Bioaktuella Marie Richardson: ”Bergman kunde vara som djävulen själv”

Marie Richardson kommer cyklande till intervjun. Med ryggsäck och grova kängor anar nog inte många att det är en av Sveriges stora skådespelare som susar in på hotellet där vi ses.

– Jag cyklar överallt i Stockholm, förklarar hon, knappt andfådd. Det är min enda träning. Jag har tre cyklar hemma; en utan dubbdäck, en med, och en cykel i reserv.

Och det är lika bra att börja med att konstatera: Marie Richardson är 62 år och skitsnygg. Ja, jag vet att det kan tyckas helt irrelevant, både med ålder och utseende, men i det här fallet har det en poäng. För nya filmen “Tisdagsklubben” (där Marie spelar huvudrollen) är en film där kvinnor 60-plus får vara just det. Snygga, roliga, smarta, glada, arga, normalviktiga och alldeles icke-perfekta ibland. Precis som i verkligheten.

 

Obegripligt nog, 2022, är det knappast kutym utan snarare ett unikum i filmbranschen idag. Men det var just det som lockade Marie med manuset när regissören Annika Appelin hörde av sig. I filmen startar tre gamla vänner om på nytt, och Sussie Eriksson och Carina M Johansson i de andra rollerna är, precis som Marie, fenomenalt coola i filmen.

– Det var både otroligt befriande och fantastiskt kul att spela in den, säger Marie. Ingen av oss skulle spela yngre eller låtsas vara snyggare än vad vi är… Ingen är lyft eller fixad.

– Jag kan tycka det är viktigt. Att vi kanske behövs som förebilder.

 

“Jag har ett drömjobb”

Marie är som ni förstått, trots fritidsklädseln, både vacker och karismatisk. Men samtidigt jordnära och totalt
osnobbig. Hon har proffsigt packat ned ett gäng ombyte av kläder inför fotograferingen, och byter utan större åthävor om i baren. Hon svarar lika delar eftertänksamt och roligt på frågorna, och diskuterar gärna såväl klädmärken som Dramaten-regissörer. Kort sagt – en person som man gärna skulle presentera som “ja, Marie, min fantastiska väninna ni vet”. 

 

– Så tror man ju alltid. Jag tänker samma sak om andra kända personer: “Gud, vad hon måste vara lycklig”. Och det är klart att jag är fantastiskt lycklig över mitt jobb. Jag har ett drömjobb, ett jobb som ger mycket tillbaka, men som också kostar en del. Insatsen är inte gratis.

För Marie har det kostat i oro och prestationsångest. Lusten och ångesten har hela tiden drivit henne genom karriären, ibland i omvänd ordning. Men just åldersnojan försöker hon att släppa.

– Jag gillar inte alltid det jag ser i spegeln. Det är väl bara mänskligt? Men jag orkar inte låta det hindra mig. Som skådis måste jag ju vara ärlig och komma åt det som är sant. 

–  I mitt yrke ingår att jobba med mina motstånd, så kräver rollen att jag ska sitta halvnaken i bastu för att det främjar historien, så underordnar jag mig det frivilligt.

Marie Richardson har en svårslaget lång och framgångsrik karriär. Försöker man räkna antalet filmer och olika tv-serier börjar siffrorna svindla efter 50 stycken, och pjäserna på Dramaten och Stadsteatern är minst lika många. Hon har jobbat med en mängd framstående regissörer, både på film och scen. Världsstjärnorna Ingmar Bergman och Stanley Kubrick inte minst. Marie tycks vara en av de få som med samma trovärdighet både kan sjunga Ledin-låtar i “En del av mitt hjärta” och ropa efter blod i gestalt av en maktlysten Lady Macbeth.

Att bli skådespelare bestämde hon tidigt. Det går faktiskt att använda just det ordet här. För när hon uppträdde sju år gammal inför klassen i Ljusdal fick hon en väldigt tydlig känsla.

 – Jag minns det enormt starkt. Jag spelade en sadistisk läkare, och när alla skrattade… känslan av att “här vill jag alltid vara”… Som en surfare som hittat en perfekt våg.

Pappa kamreren och mamma kontoristen var möjligtvis lite överraskade över dotterns val, som mest uppfattats som en lite blyg, försiktig tjej, hittills, men Marie var säker under hela sin uppväxt.

 – Jag ville också bort från lilla Ljusdal. Det måste finnas mer därute, tänkte jag.

Efter gymnasiet blev det Skara skolscen, “Stockholm kändes för läskigt”, men med den erfarenheten som trygghet blev sedan scenskolan i huvudstaden. Direkt efter examen blev hon anställd på Dramaten. 

 

Tillsammans i 37 år

Det var också på scenskolan som hon träffade sin man och skådespelarkollega Jakob Eklund. De har varit ett par i 37 år, och får dras med en hel del beskrivningar som “strävsamt skådespelarpar”.

 – Ja, jag hörde att tv-programmet 

“Cyklopernas land” utsett oss till “minst irriterande par”. Är det bra eller dåligt?

Hos tv-programmet “Strömstedts” berättade de att de ofta bråkar men att “dusterna rensar luften, som en urladdning med blixtar och dunder och sedan klarnar det upp”.

