“Min man köper mina kläder”

Sonen David slappar i soffan med sin mobiltelefon. I en vas på köksbordet slokar en bukett
tulpaner. Den laktosfria mjölken har passerat bäst-före-datum. Att komma hem till Karin är som att kliva över tröskeln hos en nära släkting. Det är inte städat eller tillrättalagt. Inga fasader.
–  Jag har bakat, ler Karin och håller fram en köpt vetelängd.
– Jag ställer inte upp på personporträtt som går ut på att visa en fantastisk bild av fantastiska Karin. Jag är inte perfekt, jag vill heller inte framstå som perfekt. Innan jag började med stand up var jag en vanlig småbarnsmorsa som mådde dåligt av att läsa om alla perfekta människor. Jag blev negativt påverkad av stajlade hem och retuscherade ansikten. Jag förstod inte att allt var en stor bluff. Att kändisar sminkas. Att när det ska göras ett hemma-hos-reportage så anländer ett team med stylist, snygga prylar och uttänkta kläder.
– Nyligen gjorde Aftonbladet ett hemma-hos-reportage hos mig. Jag satte ett par villkor: de fick bara komma hit om de lovade att inte ta med en stylist, och om jag inte behövde städa. De diskuterade mitt förslag på redaktionen, ingen kändis hade någonsin krävt något liknande, men till slut kom de hit. “Ser det tillräckligt skitigt ut?”, frågade jag hela tiden när de fotograferade.
– Människor är så falska. Jag skulle vara med i tv en gång. Då hade jag precis läst ett reportage om en kändismorsa som pratade om hur mycket hon älskade julen, och som delade med sig av sina härliga recept på inlagda sillar. Vi stötte ihop i tv-sminket. Hon storgrät. Hennes liv var kaos, hon var nyskild och livet i upplösning. Det är okej att inte vilja bjuda offentligheten på det. Men det är inte okej att låtsas som att allt är bra.
Karin är smånervös. Samma dag som vi träffas är det premiär för nya Plus, SVT:s konsumentprogram, där Karin är ny programledare.
– Det är stort. Ett enormt förtroende. Plus är en institution, ett program som jag har följt sen det startade, 1987. Och det är ett viktigt program, inte minst nu. Vi konsumerar mer än någonsin, men vi är mindre kritiska än någonsin.
– Jag fick uppdraget för att jag har jobbat med tester och konsumentjourna-listik, men också för att de ville ha in mer humor i programmet. Jag kommer att skoja till det. När vi ska testa sport-bh:ar så filmar vi hur det ser ut när jag, en kvinna i 40-årsåldern, springer utan sport-bh. En slags Baywatchscen – fast med flaxande bröst – i slowmotion. Jag försöker att ta in testerna i mitt vardagsliv, och skruva till dem.

Är en riktig tekniknörd

Karins privata förhållningssätt till prylar och konsumtion är svalt. Hon vill äga så få grejer som möjligt, men hon är en tekniknörd. Så när det handlar om datorer och telefoner duger bara “high end”.
– Annars är jag inte alls märkesfixerad. Mitt ointresse går nästan till överdrift. När jag träffade Anders gick jag runt och frös hela tiden. “Ska du inte köpa en riktig jacka?”, undrade han. “Men en sån kostar ju över tusen kronor”, sa jag. Jag kom på att den dyraste jackan jag köpt kostat 500 kronor. Jag köper begagnat och jag får kläder av folk.
– Numera handlar Anders alla mina kläder, väskor och smycken.  Allt som jag har på mig när jag står på ståuppscenen och när jag modererar. Han har ett öga för det där, han vet exakt mina mått. Han släpar med mig till NK och köper bh:ar. Jag insåg att mina bh:ar var från andra världskriget, men jag är så vansinnigt ointresserad att jag inte orkar ta mig till NK för egen maskin. När jag tittar på mig själv på tv kan jag se att kläderna är omoderna, eller sitter snett och vint och då tänker jag: “Det var ju trist”. Större än så är det inte för mig.
Drottningen av självdistans har talat. Men den där förmågan att inte ta sig själv på för stort allvar är inte på något sätt medfödd.
– Nä. Jag har varit utan självdistans större delen av mitt liv. I hela mitt liv – fram till att jag drabbades av en utmattningsdepression och bröt ihop när barnen var små – har jag försökt vara bättre än vad jag är. Göra karriär tidigt, jobba på Sveriges radio, skaffa man och barn före 30. Jag ville göra allt rätt. Det var förstås en del i att jag bröt ihop. Jag kunde inte leva upp till mina egna förväntningar. Då började jag i terapi.

