Hon gick från förtidspensionär till succéförfattare

Stina Stoor är bara 34 och växte upp på 1980- och 90-talen, det vill säga alldeles nyss. Men när hon beskriver sin barndom i Balåliden – ett pyttelitet och tämligen isolerat ställe där Lappland och Ångermanland möts – får jag vibbar av Barnen från Frostmofjället. Hon hade nämligen en sådan där fri och otyglad uppväxt man föreställer sig att ungarna hade förr i världen, innan tv-spel och organiserade fritidsaktiviteter var ett begrepp.

Barndomshemmet ligger högt i en backe mot Brattfällberget. Jag har farit dit längs en krokig grusväg, en tövädersdag när snön rasar från taken. Från köksfönstret ser man sluttande fält och taggig granskog. Därbortom den ringlande Balån. 

– Ån var jag mycket i. Drog runt, på ett förvildat sätt, får man väl säga. Vi hade ju inga fasta mattider. Ingen tid då jag nödvändigtvis måste vara hemma, säger Stina Stoor som med Augustprisnominering, prestigefulla utmärkelser och lyriska recensioner fått en flygande start på sitt författarskap. 

Läs mer: Hon frågade misstänkte våldtäktsmannen om hans kalsonger

Skildrar en glesbygd

I sin debutbok, novellsamlingen Bli som folk, målar Stina Stoor upp ett både vackert och obehagligt glesbygdslandskap, i gränslandet mellan barndom och vuxen-het. Med ostyriga barn, komplicerade familjesituationer och människor i periferin. En pappa i boken är så eljest att han placerar sig på jaktpass i sovrummet, med bösspipan pekandes ut genom fönstret. 

– Ensamt? Ja, det kan man väl säga att det var, säger Stina Stoor när hon fortsätter att beskriva uppväxten i Balåliden. Ett tag skämdes hon för sin bakgrund, eftersom hon upplevde den som så udda. 

– Det var ju flera kilometer till närmaste kompis. Det fanns en tant som bodde i huset nere vid ån, men hon dog. En farbror längre upp blev dement och gick bort sig i skogen. Så det var ju – tomt. Aldrig tal om att spela fotboll, till exempel. Det gick inte att få ihop något lag. Jag var ett mycket dagdrömmande barn, som lekte med grodor och tama näbbmöss som jag fångade på ett hygge. När jag kom hem från skolan kunde jag sätta mig i hundhagen, gå in i flocken och vara med hund-arna. De var mina kompisar.

Övade på högklackat

Pappan med geväret i sovrummet påminner starkt om Stinas egen far. För nog hände det att han väckte henne ur sömnen med dunder och brak genom att skjuta mot något villebråd utanför fönstret. Ka-boom! 

– För mig var det fullständigt normalt. Det levde om, men var inget konstigt. Då. Men ju äldre jag blev, desto mer försökte jag ordna till saker. Få dem att bli rätt. Bli en riktig ung kvinna och inte en skogsvarelse.

– Den tydligaste bilden är väl när jag övade att gå i högklackat fram och till-baka längs grusvägen här – du har väl sett backarna? – i mellanstadieåldern. Ett flick-kvinno-barn, som vinglade omkring i de där skorna och vinkade till traktorerna som körde hö… 

Att hon i sina noveller skildrar männi-skor som är besvärliga, utanför och gör tvärs emot faller sig naturligt, säger hon, eftersom hon kan göra det med insikt. Att spilla bläck på andra sorters “typer” känns avlägset:

– Jag kan inte skriva särskilt trovärdigt om en välanpassad funktionell människa som sköter sitt jobb, för jag har egentligen aldrig klivit in i den världen. Den normala och fyrkantiga, säger hon.

Alltihop har rätt mycket med den tragedi som drabbade Stinas Stoors familj innan hon var född att göra. Hennes betydligt äldre storebror Stefan fick en hjärnblödning när han var elva, och familjen upphörde att fungera. Pappan blev förlamad av sorg medan Stinas mamma tog ett ökat försörjningsansvar och begravde sig i arbete, med långpendling och övernattningslägenhet i Umeå många mil bort. 

– Min pappa gick verkligen sönder. Stefan var ju stor-sonen, arvtagaren, allt. Så när jag föddes hade jag en handikappad bror, en deprimerad far och en mamma som jobbade dygnet runt. Det var ingen som riktigt var redo för att ha fler barn, eller gå vidare med livet. Jag tror inte det. 

Läs mer: Därför ska du inte jobba övertid

Började med Harlequinböcker

Att Stinas pappa, som kanske inte riktigt visste vad han skulle ta sig till med en jäntunge, var så pass till åren (född på 30-talet) komplicerade bilden än mer, menar hon:

– Han hade en helt annan bild av vad det innebar att vara barn än mina klasskamraters föräldrar. De hade aktiviteter, Barbiedockor, hårsprej! I min pappas värld förväntades det inte att man ens skulle ha idén om att bära märkeskläder. Eller äta makaroner med ketchup – hos oss sågs detta som en nymodighet.

