William Spetz: Hockeykillarna var mina fiender

Så här var det då: William, 14 år, står i rummet hemma i Umeå och filmar sig själv i roliga sketcher. Klippen – som han sedan lägger ut på Youtube – får en enorm publik. I lägenheten utanför pojkrummet finns hans unga föräldrar, och i en våning under hans älskade mormor, som han alltid pratade med om alla vardagens mödor och glädjeämnen.

Så är det nu: William är bara 20 år, men redan ett känt namn för många svenskar efter åren som Youtube-stjärna och ett antal uppdrag som programledare, komiker och skådespelare i radio och tv. Senast i våras ledde han finalen i Melodifestivalen tillsammans med Gina Dirawi, som den yngste programledaren någonsin.
Numera bor han i Stockholm, och har precis flyttat in i en egen lägenhet. Mormor är borta. I januari ifjol dog hon i sviterna av lungsjukdomen KOL. Nu gör William Spetz en föreställning till hennes ära.

– Jag tycker så synd om alla som inte fick lära känna min mormor. Det här är mitt sätt att berätta om henne genom mina ögon, och visa vem hon var för mig.

Föreställningen visas på Scalateatern i Stockholm, och det är där vi möts nu, i den vackra, 1940-talsdoftande foajén. William Spetz pratar på sin Umeå-dialekt med många “som” och “givetvis”, och plockar fram en svartvit körkortsbild på mormor Ulla i kort, tuperad 1960-talsfrisyr.

– Visst är hon cool! Mormor var en sådan där stark 1940-talistkvinna, som blev änka tidigt och drog runt allt själv. Man ser här på kortet att hon är en tuff brud som vet vad hon vill. Dessutom hade hon sådan humor. Hur svårt hon än hade det på slutet kunde hon alltid dra ett skämt eller säga något fräckt. Därför är föreställningen inte enbart  sorglig, utan en berättelse om en människa som reste sig lika många gånger som hon föll. 

Den röda tråden

William Spetz säger att mormor Ulla har varit den röda tråden i hans liv. Dessutom var hon alltid nyfiken på William.

– Hon hade ju tiden, och var den som alltid var genuint intresserad av mig. Hon peppade mig i allt jag gjorde och ställde tusen frågor: “Vad åt du till lunch idag, William?”, “Den där kompisen du pratade om, mår hon bättre nu?”

Därför blir berättelsen om Ulla också historien om William Spetz, och om hans uppväxt i glädje och tonårsvåndor. Han har själv skrivit manus till föreställningen, och precis som i tidigare produktioner använder han ofta humorn för att hantera krångligheter i livet. Flera av hans publikfavoriter till karaktärer gästspelar på scenen. Exempelvis finns där den fanatiska gympaläraren (sketchen med repliken “Men William, springer du med armen?” är en av William Spetz mest klickade på nätet). Liksom den högpresterande Lisa, som i en trailer inför föreställningen övar på att ge sig själv komplimanger: “Jag är fin… ful… finful… Jag är inte Hitler.” 

Där finns också scener med djupt allvar. Precis som för de flesta roliga männi-skor bottnar William Spetz förmåga att hantera livet med humor i en påtaglig känslighet. Han säger själv att han har lätt för att bli “jätteglad och väldigt ledsen”. Bland det värsta han vet är att göra någon besviken.

– Om en kompis säger: “Jag är lite besviken på dig, litegrand, för att du gjorde så där förra veckan” kan jag bli helt knäckt. Jag fick ett sådant samtal precis när jag skulle på en fest i Umeå härom veckan, och det ledde till att jag stannade hemma. Jag har lätt för att tvivla på mig själv. Det är som om jag måste förtjäna mitt självförtroende, jag kan inte ta något för givet.

 

Fick en kamera som åttaåring

William Spetz växte upp på andra vån-ingen i en lägenhet i Umeå, i stadsdelen Teg tillsammans med föräldrarna och en lillasyster. En trappa ner bodde hans “tredje förälder”, mormor Ulla. Från tre års ålder kunde William knata nerför trapporna själv. Mormor arbetade visserligen deltid som mentalskötare, men i Williams minne var hon alltid hemma. 

William var ett blygt barn, som gärna kikade på främlingar bakom sina nära vuxnas ben. Men att låtsas gillade han. Redan från tidig ålder spelade han teater för sin familj. När han var åtta år köpte familjen en kamera.

– Jag la direkt beslag på den, och filmade så att alla blev helt less. När kompisar kom hem till mig, och jag sa “Vad ska vi göra?” sa de “Inte filma!” 

Vid elva års ålder startade William en blogg om sitt liv. För att nå ut till fler ringde han till ortstidningen, Väster-
bottenskuriren, och föreslog att få publicera sig på deras sajt. Redaktören sa gladeligen ja, och William fick allt fler följare. Så småningom började han att lägga ut roliga klipp i en egen Youtube-kanal,
Lilla bloggen. Men det var när han vände kameran mot sig själv hemma i sitt rum, och agerade i egna sketcher, som det verkliga genomslaget kom. På några få
månader ökade antalet tittare från hundra till tusen, tio tusen, hundra tusen … en miljon! William Spetz gick i årskurs åtta och var plötsligt idol.

 

Generation noll

Idag är “youtubers” – alltså personer som lägger upp klipp på sajten Youtube – ett begrepp. Riktigt framgångsrika youtubers kan leva på sina filmer, som den svenska, världsberömda Pewdiepie. Sedan några år har roliga klipp på Youtube till och med en egen svensk gala, Guldtuben.

– Utvecklingen går så snabbt, Youtube är enormt stort idag. Det är intressant hur Youtube-klipp på många sätt har ersatt barn- och ungdoms-tv – youtubers har ju i princip alla under 15 år i sin hand.

