Björn Natthiko Lindeblad: “Tro inte på allt du tänker”

Man ska inte tro på allt man tänker. Är det något Björn Natthiko Lindeblad ville förmedla så är det just det. 

– Det har hjälpt mig genom många stormar. Som munk tränas man i att släppa taget om tankarna och att låta sinnet vila på en rofylld plats, säger han när vi möts för en intervju under hans turné genom Sverige för ett par år sedan.

Björn är ensam på scenen på Intiman i Stockholm. På ett bord står ett tänt ljus, en liten buddastaty och ett glas vatten. Ingen övrig rekvisita. Ingen musik, inga bilder, ingen show. Det är den lågmälda berättelsen som är i fokus. Salongen är knökfull. Björns föreställningar säljer nästan alltid slut. 

– Det här har blivit mycket större än vad jag kunde föreställa mig. 20 000  människor har redan köpt biljetter. Och jag som var osäker på om någon skulle vilja komma och lyssna! Jag bryter ju mot så många regler. Jag har ingen publikinteraktion och jag pratar i två timmar utan paus. Till råga på allt är jag en äldre vit man, och samhället behöver egentligen inte ännu en äldre vit man som lägger ut texten. 

Finns en andlig längtan

Vad är det med honom som lockar då? Björn tycker egentligen att han är fel person att svara på frågan, men gör ändå ett försök: 

– Jag tror att mitt sätt att prata om mina egna tillkortakommanden och svårigheter spelar roll. Jag är transparent. Folk litar på mig, jag spelar inte Allan. Dessutom finns det en stor andlig längtan i Sverige. Jag tror att jag har en trovärdighet att tala om andlighet utan att det nödvändigtvis behöver handla så mycket om religion. 

Delvis talar Björn till redan frälsta. Många i publiken har hört honom sommarprata, lyssnat på honom i hans egen podd Björn & Navid eller i Framgångspodden, lyssnat på eller varit med på någon av Björns meditationsretreater. 

Björn har många järn i elden, men är ändå generös med sin tid. Jag tittar på föreställningen i Stockholm, men vi blir inte färdiga. Senare pratar vi i telefon vid flera tillfällen. Det blir lätt så med Björn – det finns alltid något mer att diskutera. 

Återvände utblottad

Hans liv innehöll så många olika liv, att plötsligt byta bana blev närmast hans signum. Men hur kom det sig att han vågade?  

– Jag tror att om man, som jag, är född i de privilegierade kretsarna så är det lättare att säga upp sig från ett välbetalt jobb. För jag vet att jag alltid har möjlighet att bli uppbackad. När jag återvände hem till Sverige hade jag inte ett rött öre och jag ägde inte en pryl. Att då ha mamma och pappa som säger: “Vi supportar dig med 10  000  kronor i månaden tills du kommer på fötter” är en trygghet som inte är alla förunnad. Men jag tror också att det handlar om att jag har ovanligt lite tålamod med att inte känna mig levande. Min bullshit detector är väldigt högljudd, det har den alltid varit. 

Björn växte upp i en stor, fin villa, granne med golfbanan. Pappan var direktör, men också svensk mästare i golf. Även Björns mamma Kylle spelade golf på elitnivå samt uppfostrade de fyra pojkarna. Björn visar gamla tidningsurklipp från Vecko-Journalens hemma hos-reportage 1967. Familjen är uppklädd och poserar vid den äkta mattan i vardagsrummet. Björn beskriver barndomen som trygg och idyllisk. När gymnasiet är avklarat gör han vad som förväntas av en kille som honom: läser på Handelshögskolan. 

Det går förstås bra och Björn får ett välbetalt, prestigefullt jobb. Men han dras med en känsla av att den valda vägen egentligen inte är hans väg. 

– På morgonen brukade jag titta mig i spegeln, rätta till slipsknuten, ge mig själv ett tillgjort leende i badrumsspegeln och säga: “It’s showtime, folks.” 

Till slut gav han upp sin karriär som civilekonom, packade ryggsäcken och drog till Indien, blev stormförälskad i en kvinna – och dumpad. Han befann sig på andra sidan jordklotet, utan verktyg att hantera sitt frusna hjärta. Men i fickan hade en lapp med en adress till ett kloster som han hade fått av en annan backpacker. Han åkte dit för att gå en månadslång meditationskurs. 

