“Jag har inte en lugn stund”

Birgitta Rasmusson är parant som vanligt med röd kavaj, minst lika rött läppstift och perfekt tuperad frisyr. Hon tar emot i sin eleganta tvåa, vars inredning skulle göra succé i tidskriften Retro.
Det lilla men ytterligt välplanerade funkisköket, byggt enligt Alva Myrdals principer för den moderna, yrkesarbetande kvinnan, går i en vacker dåtids­nyans av ljusblått. I vardagsrummet tronar en magnifik radiomöbel av ädelträ – bra sound! – som lät sitt välljud flöda i lägenheten redan då Birgitta först flyttade in som inneboende 1966.

Skryta med kakorna

Vi lägger även märke till ett imponerande batteri parfymflaskor framför hallspegeln, Birgitta Rasmusson älskar parfym, men mer om det senare. För vi inleder naturligtvis med kakorna.
Att det bara skulle vara avkopplande med kakbak stämmer väl inte – det rådde väl stenhård konkurrens mellan kafferepen när det begav sig?
– Det har du rätt i. Men det var en positiv approach, aldrig några elaka pikar. Samtidigt ville väl kvinnorna skryta lite med hur många sorter de hade. Och de var väldigt rädda om sina recept, som de klippt ut och skrivit ner. En skatt de höll för sig själva.
–Det var en fin bjudningsform, kafferepen, med placering. En ritual där man började med den lilla fina bullen och sedan småkakorna. Som aldrig fick understiga sju sorter men gärna fler. Vid något tillfälle var min mamma på kafferep med 17 sorters småkakor. Och sedan en stor pampig tårta. Gästerna skulle smaka varje sort i tur och ordning. Ja, det var som ett juryarbete.
Känner du någon gång att dagens vurm för kakbak och hemmafruideal blivit en kvinnofälla?
– Icke alls. Icke alls. Idag är kakbak en livsstilshistoria. Inte alls förknippat med nödvändighet, som för damerna och tanterna i min mammas generation, som ansåg det vara en plikt att alltid ha kaklådorna fyllda. Nej, man tycker det är just roligt och avstressande.
Varför just sju sorters kakor?
– Ja, det har jag ju grunnat på litegrann. Nu fick jag en förklaring för inte alls länge sedan, av en kyrkoherde som berättade att det nog hänger ihop med Bibelns heliga sjutal, att detta lagt grunden även till kakantalet.
Måste man äta av alla?
– Ja. Åtminstone var det så förr. Att säga “jag orkar inte, jag är så mätt” när stora kakfatet gick runt – det var att skämma ut sig för all evighet. Som att säga att kakorna inte var tillräckligt fina.
Men att ta fler av samma sort är dålig stil?
– Det var ouppfostrat, ja. Alla visste det, därför var det nästan aldrig någon som bjöd två gånger.
Kakor är kultur, eller hur?
–  Ja, en kultur som drivits av alla dessa enormt många duktiga kvinnor, i generation efter generation. Och som tyvärr länge sågs över axeln, just för att mat och bak varit traditionella kvinnosysslor.

Kändisskapet bara positivt

Ditt kändisskap från tv, hur påverkar det dig?
– Jag har inte en lugn stund. Cyklar jag ner till Ljungskile (från barndomshemmet i bohuslänska Restenäs) ropar folk “här kommer vår bakdrottning”. “Har du inga kakor med dig, säger gubbarna. Jag kunde aldrig tro det, att det skulle bli så! Men det är positivt. Allting är positivt. Alla människor är så fruktansvärt vänliga. Så jag blir inte upprörd eller störd av det. Men det har haft den effekten att jag kanske inte sticker ner på stan, och kollar läget i butiker och sådant, lika ofta som förut.
Njuter du av uppmärksamheten?
– Jag har ju alltid älskat scenen…
Och vackra kläder, eller hur?
– Ja, jag är fruktansvärt noga med hur jag är klädd. Jag har aldrig brytt mig om att gå till någon stylist, som ska tala om hur man ska se ut. Nej, men jag kommer från ett hem med föräldrar som tyckte om vackra saker. Ett oerhört vackert hem, med vackra saker som fortfarande står kvar sedan deras tid. Min mamma hade stilkänsla och färgkänsla och alltihopa. Och jag tror att jag ärvt en hel del av detta.
– Jag tycker om röda färger. Och blått tycker jag väldigt mycket om. Hatar grönt, och gult skyr jag som pesten. Mitt läppstift ska vara RÖTT!
Favoritmärke?
– Jag är så fruktansvärt fixerad vid kvalitet. Det beror ju på alla dessa välsignade tester jag genomfört under alla dessa år. På alla områden. Och det gör att det blir Dior, det blir Chanel.
Alla de där parfymerna framför hallspegeln…?
– Jag samlar på dem. Inte parfymerna, utan flaskorna. När jag är ute och reser i världen och ser en vacker förpackning blir jag intresserad. I parfymaffärerna tror de inte jag är riktigt klok, när jag kommer in och vill tala om förpackningarna. Men de får ju inte sniffa för jäkligt heller.

