Med sin roman Världens vackraste man har pris-belönta serieskaparen Lena Ackebo debuterat i en ny genre, efter att i över 30 år ha satiriserat tillvaron via teckningar och pratbubblor.
– Jag tröttnade på serierna. Ville göra något annat, berätta andra historier som inte riktigt funkar i serier. När jag väl börjat med boken, insåg jag hur otroligt mycket lättare det är att skriva, än att göra serier. Att skriva “cykel” tar ju bara en sekund – tänk dig att istället behöva rita hela den jädrans cykeln! Jag har lagt ner så otroligt mycket tid på de där bilderna.
Det börjar inte särskilt bra. Omaka systrarna Barbro (55, dagledig läkarhustru) och Mona (64, pensionerad lärare) har åkt charter till Mallorca för att lära känna varandra bättre, men som vanligt när de träffas uppstår irritation, gräl och tårar. Helt otippat blir den i Barbros ögon så trista och förutsägbara Mona pangförälskad i en engelsman med blå basebollkeps och lockigt, gråsprängt hår, och ingenting är därefter sig likt.
Med skarpt sinne för detaljer och tonfall ger Lena Ackebo en tragikomisk och inkännande skildring av de båda systrarnas inte alltid så glansfulla tillvaro. Mona som långsamt malts ner i förhållandet med sin introverte make, som isolerat sig vid sin modelljärnväg som han bygger på dygnet runt. Barbro som döljer sig bakom en tillkämpad framgångsfasad med dyra märkeskläder och skrytsamma fester, eller “kalas” som hon envisas med att kalla dem för att signalera ungdomlighet och ett tankesätt utanför boxen.
Att jobba med dialogerna har varit kul, tycker Lena Ackebo som alltid haft öra för hur folk pratar. Som liten fick hon sin mamma skrattande ur balans genom att träffsäkert härma sina mostrar: “Jolå, serru!”
– Jag vet inte var det där kommer ifrån. Det är någon form av musikalitet. Nästan som en förbannelse. Samma sak med musik: hör jag en låt tre gånger kan jag den utantill.
Skalar av lager på lager
Vi befinner oss i en före detta Konsumbutik på Söder i Stockholm, numera arbetslokal för folk med kreativa yrken. Kaffet hälls upp till tonerna från kompositören som jobbar i rummet intill.
Jag berättar för Lena Ackebo vad jag läst om henne på Wikipedia; att hon intresserar sig för den svenska folksjälen.
– Folksjälen vet jag inte vad det är, invänder hon.
Det är väl mer allmänmänskliga tillstånd hon skildrar, snarare än någon särskild sorts folksjäl? Åtminstone är det så i den nya boken. Högfärdiga, självupptagna Barbro och undergivna, uppgivna Mona är tidlösa, igenkännbara typer för säkert de flesta i hela världen.
– Tanken har varit att först skildra dem som två karikatyrer. För att sedan gå mer på djupet, skala av lager på lager och låta läsaren upptäcka att de i grund och botten är ganska fina och gulliga människor båda två. Med oväntade egenskaper. Så där som det ofta är i verkligheten. Man kan ju bli väldigt överraskad över hur goda och mångfacetterade människor är, när man väl lärt känna dem. Men det är inte så djuplodande det här, utan mer en underhållningsroman.
Vem av huvudpersonerna identifierar du dig mest med, lyckade Barbro eller tråkiga Mona?
– Den tråkiga! Fast jag är nog ganska mycket Barbro också. Kanske en lyckad Mona?
Ångrar grisnäsorna
Sedan debuten med Jalle Planka i mitten av 1980-talet har Lena Ackebo gett ut ett tio-
tal seriealbum späckade med samtids-
parodi och satir. Som i albumet Brynebrinks från 2006, om en radhusfamilj som är så hjärntvättad av reklam och konsumtionshets att de tror att Ica-Stig finns på riktigt, läser Ikea-katalogen som Bibeln och bara har ett mål för ögonen – shoppingcentret.
– Usch, säger Lena Ackebo när det albumet kommer på tal.
Usch?
– Ja. Det är så många som har missuppfattat Brynebrinks som en dokumentär över hur jag ser på förortsbor. Att jag skulle se ner på dem. Medan jag anser att det är en satir över hur reklammakarna ser på människor. Så var min tanke. Men jag har fått mycket skit för det där. Och jag undrar om Brynebrinks vore möjlig att göra idag. Den riktigt tunga satiren går nog inte hem längre.
Vad är det som har hänt?
– Det undrar jag också. Det har kanske blivit ett försiktigare samhälle? Nu när alla kan komma till tals. Allt det här näthatet gör väl att folk inte riktigt törs gå loss med satiren. Det får för obehagliga konsekvenser. Peter Wahlbeck, en av mina absoluta favoriter när det gäller satir, gjorde för några år sedan en parodi om en Finlandskryssning med fulla finnar som står som vinkeljärn och skrålar. Det skulle nog inte alls gå idag.
Samtidigt tycker Lena Ackebo att hon själv gått på för hårt i yngre dagar. Somligt ångrar hon.
– En del tycker nog att jag varit elak. Det har jag väl varit också, i och för sig. Vissa saker skäms jag för. Jag borde inte ha ritat Brynebrinks med grisnäsor.
– Man utvecklas ju som person. När jag var yngre förutsatte jag att alla hade min typ av humor, att de gillade ungefär samma grejor, förstod vad jag sade. Till min stora förvåning upptäckte jag att så är det inte alls. En del har tagit illa vid sig.
Lena Ackebo berättar att hon är en känslig person, fast man kanske inte kan tro det.
