närmade sig en annan vitklädd ung man bakre delen av minibussen. “Titta, det är en av de där journalisterna som har kommit för att be om en intervju”, sa Moniba. Ända sedan jag hade börjat tala tillsammans med pappa vid olika evenemang, för att propagera för flickors utbildning och mot sådana som talibanerna som vill gömma undan oss, blev vi ofta uppsökta av journalister, till och med utländska, men inte så här mitt i gatan.
Mannen hade på sig en toppig mössa och hade en näsduk över näsan och munnen, som om han var förkyld. Han såg ut som en student. Sedan hävde han sig upp på bakbrädet och böjde sig in, alldeles över oss.
“Vem är Malala?” frågade han.
Ingen sa något, men flera av flickorna tittade på mig. Jag var den enda som inte hade ansiktet täckt.
Det var då han höjde en svart pistol. Jag fick senare veta att det var en Colt .45:a. Några av flickorna skrek. Moniba har berättat att jag kramade hennes hand.
Enligt mina kompisar avfyrade han tre skott i följd. Den första kulan gick in igenom vänstra ögonhålan och fastnade i vänstra axeln. Med blodet forsande ur örat sjönk jag ihop framåt mot Moniba, och de båda andra kulorna träffade därför flickorna intill mig. En kula träffade Shazia i vänstra handen. Det tredje skottet tog i hennes vänstra axel och fortsatte in i Kainat Riaz högra överarm.
Mina kompisar berättade senare för mig att skytten hade darrat på handen när han sköt.
När vi kom till sjukhuset var mitt långa hår alldeles blodigt och Monibas knä var fullt av blod.
