Katarina Ewerlöf: Det var en tid av mörker

Skådespelaren Katarina Ewerlöf intar restaurang Landbrons uteplats i Karlskrona med självklar pondus och ett smittande skratt. Här i stan, där hon tillbringade sin barndoms somrar, känner hon sig hemma.

– Jag är en riktig däka – ett uttryck för kvinna, jänta i Blekinge, förklarar hon.

Katarina Ewerlöf är en av våra mest anlitade skådespelare och förekommer såväl på teaterscenen som i tv och på film. Hon har spelat drottning Gertrud i Hamlet och mot Sven Wollter i Kung Lear. Hon har varit med i i tv-serien Black Widows i TV 3 och, förstås, i den svarta komedin Tomten är far till alla barnen. 

Hon är även en flitigt förekommande ljudboksuppläsare. Kanske lyssnar du just nu på hennes behagliga röst när hon livger någon blodisande deckare. 

– Jag känner stor ödmjukhet inför allt jag har fått göra. Det är så många tillfälligheter som avgör vem som får chansen och inte att utvecklas som skådespelare. Det kunde lika gärna ha varit någon annan, säger hon.

Någon primadonna av typen “allt ljus på mig” är Katarina Ewerlöf inte, utan tycker snarare att det är häftigt att vara en del av ett kollektiv och skapa något tillsammans med andra. Det är där magin finns.

Den roll många av oss förknippar henne med är som karaktären Sara i Tomten är far till alla barnen. Sara har varit gift flera gånger och bjuder in sina många ex med familjer att fira julafton med henne och nya sambon Janne. En fest som ganska snart spårar ur.

– Julen är en av de tuffaste charader vi har bland alla “påtvingade” ritualer. Folk som kanske inte umgåtts på ett helt år, ska plötsligt samlas och föreställa den perfekta familjen. Personligen föredrar jag en spontanfest en vanlig onsdag i november framför att fira traditionell jul.

“Helhispig på insidan”

Nu sätter hon tillsammans med flera andra kända skådespelare sin kreativitet på prov i Maratondansen på Stockholms stadsteater. Det är koreografen Kenneth Kvarnström som gör en gränsöverskridande föreställning med musik, teater och dans.

– Det blir bland annat tango, disko, funk och Bollywood, beskriver Katarina Ewerlöf, som gillar att dansa och som alltid har använt sig av dans som träning eftersom hon tycker det är tråkigt att lyfta vikter på gym. 

Det har hänt, och händer fortfarande, att hon och ett gäng ur ensemblen spontant drar iväg till något av Stockholms vattenhål i natten, för att dansa och dricka ett glas vin, efter en premiär. 

– De yngre i ensemblen kan säga saker som: “Fan, vad du är het på dansgolvet”, med tanke på min ålder. Det är förvånande och överraskande att andra speglar mig som något jag inte förstått att jag är – en del av den äldre generationen. Nu måste jag förhålla mig till det. Inuti är man ju bara den man är – vare sig 18 eller 109. 

När det gäller självförtroendet, så har hon fått arbeta med det genom åren.

– Ja, herregud, det tog ett antal år att lita till mig själv. Under första året på
Teaterhögskolan så tänkte jag: “De kommer att upptäcka vilket misstag de har gjort, det här kommer att tas ifrån mig”.

Katarina Ewerlöf bestämde sig för att låtsas att hon hade självförtroende. Peppad av en undangömd, men ändå spirande känsla av att hon under rätt omständigheter hade något att ge. 

– Kanske jag lyckades verka rätt cool, när jag i själva verket var helhispig på insidan när jag stod på scen. Men den där ängslan, det eviga ifrågasättandet finns det ändå något slags vits med. Man ska utforska det man håller på med, med stor ödmjukhet. I dag har jag landat. Jag har ju uppenbarligen tagit mig till en viss punkt med det jag har fallenhet för – skådespeleri – men det tog nästan ett helt arbetsliv att inse att jag bara kan göra mitt bästa, konstaterar Katarina Ewerlöf.