Omsvärmad gayikon

Du förefaller vara en person som njuter av livet?
– Ja. Sådan har jag nog alltid varit. Och jag älskar människor. Redan i skolan var jag mycket verbal, tyckte om att få ställa mig upp och hålla oförberedda föredrag.
– Det är så njutningsfullt, det där, att stå inför en publik, ta in rad efter rad, och se att alla är med på tåget. Lika trevligt oavsett om det är 30 eller 500 i publiken.
Du har visst gått och blivit gayikon?
– Ja, det påstås så. Och jag kan inte begripa varför.  Men jag är alltså lite svag för elegans, snygga kläder och det här.  Och gaypojkarna, de här vackra pojkarna, är ofta väldigt välvårdade. Otroligt välvårdade. Och det kanske jag då beundrat, på något sätt. Jag vet inte om jag blivit någon sorts morsa för dem eller vad det nu kan vara.
Du får beundrarbrev från män som vill dejta också?
– Ja. Jag har kommit underfund med att det är ett uppvaktande, så att säga. För jag tror inte att jag är något sexobjekt. Har aldrig sett särskilt bra ut. Men jag är stilig. Och jag är välklädd. Sedan tror jag faktiskt att jag är rätt spirituell också. Och intressant med det här livet som jag levt. Männen vet inte riktigt, men de beundrar detta väldigt, tror jag. Och det märker jag på kalas.
Du blir omsvärmad?
– Ja, på något vis. De tycker att jag är lite spännande.
Hur hanterar du det?
– Men jag tycker det är trevligt!
Tidigare hade du ihop det med en fransman?
– Det var lite av och till, ja. Han var militär och är död sedan rätt många år, och jag tycker inte det är så mycket att prata om. Sedan har jag varit gift också, innan dess.
– På ett stort fint kalas för några år sedan var det en av våra stora vd:ar som sa till mig framåt natten att “du Birgitta, är ingen kvinna som man gifter sig med”. Först tänkte jag jävvla gubbe. Men jag fann mig, och är så glad för det. Jag förstår vad du menar, svarade jag, för jag är inte typen som kan bli morsa åt någon. Och det tyckte HAN var oförskämt.
– Pojkar och män vill så väldigt gärna bli omhändertagna. När de lämnat sin morsa, vill de ha en till. När man talar med män idag, är det otroligt ofta som de relaterar till sin mamma: “Min mamma gjorde si, min mamma sa så…” Kanske gayikon-grejen grundar sig i det? Vad den där gubben menade, var att jag framstod som väldigt självständig.
Och det är du?
– Ja. Under mitt tioåriga äktenskap – vi bodde här, i samma lägenhet – kunde jag på väg hem från jobbet tänka att vad fasen, jag sticker på bio. JAG sticker på bio. Jag tycker om sådana spontana handlingar.
– Nä, jag kände aldrig för det där att gå hem och laga mat. Ett exempel på min, kanske negativa, självständighet. Min man och jag reste visserligen mycket tillsammans, men kom ifrån varandra, och passade egentligen inte alls ihop. Min bror sa en gång: Du är så jäkla egotrippad. Men det tycker jag inte att jag är. Jag är ändå sällskaplig. Fast jag tycker om att leva ensam. Jag gör det.
Du har aldrig ångrat dina livsval?
– Nä. Det har ansetts som väldigt cyniskt att säga, men det är verkligen medvetet jag valt bort ett liv med barn och familj.

Saknar körkort

–  Jag har en stor vänskapskrets, med kompisar både ute i världen och här hemma, och nu när vi börjat gå in i pensionsåldern märker jag hur besvikna många av dem är. Bittra, rentav. Trötta på gubben eller vice versa, sen har arbetslivet inte heller blivit som förväntat. Det är så sorgligt. Jag kan ju tänka att ja, så kunde det blivit för mig med. Vet du, då är jag tacksam över mitt eget liv och allt jag har fått uppleva.
Du är 75. Hur ser du på åldrandet?
– Jag vet att man inom nutritions­sidan nu har siktet inställt på en medellivslängd på uppåt 125 år. Och det vore ju trevligt. Det jag fasar mest för är att tappa minnet. Men får jag vara i så pass bra form som nu, är det ju härligt. En väninna och jag har cyklat 16–17 gånger ute i Europa och nu pratar vi om att ta en tur igen, det blir 20–25 mil på en vecka. Jag har varken körkort eller bil, så det är tåg och cykel som gäller.
– Jag tar ett år i taget. Jag frågade en god vän, som har en stor butik i Stenungsund, om vad han skulle göra efter uppnådd pensionsålder. Ja du, sa han. Det blir väl att jag fortsätter jobba. För, sa han, man kan ju inte gå hemma och tänka på dö’n.
– Och det var jädrigt bra sagt. Man kan inte gå hemma och tänka på dö’n.

Fem härliga kakrecept av Birgitta Rasmusson >>