– O, ja. Otroligt känslig. Fast jag är samtidigt väldigt utåtriktad. En farlig kombination, för mig själv. När jag uppträder lite kaxigt och frispråkigt tror folk att jag är tuff, och så kläcker de ur sig något elakt, som tar mig väldigt hårt.
På en releasefest för ett av hennes seriealbum meddelade en journalist efter att ha hälsat att “nä, nu går jag hem för jag är lite rädd för dig”.
– Jag blev skitledsen. Är det inte elakt att säga så till en person? Andra har skojat och sagt att de är rädda att hamna i någon av mina serier. Det är du redan, brukar jag tänka. Nämen, jag är jättesnäll. Men har gömt mig bakom den här satiren och humorn ganska mycket. Använt det som ett skydd för något jag inte vill blotta. Fast inte så mycket i den nya boken, faktiskt.
Den har varit jobbig att skriva, också. Att borra ner sig i huvudpersonernas barndom har varit “ångestframkallande” eftersom Lena Ackebo då fått bearbeta sina egna, mindre roliga minnen.
– De här systrarnas mamma hade medicinburkar i skafferiet i stället för ärtor och konserver, och det hade ju min mamma också. Det var inte så lätt att skriva om det. Smärtsamt. Men ange-
läget. Ändå har jag fortfarande bara skummat på ytan.
Vilsen uppväxt
Lena Ackebo växte upp längs norrlandskusten, familjen flyttade etappvis söder-över från Luleå via Härnösand till Gävle. Skolan gick bra, särskilt lätt hade hon för musik, gymnastik och språk. Musiken var superviktig. Lena Ackebo växte upp under popvågen på 1960-talet, när Beatles kom. På en högstadieeavslutning i Gävle framträdde hon och en kompis i aulan, sjöng en Donovan-låt till ackompanjemang av darrig nybörjargitarr. Ett instrument som Lena lärde sig behärska .
Men hon hade absolut inga planer på att bli musiker. Eller serietecknare. Inga planer alls, faktiskt. Lena Ackebo beskriver sin ungdom som vilsen.
– Jag tänkte väl aldrig att man kunde bli konstnär överhuvudtaget. Utan skulle väl bli kontorist eller något sådant. Jag gjorde det jag trodde förväntades av mig.
Varför hon pluggade engelska och nationalekonomi i Uppsala framstår som oklart så här i efterhand, examen blev det i alla fall med ett nödrop. Varefter hon mycket riktigt började jobba på kontor.
– Tills jag plötsligt en dag tänkte att nu jävlar skiter jag i det här, och sökte in på Nyckelviksskolan (en privat konstskola). Jag var ganska gammal då, 32, och till min stora förvåning kom jag in. Och sedan dess har jag jobbat ungefär som jag gör nu.
Under vårterminen 1984 träffade hon Anders, livskamraten som hon hängt ihop med sedan dess.
Du har i stort sett aldrig fått dålig kritik?
– Jag har blivit väldigt hyllad. Men jo, jag har faktiskt fått dålig kritik också.
Någon skrev “Det här är verkligen inte roligt”. Det tyckte jag var jättekul. Jag tänkte, det säger nog mer om dig, det där!
Vilka omdömen är du mest rädd för?
– I min nya bok har jag försökt hålla en journalistisk, ganska enkel prosa. Jag gillar inte metaforer, det är inte min stil och jag tycker det kan bli för pompöst. Därför har jag varit väldigt rädd för att boken ska uppfattas som banal, Harlequin-
aktig. Eller gäspframkallande. Fast sådana omdömen har jag sluppit.
Annorlunda bemött
Att Lena Ackebo valt två mogna damer som hjältar i sitt kärleksdrama beror delvis på att hon retat sig på kvinnosynen i vissa manliga romanförfattares verk, exempelvis Paul Austers.
– Deras kvinnofigurer är ofta slanka, snygga och väldigt intresserade av sex, alltid. Kvinnor som, om de till exempel är mäklare, inte har någonting emot att slita av sig affärsdräkten för att ha samlag med den manliga huvudpersonen i någon gammal våning de visar, sådant finns det alltid utrymme för. Det är orsaken, lite grann, till att jag nu ville skriva om äldre och lite mer ärrade tanter. Som också får. Av en snygging.
Innebär menopausen ett nytt leklust-stadium?
– Det kan jag inte föreställa mig. Tvärtom, tror jag. Att klimakteriet upplevs som rätt besvärligt är en realitet för nästan alla kvinnor. Det här uttrycket “klimakteriekärring” tycker jag är förskräckligt. Hur man ser ner på folk som blivit gamla och fått oerhört jobbiga hormonproblem. Retar folk för något de inte kan göra något åt.
Du fyller 66. Hur ser du på åldrandet?
– Hjälp! Hur många år har man kvar? Så kan man tänka. Eller, när man ser sig själv på bild: det där kan inte stämma?! Sådär mycket rynkor har jag väl inte? I övrigt är det faktiskt inte så mycket som förändras med åren, tycker jag. Jo, att man blir
annorlunda bemött. Som när man går hem till någon och käkar middag, och det är tonårsbarn närvarande som ser en som en mormorstyp. Men det brukar gå över efter ett tag. Jag tror inte att folk bryr sig om ålder så mycket, egentligen. Folk bryr sig om hur man är.
Den närmaste framtiden är hyfsat utstakad, Lena Ackebos ska skriva klart en fortsättning på Världens vackraste man – hoppas hon. Boken är nästan färdig, men med bara sista kapitlet kvar har Lena Ackebo kroknat totalt, avslöjar hon:
– Den är så dålig, säger hon om boken och skrattar.
– Nämen, jag har jobbat mot ett specifikt slut, och nu undrar jag om det verkligen ska bli så som jag tänkt, om det fungerar.
Vi får se hur det går