William Spetz tillhörde generation noll. Han tjänade inga stora pengar, men blev snart uppbjuden att skådespela och programleda i radio och tv – precis som en av hans tidiga idoler, Gina Dirawi, fått göra före honom. Liksom för Gina Dirawi var humorn, ironin och de roliga klippen ett sätt för tonåringen William att hantera alla snubbeltrådar i tillvaron.

 

Hockeykillar var fiender

En viktig del i växandet handlade om identitetsbygge och vänskap. Så länge William Spetz var liten lekte han med både killar och tjejer. När lekandet tog slut, och vänskapen snarare byggde på prat, valde William att främst umgås med tjejer. 

– För mig var det lättare att både prata och skratta med tjejer, men det ansågs inte “manligt”, och var därför inte bra. Den där normen blir så tydlig i populärkulturen, där tjejer och kvinnor kan prata och vara nära varandra på ett sätt som inte är socialt accepterat för män. 

Att vara det minsta annorlunda i andras ögon ställer ofta krav på smarta strategier. För William blev högstadietiden ett ständigt trixande för att anses som “normal”. Han räknade och balanserade: “Om jag är med den här tjejkompisen nu, så äter jag med den killen sedan på lunchen”.

Sedan gick han hem och gjorde roliga Youtube-klipp. En av hans påhittade karaktärer, “Gangster-Jocke”, är en ljuv hämnd på de så kallade hockeygrabbarna, som enligt William Spetz representerade allt han ogillade med kill-stereotypen: en hård, tuff och okänslig typ som varken pratar eller reflekterar särskilt mycket.

– Hockeykillarna var mina fiender, om jag ska tala i högstadietermer, eftersom det är precis så dramatiskt man tänker då. Tyvärr fortsätter många killar sådär hela livet, utan att våga öppna sig eller skaffa nära vänner och relationer. Min värsta skräckbild är en ensam medelålders man, som har blivit lämnad av sin partner och är helt övergiven, eftersom han inte lärt sig hur man skaffar verkliga vänner.

Ironiskt nog vände de hårda killarnas inställning när Williams Youtube-kanal växte i popularitet och hans stjärna steg.

– Då ville de klappa mig på axeln: “Fan, brorsan! Kul att du vågar vara dig själv!”

Ändå var det utsikten att stå framför “fienderna” som gjorde att William tackade nej till rektorns erbjudande om att hålla tal på skolavslutningen i nian. Däremot tackade han med glädje ja till betydligt större arenor. Sommaren efter nian åkte han till SVT i Stockholm och spelade in sina första program, Williams lista.

 

Näst intill frälst

Tillbaka i Umeå började han i en gymnasieklass med teaterprofil, i en klass med 17 tjejer och två killar. Det där jämkandet och räknandet med tjej- och killkompisar blev plötsligt ointressant. En etikkurs med ämnet feminism gav ramar åt tankar som William redan hade.

– Jag läste nyligen att Umeå anses som den mest feministiska staden i Sverige, det gör mig jätteglad och stolt.

Gymnasievalet innebar också att klassen fick gå på ett antal föreställningar på Sagateatern i Umeå. För en som vuxit upp med kameran och snabba klipp på datorskärmen var mötet med teater-salongen lite av en glädjechock:

– Jag minns hur jag blev näst intill frälst. Det är så häftigt med teater att det som händer på scenen och i publiken bara sker just där, just då. Jag önskar verkligen att fler får chansen att upptäcka det.

 

Grät i direktsändning

Samtidigt fortsatte anbuden söder ifrån. Som 17-åring fick William Spetz uppdraget att åka som reporter för Musikhjälpen – som årligen sänds i både radio och tv – till Mocambique och möta hiv-smittade kvinnor och deras barn. När han kom hem grät han i direktsändning.

– Kontrasten blev så stor mellan att vara i Mocambique, där mödrar vägrar att ta bromsmedicin för att det anses så skamligt och stigmatiserande, och att komma till Sverige och radioburen på Stora torget i Uppsala, där det var folk, musik och fullt pådrag. “Välkommen till Musikhjäääälpen!”. Jag kände mig helt platt: Hur berättar man om sådant så att folk ska förstå? Efteråt var jag stolt över att det kom fram att jag kände något, på riktigt.

Det var också nu, under gymnasietiden, som mormor började bli sämre. Sjukdom-en gjorde att hon fick svårt med andningen, och hon gick till slut med på att ta emot hemtjänst. Den sista tiden satt hon mest i soffan. Ändå fortsatte William och mormor att göra samma saker som de alltid gjort – prata, skratta och kolla Bingolotto ihop med varsin pan pizza i näven.

– En dag skulle jag laga en av våra favoriträtter, lax och potatis med en speciell sås som bara finns på Ica Maxi. Så upptäckte jag att jag glömt såsen hemma hos mamma, hon bodde tvärsöver gatan då, så jag sprang iväg för att hämta den. När jag kom tillbaka var laxen försvunnen! Då hörde jag mormor, från soffan: “Du, jag ork’ int’ vänta på dig, jag hedde in den i ugnen”. Hon var sådan – fick hon ett extra andetag ville hon använda det, hon bara vägrade att ge upp och bli sin sjukdom.

När mormor drog sitt sista andetag på sjukhuset var William där, tillsammans med sin mamma. Också detta svåra skildras i föreställningen. William Spetz hoppas på en stor åldersspridning i salongen.

– Jag har ju min publik i sociala medier, det ska bli jättekul att se vilka av dem som kommer. Annars hoppas jag att folk kommer på grund av berättelsen. Min dröm är att någon i min ålder kommer med sin mormor eller farmor.