– Att vara utlämnad åt mitt snattrande inre hela dagarna var outhärdligt. Första vändan stannade jag bara i fyra dagar, men så småningom slutförde jag kursen. Och jag snappade upp saker under den här tiden. Jag kände mig inte längre bara som ett offer för inre och yttre omständigheter som jag inte kunde rå över. När sorgen eller tankarna slog till så började jag andas mer medvetet. Jag började inte omedelbart tro på alla tankar som min hjärna presenterade, utan vilade istället min uppmärksamhet i andetaget. “Det kommer att kännas annorlunda i morgon bitti”, kunde jag intala mig själv. Jag började förstå varför alla pratade så mycket om alltings förgänglighet. För ingenting är för evigt, inte ens den djupaste sorg. 

Ett andligt bed and breakfast

Något hade väckts i honom, och ett år senare berättade han för sin mamma att han skulle bli buddistmunk i Thailand. Han beskriver klostret som ett andligt bed and breakfast, där han sida vid sida med excentriker och stora tänkare fick utveckla sin kollektiva sida istället för den individualistiska. 

Björn konstaterar att han är äckelmagad och jag undrar hur det går ihop med att inte äga något och att förlita sig till gåvor och mat som andra människor har gett bort. 

– Vi åt nog mycket godare än vad du kan föreställa dig. I Thailand har munkar hög status, och rika människor såg till att vi hade vad vi behövde. En man i Bangkok kunde flyga in 30 Happy meal från McDonald’s. Men framför allt fick vi hjälp av människorna runt omkring oss. Klostret var en social knutpunkt, det var där som de äldre i byn träffades. De kom dit på morgonen och lagade nywokade grönsaker i klosterköket som de visste att vi västerländska munkar var så förtjusta i. Ofta hade vi säkert tio olika varmrätter att välja mellan.

Deprimerad, pank och bostadslös

Björn skrattar ofta och mycket, både under föreställningen och privat. Men han har också ett stråk av allvar över sig. Han har alltid varit seriös, på gränsen till lillgammal. 

– När jag var liten hade jag en föreställning om att jag borde vara mer intelligent än vad jag var. För att kompensera för mina brister utvecklade jag ett stort ordförråd. Jag blev en duktig snackare. Men så kom jag till en brytpunkt. I tvåan i gymnasiet hade vi prov på Carl Jonas Love Almqvists författarskap. Jag hade inte förberett mig, men snömosade mig igenom hela provet. Jag fick högsta betyg – en femma. Då sa jag som det var till läraren: “Jag var inte förberedd, jag tycker att du ska läsa texten en gång till, för den är inte bra.” Det gjorde hon och hon höll med mig. Den dagen bestämde jag mig för att jag aldrig mer skulle prata om sådant som jag inte vet något om. Och att jag alltid ska vara öppen med det jag inte kan. 

Under tiden i klostret gjorde sig Björn känd som munken som aldrig tvivlar. Men efter 16 år drabbade det till sist också honom. Lika självklart som det en gång kändes att ta på sig den ockrafärgade munkkåpan, raka av sig håret och flytta in i thailändska djungeln, kändes det plötsligt att lämna munklivet. Den röst som en gång sa till honom att lämna livet som ekonom talade återigen till honom: “Björn, är det verkligen här som du ska vara?” 

– Men det var det svåraste jag gjort att återvända hem till Sverige efter 16  år som munk, och jag blev djupt deprimerad och drog mig undan. Det var min absolut värsta tid i livet. Jag var sjuk, deprimerad, pank, bostadslös och singel. Och jag hade ett väldigt förvirrat cv. Jag hade inget jobb att gå till, och eftersom jag inte hade arbetat i Sverige på många år fanns jag heller inte med i de svenska social­försäkringssystemen. 

Det tog flera år innan Björn kom på fötter igen. Till sist började han föreläsa och hålla i retreater. Och så småningom träffade han sin stora kärlek Elisabeth – hälsoterapeut, keramiker och tvåbarnsmamma. 

– Nu lever jag världens Svenssonliv. Jag har villa, bil, trädgård, och jag och Elisabeth tittar på Så mycket bättre på lördagskvällarna. Mitt liv handlar inte bara om meditation, jag kan gilla ytliga och vackra saker. När jag var som mest deppig plöjde jag avsnitt efter avsnitt av Desperate housewives. Jag konsumerar väldigt lite, men när jag köper något vill jag att det ska något fint. Min bror är i modebranschen, så jag får ärva mycket snygga kläder av honom, säger Björn när vi sitter i bilen för att åka till Tjörn, som är över en timmes bilresa från hemmet, för att han ska klippa sig hos Västsveriges bästa frisör. 

Tog sitt liv på självmordsklinik

För ett par år sedan valde Björns pappa att ta sitt liv på en självmordsklinik i Schweiz. Han hade lungsjukdomen kol och han tyckte inte längre att livet var värt att leva. Han ville sätta punkt. Den närmaste familjen stöttade honom och följde med honom till Schweiz. Det var pappan själv som satte igång droppet som tog hans liv. 