 

En mörk tid

Katarina Ewerlöfs pappa Gunnar var advokat. Mamma Dordy var utbildad vid Beckmans reklamskola. Barndom och tonår beskriver hon som en stundtals turbulent tid. Föräldrarna skilde sig när hon var tio år, därefter bodde hon hos sin mamma. 

– Jag minns att jag tyckte att det var bra att de gick åt skilda håll. Det kan ju låta som en efterkonstruktion, men faktum är att jag såg hur de hela tiden nötte ner det som var bra mellan dem – det fanns stor kärlek, men de kunde inte ta vara på den. 

Som tonåring fick hon dessutom genomleva och uthärda att familjen drabbades av svår sjukdom och död.

– Jag var 16 år när min mammas nye man fick den cancer som några år senare tog hans liv. Och min pappa dog i hjärninfarkt när jag var 19. Det var en tid av mörker, konstaterar Katarina Ewerlöf.

Hon tappade för en stund framtidstron. Kom i otakt med sina kompisar, som bara levde på. Hon kände sig ensam med sina mörka funderingar, och vad hon då uppfattade som alltings meningslöshet – vi ska ju ändå bara dö ifrån varandra.

– Alla har vi ett behov av att finna en mening med livet, och förstå vad vi gör här på jorden. Jag har aldrig kunnat känna att jag blir tröstad av en religion i den existentiella ångesten. Jag vet bara att nuet är allt vi har och att livet är skört. Men de där tidiga erfarenheterna tog inte bara, de har också rustat mig. Insikten om att aldrig ta något för givet är trots allt en god läxa att ta med sig, säger hon.

 

Social glöd från farmor

Farmor var ordförande i Fredrika Bremer-förbundet på 1960-talet. Hennes tankar om jämställdhet har präglat
Katarina Ewerlöf.

– Farmor var rasande över att lika lön för lika arbete inte genomfördes under hennes livstid, och se på oss idag, vi har ännu inte nått fram till det målet. Man blir ju mörkrädd när man tänker på hur mycket som återstår. 

Hon tänker att det handlar om löneskillnader, hur kvinnor porträtteras i media, om fler kvinnor i näringslivet och stereotyper kring vad kvinnor förväntas göra och inte. Som exempel ger Katarina Ewerlöf en ombytta roller-jämförelse som politikern Gudrun Schyman gjorde i tv-programmet Debatt, och som hon skrattade gott åt:

– Tänk er att Mat-Tina byter plats och stil med Plura och uppträder i tv med bar mage, dricker vin och röker över kastrullerna i köket – och att hon med lagom raspig röst får ur sig ett karakteristiskt “Jättegott”.

Även farmors sociala glöd har gått i arv. Katarina Ewerlöf pratar sig varm för solidaritet och medmänsklighet, nu när den svenska modellen prövas genom oroligheter i världen och stora flyktingströmmar.

– Den våg av empatilöshet som visar sig på sina håll får blodet att isa sig i mina ådror. Politiker som rider på rädslan för det främmande, paketerar lögner och fördomar som fakta. Men vi är ju alla medmänniskor. Det känns viktigt att med hjälp av kulturen få vara med och komma med motbilder till de fascistoida tendenserna i samhället, tycker Katarina Ewerlöf.

 

I Blekinge varje sommar

Farfar, morfar och mormor kom från Karlskrona, denna stolta sjökrigsstad vid Sveriges östra kust. 

– Karlskrona är en jätteviktig plats för mig. Men som ung vuxen reste jag ofta utomlands på semestrarna.

Vid 33 års ålder kom en vändpunkt när hon turnerade med Riksteatern och skulle uppträda i just Karlskrona.  Återseendets glädje var stor.

– Jag och min sambo Nils bestämde oss då för att det inte räckte med att göra tillfälliga nedslag här, så han ritade ett hus i gammal stil med glasveranda och även en ljudstudio, i Karlskronas skärgård, som vi nu bor i åtminstone varje sommar, berättar Katarina Ewerlöf.

Resten av året bor de i Stockholm.