– Vi hade mer konflikter när vi var yngre, säger Marie. Idag bråkar vi inte alls lika mycket längre. Det kanske är oroväckande?

– Men jag tror att vi har blivit mer ödmjuka med åren. Vi har det så bra att det är dumt att slösa bort tiden på bråk. Tiden är trots allt ändlig.

Vad föll du för hos Jakob?

– Jag var 25 år och han var 22 år. Ändå var han väldigt mogen, han hade en fyraårig dotter, och det stack ut på scenskolan. Jakob utstrålade en väldig klokhet, dessutom var han attraktiv och hade humor. Jag kände mig trygg på en gång.

Tillsammans har de barnen Klara, 26 år, och Leon, 21 år. Klara studerar statskunskap för femte året, medan Leon går ett ettårigt scenkonstprogram på Öland.

– Det är klart att man saknar den lilla flocken som man har haft. Man har ju levt för den, känt sig behövd och viktig. Nu gäller det att hitta en ny, nyfiken relation.

– Men Jakob och jag har ett ständigt pågående samtal, så jag är inte orolig för att det plötsligt ska bli tyst vid matbordet. Å andra sidan pratar vi ju mycket om barnen, det är väl typiskt?

 

Hur är du själv som mamma?

– Hmmm, jag hade en komplicerad relation till min egen mamma, så det är klart att jag dragit vissa lärdomar av det. Familjemönster som jag inte vill upprepa, säger hon eftertänksamt.

– Jag hade en mamma som inte visste när hon skulle ta ett steg tillbaka, som klampade in och inte respekterade gränser. Det har jag verkligen försökt tänka på.

– Men, fortsätter hon med en suck. Jag har säkert varit väldigt curlande och skulle gärna varit en coolare mamma. Ja, en coolare person hela jag egentligen.

Oron som följt henne genom livet har hon bearbetat i omgångar med terapi. Den hemska scenskräcken dominerade till slut dagarna.

– Jag kunde gå och ha ångest flera timmar innan en föreställning. Jag var fast i en sorts negativ självcentrering och en skräck för att inte ­vara tillräckligt bra.

– Till slut insåg jag att det var ohållbart att det skulle kosta så mycket att gå in på en scen, jag ville ju kunna leva ett liv också.

Marie har bland annat testat KBT, kognitiv beteendeterapi, som hjälpt henne att förändra sitt tankemönster.  

– Det hjälpte mig att minska oron och släppa kraven.

Ibland har hon funderat på om hennes prestationsångest hänger ihop med Ingmar Bergman. Han upptäckte henne tidigt på Dramaten och Marie spelade bland annat i “Ett dockhem” och “Markisinnan de Sade”, den senare gästspelade även i New York och Tokyo.

– Idag kan jag se att för mig var Bergman inte bra. Med min skörhet  och oro…

 

“Du är elak och dum”

Marie medger att hon lekt med tanken på vad skulle hänt om hon vågat säga ifrån: “Du är en elak och dum människa som krossar folk.” 

– Men ingen vågade ju. Vi var som en stor medberoende familj, helt dysfunktionell. Och han kunde ju vara som djävulen själv. Det kändes som om han kunde krossa ens liv och karriär med ett telefonsamtal.

Idag är Dramaten en totalt annorlunda arbetsplats. “Det har runnit mycket vatten under broarna”, som Marie uttrycker det, och den osunda kulturen har rensats bort.

– Huset är fullt av kompetens och begåvning, men också med respekt och hänsyn till varandra.

 

I “Tisdagsklubben” spelar Marie den curlande mamman Karin, som skämt bort både sin late man (Björn Kjellman) och otacksamma dotter (Ida Engvoll). Lagom till den 40-åriga bröllopsdagen krackelerar allt och Marie tröstar sig med en matlagningskurs. Där finns snygge kocken Henrik (Peter Stormare) och ja, ni som kan era feelgood-romaner får gissa resten… Att det är viktigt att följa sitt hjärta och att det aldrig försent att börja om, är filmens grundbult och Marie instämmer.

– Själv har jag alltid drömt om att bli fotograf! Även om jag aldrig blir det, så vore det tråkigt att sluta tänka på det. Det är viktigt att hålla en dörr öppen till fantasin. Det håller mig på gott humör.

Börja plugga?

– Vem vet, jag kanske börjar plugga nåt en dag?

Men mest troligt är nog att Marie blir kvar där hon är, trots att hon aldrig i sitt liv gjort några femårsplaner.

–  När jag var väldigt ung tänkte jag att det var tragiskt att ha samma yrke hela livet. Vem vill vara 80-plus och spela teater, liksom. Men idag kan jag tänka att det kanske är ett underbart sätt att åldras och hålla igång.

Däremot drömmer hon om att återknyta banden till Hälsingland. Hemstaden och det vackra landskapet, som hon bara ville fly ifrån som ung, har plötsligt börjat locka igen.

– Jag inser att jag håller på att missa hela Hälsinglandståget. Nu är det dags att ta med familjen dit och visa dem min barndom.

– Bergen, skogarna och dalgången runt Ljusnan. Dit längtar jag.