Sommarpratade i radio

Karin har sommarpratat om sin bohemiska barndom, hon har dessutom riktat mycket kritik mot den. Hon är bergsäker: hon skulle aldrig utsätta sina barn för sin egen uppväxt. Att alltid behöva sticka ut. Vara annorlunda. 
– Vi var adliga. Pappa pratade inte dialekt. Vi hade aldrig odlat. Men vi slog oss ner mitt på den östgötska slätten och drog i gång en jätteodling. Pappa gick hem till bönderna i grannfastigheterna och försökte få dem att sluta spruta gift på sina åkrar. På helgerna stod vår familj i lilla, lilla Kisa och demonstrerade mot sopförbränningsverket där mina klasskompisars föräldrar jobbade. Vi såg konstiga ut, vi hade annorlunda kläder, dessutom var vi vegetarianer.
– Nyfiket studerade jag mina klasskompisar. Köpebröd, O´boy, ketchup, hyreslägenheter, vitrinskåp, sutterängvillor – allt sånt var så exotiskt för mig.
Karin fick betala dyrt för familjens självpåtagna utanförskap och annorlunda livsstil. Hon blev gravt mobbad.
– Jag åkte på mycket stryk – både mentalt och fysiskt. Jag var inte den som höll låg profil. Säg att någon skrek “Du är så jävla ful”. Sånt hörde jag ofta. Då hade jag kunnat vara smart, gå undan. Men jag skrek tillbaka: “Det är du som är så jävla ful”. Även om killen gick i sexan och jag i trean. Jag var helt orädd.
– På något konstigt sätt hade jag förståelse för att jag blev mobbad. “I varje klass finns det några som har femmor, och några som har ettor. Och någon som är mobbad.” Mina föräldrar var noga med att poängtera att de andra barnen inte heller hade det så lätt, det kunde handla om trasiga familjer och otrygga hemförhållanden. Jag kände därför ett ansvar för mobbarna. En situation har etsat sig fast. Det var i femman och jag skulle ha ett möte med tjejerna i klassen som var dumma mot mig. Före mötet hade jag plockat blommor till tjejerna. Varje flicka fick varsin röd ros. Det var ju synd om dem, hade jag fått lära mig.

Plågoanden hörde av sig

I höstas hörde en av Karins gamla plågoandar av sig efter tjugo års tystnad. I ett meddelande på Facebook bad den gamla klasskompisen Karin att komma till pizzerian där han jobbar och köra ett stand-up-gig. Karins svar var ärligt och dräpande – och fick ett genomslag långt utanför Sveriges gränser.
– Jag funderade länge över om jag skulle lägga ut mitt svar på Facebook – till allmän beskådan. Till slut kom jag fram till att: “Ja, det ska jag fan göra”. Jag ville visa att man inte behöver ta skit, att det var nog nu, att jag hade tagit tillräckligt mycket skit. Men jag underskattade att jag är en offentlig person. Det tog tjugo minuter så ringde Expressen, en stund senare hade jag tyska tidningar i telefonen. Mitt inlägg väckte enormt starka känslor. Antagligen för att det handlade om något väldigt mänskligt. Om att ge igen. Om hämnd.
– Min gamla klasskompis fick världens mobb emot sig. Och det är ingen värd, oavsett vad man själv har gjort tidigare i livet. Det går inte att bemöta mobbning med mobbning. Han hörde av sig kort efteråt och sa att det jag hade gjort var onödigt och att jag borde ha tänkt på hans familj.
– Det är intressant att jag inte hade tänkt på den röst jag har i dag. Den kan ju inte jämföras med hans röst. Ändå kände jag mig i underläge mot honom. När jag pratade med honom blev jag återigen högstadie-Karin.
Karin har planer på att arrangera en antimobbningsdag i sin gamla hemstad. Då vill hon besöka den där pizzerian. Kanske dela en pizza med sin gamla mobbare. Försöka prata om det som hände.
Det vore “intressant”, även om hon egentligen har gått vidare i livet.
– Fem år efter att vi hade gått ut grundskolan hade vi en återträff. Jag pluggade i Lund, hade börjat jobba på P3, och var sugen på att visa upp mitt nya jag. Jag köpte nya kläder, och fixade till mig. När jag kom dit vid sextiden på kvällen stod halva klassen utanför festlokalen – stupfulla. Då insåg jag att det här inte är människor som jag kan ge igen på. Att vi är för olika, att de säkert gjort så gott de kunnat med tanke på sina förutsättningar. “Vad ska jag visa dem? De kommer aldrig att förstå”, tänkte jag.
Den vuxna Karin är lik nioåriga Karin. Biter ifrån, vägrar att låta sig hunsas. I höstas var hon inblandad i ett offentligt bråk med komikerkollegan Mårten Andersson. Karin publicerade ett internt mejl där Mårten skyllde den dåliga biljettförsäljningen på att det bara var kvinnor som uppträdde.
Modig eller dumdristig?
– Den trista sanningen är nog att jag tänker att jag inte har något att förlora. Att jag vet hur det känns att vara på botten, och att det inte är så himla farligt. Och att jag – i min position – faktiskt har en plattform att föra fram obekväma åsikter.
– Dessutom tänker jag att min tid i rampljuset kanske blir kort. Den tid jag har i offentligheten vill jag använda till att bjuda på mig själv och genom det få andra att slappna av, och därmed gör jag skillnad. Ibland kan jag visserligen känna – måste jag bjuda på allt? På att jag kissade på mig innan jag gjorde en inkontinensoperation? På att jag har en grav variant av PMS? Men eftersom ingen annan pratar om det, så måste ju jag göra det. Det har blivit min mission.
Den sista – symptomatiska – frågan ställer Karin själv: “Är det någon fråga som du inte har vågat ställa? Gör det i så fall.”

Av Anna Wahlgren