Björn beskriver resan som både oändligt vacker och gränslöst sorglig. När slutet var nära böjde sig Björn över sin pappa och viskade i hans öra: “Om du märker att det fortsätter efter att du dör, så tänk på mig sägandes till dig: Vad var det jag sa?” Och så skrattade de gott tillsammans. 

Det hade varit en intensiv sommar 2018 med pappans sjukdom och planeringen inför resan till Schweiz. Under tid­en hade Björn noterat att han själv inte mådde prima. 

– Jag märkte att jag börjat förlora muskelstyrka. Jag kunde inte längre göra en armhävning eller situp, och när jag spelade golf for golfklubban ur handen på mig.  

Ett till fem år kvar att leva

Den 13 september 2018 skriver Björn på sin Facebooksida: “I förrgår fick jag beskedet att jag har ALS. Läkaren bedömde att jag har nånstans mellan ett och fem år kvar. Trots att sjukdomen är känd sedan över 150 år tillbaka, finns inga botemedel inom modern medicin. Det finns en omdiskuterad bromsmedicin.”

ALS gör att musklerna förtvinar. Det normala förloppet är att man så småningom förlorar förmågan att gå, stå, tala och svälja. När diafragman, som också är en muskel, inte längre förmår hålla andningen igång, så dör man.

– När jag fick beskedet av neurologen så drogs jag in i en storm av sorg. Precis så som vem som helst skulle reagera. Samtidigt fanns där hela tiden något annat närvarande. Något stort, stilla och oförväget, en känsla av upphöjt jämnmod. På engelska kallas det awareness, på svenska kallar jag det varsevarande. Jag kände hela tiden denna närvaro som tycktes viska: “Det är okej, Björn. Universum gör inga misstag. Allt är som det ska. Vila i tillit.” På daglig basis i 16  år har jag ju tränats i att reflektera över att jag inte är min kropp. På klostret i Thailand hade vi till och med ett skelett i meditationssalen som skulle påminna oss om att våra kroppar faktiskt blir både gamla och sjuka och att vi slutligen dör. 

Det senaste halvåret har sjukdomen eskalerat, Björn vet inte hur öppet han ska prata om det. 

– Mitt andetag är ungefär hälften så långt som det var tidigare. Jag har fått lära mig att tala på ett annat sätt, jag kan inte uttala lika många ord mellan andetagen. Jag kan bara gå ett par hundra meter. Jag kan inte längre knäppa knappar utan en fiffig manick som kallas knappknäppare. Förpackningar av alla de slag utgör dagliga utmaningar. Jag har varit på rehabshopen och handlat på mig massa redskap som hjälper mig i vardagen. 

Inga orättvisa tankar

Man skulle kunna tycka att det är orättvist att till och med en munk som Björn, som har ägnat halva livet åt att meditera och äta nyttigt, drabbas av en allvarlig sjukdom vid relativt ung ålder. Men Björn är varken bitter eller förgrämd. 

– Inte för en nanosekund har jag tänkt “vad orättvist”. Vem är jag att säga något sådant? Jag väntar mig ingen kortsiktig rättvisa av livet. Jag funderar heller inte i termer som “Varför?”. För jag är inte säker på att det är den mest konstruktiva frågan att ställa sig. Därmed behöver jag inte fundera på saker som: “Var det för att jag bodde i ett fattigt område i Thailand där kvinnorna lagar maten i enkla aluminiumkärl och jag utsattes för tungmetaller som jag fick sjukdomen?” 

Han har uttryckligen gått ut på Facebook och bestämt undanbett sig hälsoråd. Trots det vill välmenande människor bidra med förslag på behandlingar och förklaringar: “Björn, det är högpresterare som drabbas av ALS, du måste sluta med turnén.” Björn suckar. Han menar att han vet lika lite om framtiden som alla vi andra. 

Mediterar varje dag

Fysikern Stephen Hawking levde med ALS i 50 år. Men att ta hand om sig, både kroppsligen, själsligen och på ett andligt plan, har blivit viktigare än någonsin. Björn ska strax ge sig ut på en månadslång resa, han ska delta i par retreater på olika platser i världen. Och det går inte en dag utan att han mediterar. Han och Elisabeth mediterar en halvtimme varje morgon tillsammans. 

– Jag vet inte hur jag ska uttrycka det här, jag vill inte att det ska låta för­mätet, men jag tror att jag har ett försprång jämfört med många andra att hantera en sådan här situation. Jag har ju tränat, på daglig basis i 16 år, inför döden. Det har jag förstås nytta av nu.