 

Trädgården en ny hobby

Räksalladen hon har beställt till lunch i sommarsolen är dekorerad med krasse, en av hennes favoritblommor.

– Ska man verkligen tugga på de här varelserna, undrar hon, och skonar dem.

Det visar sig att Katarina Ewerlöf inte enbart har en del av sina rötter förankrade i den blekingska myllan. Hon odlar den också, på lantstället. 

– Jag har blivit en “trädgårdstant”, konstaterar Katarina Ewerlöf belåtet.

Hon tolkar det som ett ålderstecken, att hon, en riktig “cityråtta som bor i en stenöken i Gamla stan i Stockholm”, numera kan skilja maskrosor från gräs.

– Jag, som alltid har bott i innerstan och köpt blommor över disk, är numera extatisk över jordsäckar och spadar och fröpåsar. Jag vill inte köpa kläder längre, utan bara buskar. Att gå loss i en trädgård är oanat roligt. Jag visste inte att jag kunde bli så kär i det som växer. Plus att trädgården gör att det som “glöder i hjärnan”, får kallna lite. Jag har fått en hobby nu, något som jag tidigare aldrig har haft.

 

Populär uppläsare

Förutom böckerna, då. Katarina Ewerlöf är enligt Wikipedia en av de mest anlitade uppläsarna av ljudböcker i Sverige. Det blir 15–20 ljudböcker om året. Många av dem blodisande deckare, som hon ger liv och nerv åt.

– Just deckare är väldigt efterfrågade, men privat läser jag hellre romaner eller biografier som är mer dokumentära och fungerar som ett slags tidsdokument.

När hon gav röst åt boken Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, blev Katarina Ewerlöf så tagen av berättelsen om en romsk kvinna i ett fångläger under andra världskriget, som byter identitet för att höja sin rang och status, att hon var tvungen att pausa emellanåt. 

– Ja, den är en av mina stora läsupplevelser, verkligt drabbande, men som
skådespelare måste jag lämna över känslorna till lyssnaren, de ska inte höra mina tårar.

Nu funderar hon på att stega in på kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnkes kontor och föreslå att boken i fråga blir obligatorisk högläsning i undervisningen på skolans högstadium.

– Förutom den känslomässiga upplevelsen handlar den även om människovärde och vad vi ska göra med vår historia. Vi som är äldre måste fortsätta berätta den för de yngre som växer upp, så att vi inte glömmer, anser Katarina Ewerlöf.

 

Ett par i 36 år

Med tanke på föräldrarnas skilsmässor genom åren räknade hon inte med att själv få ha en kärleksrelation i livet som var hållbar över någon längre tid. Hon fick fel. Hon och sambon har nu varit ett par i 36 år.

– Blixten slog ner, helt enkelt. Jag hade turen att träffa någon som jag fortfarande är väldigt kär i. Jag är själv förbryllad, vi är så vansinnigt olika på många vis men kompletterar varandra. Ingen kan ändra på den andre eftersom vi är vanvettigt envisa båda två. Det tror jag är jättebra.  

Hon önskar att kärleken hade lett till barn. Så blev det inte. Något de numera har förlikat sig med.  

– Vi väntade för länge, livet rullade på och vi insåg plötsligt “Oj, nu är det bråttom om vi vill få barn tillsammans”. Det var absolut en stor sorg att så småningom förstå att det tåget hade gått för vår del. Samtidigt fick vi inse att om det varit riktigt viktigt för oss så hade vi sett till att försöka tidigare, säger Katarina Ewerlöf.

Men det finns många andra att älska, både i familjen och gudbarn. 

En annan sida av saken är ju att hon och sambon kan odla varandra istället. När de hinner ses, vill säga. Katarina Ewerlöfs yrke innebär ju att hon är
hemifrån en del och i hög grad på tider då de flesta av oss är lediga och kan umgås med familj och vänner.

– Jag är ju inte så rolig att leva med under de perioder när jag är borta mycket. Men Nils är van vid att jag är upptagen emellanåt. Han kallar sig för teateränkling och tar det med ro. Jag tycker han är tuff som orkar med det.