När jag intervjuar Magda Gad har hon tillfälligt lämnat sin hemstad Kabul och befinner sig på resande fot, hon ska bland annat besöka Sverige. Magda Gad har bott och arbetat i flera av världens värst drabbade områden och rapporterat om människors vardag i krig, sjukdom och fattigdom. Sedan tre år är hon utrikeskorrespondent i Afghanistan. Hennes unika reportage har gett henne hundratusentals följare i sociala medier. En del uppfattar henne som kontroversiell.
– “Är du inte rädd?” och “Varför lämnar du inte Afghanistan?” – det är de vanligaste frågorna jag får. Men jag är inte rädd. En del kan inte förstå det. Vissa uppfattar det som provocerande, och menar att jag inte utsätter mig för någon fara. Men jag går ut på gatorna, försöker leva som afghanerna gör och jag har aldrig burit skyddsväst.
Tanken var att hon skulle stanna en månad i Afghanistan. Det var efter att hon hade varit i Irak, Syrien och Jemen för att rapportera om striderna mot IS.
– Både al-Qaida och IS har uppstått i Afghanistan. Jag ville nå fram till de här gruppernas ursprung, komma nära talibanerna och försöka förstå hur de tänker. Då måste jag ju tala med dem.
Att förstå Afghanistan skulle ta betydligt längre tid än en månad. Att få kontakt med talibanledningen tog ännu längre tid. Hon kom till ett land som under 20 år befunnit sig i krig mellan talibaner och USA-stödda trupper.
– Det var som om det fanns två regeringar, den som stöttades av USA och en skuggregering. Man åkte inte bara in i talibankontrollerade områden utan tillstånd.
Talibanerna hade missat en sak …
Det tog fem månader av förhandlingar innan ett positivt besked från talibanerna kom – men de hade missat en sak.
– Talibanerna visste inte att jag var kvinna. När de fick reda på det sa de: “Nej! Du får inte resa utan en manlig släkting!” Men hur skulle det gå till? frågar sig Magda med ett krasst skratt.
Till slut kunde resan ändå genomföras, via usla vägar genom ett svårtillgängligt landskap.
– Längs rutten kan du stöta på kriminella gäng och IS. Som utlänning riskerar du att bli kidnappad, rånad, till och med dödad.
Samtidigt menar Magda att det går att lita på talibaner när man väl har fått en inbjudan.
– Ja, man ska komma ihåg att de tillhör en folkgrupp där gästfrihet är en urgammal hederskodex. Vid besök dukar de fram den bästa maten och ger den bästa sovplatsen till gästen.
För att ta sig fram tvingades Magda att gå helt under radarn.
– Jag försökte smälta in, jag färdades i en sliten Toyota Corolla med två afghanska män i framsätet, klädda i rätt stil för landsdelen. Jag hade inget pass som avslöjade att jag är utlänning, ingen påslagen mobil. Min packning var en plastpåse och en sliten afghansk handväska som jag bytt till mig av en afghansk hushållerska. Själv var jag klädd i hijab. Jag kunde visa ansiktet, jag är ju mörk och ser lite ut som dem.
På Magda Gads Instagramkonto får man ögonblicksbilder av hennes samtal med talibanerna. Som mötet med Qudratullah Nazem, som suttit i högsäkerhetsfängelse i 12 år, men som nu släppts fri. Han berättar stolt att hans bror dog som självmordsbombare och att familjen då var lycklig. Under intervjun går Magda Gad långsamt baklänges på grusvägen, för filmkamerans skull. Plötsligt säger Qudratullah Nazem åt henne att stanna. Det är ett hål i vägen – och han vill inte att hon ska snubbla…
– Manliga journalister går miste om mycket. Jag var nyligen i Herat, en fin stad med fantastisk kultur, där jag alltid känt mig fri. Nu var allt borta och talibanerna var fruktansvärt hårdföra. Trots att jag hade guvernörens tillstånd att vara där står en shariapolis som kontrollerar bilar på gatan och viftar mot mitt ansikte och fräser “Ställ dig längre bort! Längre bort! Du är lägre stående!”
– Alltså, det här är en 20-årig analfabet som ser mig som lägre stående, bara för att jag är kvinna, otroligt förnedrande! I ögonvrån ser jag en taliban lyfta sin Kalasjnikov, osäkra, sikta – och ska skjuta mig! Jag skriker “Vad gör du?!” och vänder mig till polisen “Ni är poliser, gör något!” När de stoppat mannen måste jag fråga honom “Varför ville du skjuta mig?!” och får som svar “Jag visste inte att du var journalist”.
– Det var otroligt provocerande att han ville skjuta mig – bara för att jag är kvinna.
Nästa morgon träffade jag några manliga journalister på väg att resa vidare, “för det finns inget jobb att göra här i Herat, inget har ju förändrats…”
– Ha! Precis ALLT hade ju förändrats! Men det gick de manliga korrespondenterna förbi. Kvinnliga journalister behövs för att berätta kvinnors perspektiv.