– Pappa har alltid varit ett mysterium för mig. Det finns liksom en mytologisk pappa, med ett gammaldags svartvitt matinéfilms-skimmer över sig, som jag aldrig har träffat. En gång i tiden var han spelman på dansbanor, flottare, tjuvjägare. Han har bott i timmerhuggar-
kojor med eldstad i mitten. En slags Sigge Stark-värld helt olik den där 80-talsvärlden som jag själv föddes i. Jag möter fortfarande folk inne i byn, centralorten, som pratar om hur bra min pappa spelade och sjöng. Själv har jag aldrig någonsin sett honom röra ett instrument.

När Stina Stoor gick i lågstadiet fick hon en hel kasse pocketböcker av sin far. Han hade på Konsum i ett enda svep inhandlat all tillgänglig litteratur: Harlequin Passion och Harlequin Erotic. Läraren hade nämligen sagt åt honom att Stina nog borde ha böcker hemma, vilket fadern (över)reagerat en smula surt på: “Tror hon inte vi har råd med böcker, eller?”

– Jag blev väldigt fascinerad av de här böckerna, med arabiska prinsar på balkonger i motljus och kvinnor i negligé. Det här var ju vad man kallar tantsnusk, och sex var ju otroligt intressant. Vad kunde man mer hitta böcker om? Det var inkörsporten. Jag fortsatte att läsa, på ett upptäcktsresande-vis. Men Astrid Lindgrens böcker kom jag inte i kontakt med förrän jag fick egna barn. 

Skrivandet då? Det började nog med lapparna och breven till hennes mamma. Ett försök att få kontakt och bli förstådd.

– Hon övernattade hemma ibland. Men var ofta helt slut från sitt arbete, hade inte orken att lägga sig i när pappa och jag bråkade i köket. Med en klump i magen över att vara missförstådd kunde jag då skriva till mamma, medan hon sov. Om hur jag tänkte, kände och mådde. Sedan hon läst mina meddelanden tidigt nästa morgon kunde hon tassa in i mitt rum och viska: Det är nog sant. Du har nog rätt. Vad klok du är.

– Det var ett sätt att bli älskad. Utan de där breven tror jag inte att jag och mamma någonsin skulle haft någon vettig kontakt. Jag tänker fortfarande att det är det viktigaste jag skrivit.

Den fortsatta vägen till författarskapet var krokig. Det är lite svårt att föreställa sig, men den levande unga kvinna som sitter framför mig vid köksbordet, som formulerar sig med lätthet och skrattar stort med rödmålad mun, gick i förtidspension vid fyllda 25. Grundskolan hade gått uruselt. Planen var att söka estetiskt gymnasium efter nian, men föräldrarna vägrade att skriva på ansökningsblanketten.

– De ville inte att jag skulle bli någon flummare. Utan något riktigt. Jag kunde väl gå barn- och fritid, eller bygg, eller fordon. Eller natur om jag nu ville vara stor på mig. Inte lägga flera år på trams. Utan bli som folk.

Förtidspension vid 25 år

– Jag spårade ur. Ett par gånger per termin under flera års tid hoppade jag av olika gymnasieutbildningar. Ofta bara för att jag någon gång försovit mig eller missat en läxa. Tyckte inte att jag dög något till. Skämdes så fruktansvärt över mig själv att jag aldrig mer ville gå till skolan. 

Stina Stoor berättar om en självdestruktiv, kringflackande period som pågick under många år, utan såväl jobb som sammanhållande mittpunkt. Hon var “otroligt deprimerad” periodvis och allting var väldigt svart.

– Fast även under de mest destruktiva åren hade jag de här faserna, skoven, då jag skrev. Ibland flera dygn i sträck. Förryckt och lyckligt uppfylld av mitt skrivande kunde jag då få lust att ringa alla jag kände och skrika: Vet ni om att jag är ett geni?! En inspirationens berusning som jag mådde illa över efteråt.

För fyra år sedan vann Stina Stoor det prestigefyllda Umeå novellpris. Den vinnande berättelsen skrev hon på nio dagar non-stop, instängd i bagarstugan. 

– Till sist bankade mamma på rutorna och undrade om hon behövde ringa efter psykolog. För nu hade det väl gått rent åt skogen. 

Det första Stina Stoor gjorde efter segern var att ringa Försäkringskassan, avsluta sin förtidspension och ansöka om F-skattsedel. För nu skulle hon bli författare på heltid. Handläggaren höll på att trilla av stolen. 

– Novellpriset förändrade mitt liv totalt. Visade att dittills mindre framträdande delar av mig får finnas. 

Hyllad för debutboken

Redan på prisutdelningsceremonin fick Stina Stoor sin första beställning på en ny novell, med betalning i förskott, och i den stilen har det fortsatt sedan dess. Nyligen tilldelades hon Katapultpriset för bästa svenska skönlitterära debut. Men fortfarande drabbas hon av tvivel, eldar upp och raderar mängder av text, faller ner i slukhål där ingenting är bra.

– O, vad jag önskar att alla problem bara försvann med framgångarna. En knapp att trycka på, det hade jag velat ha. Men jag har tagit itu med mitt liv, är en otroligt mycket mer funktionell människa än förut, försörjer mig själv och är inte längre en börda för någon – allt detta har skrivandet gett mig. Det känns väldigt roligt! Det är så många som trott att jag aldrig skulle klara det.