Trädgårdsprofilen Gunnel Carlson: ”Synd att jag inte hann tacka pappa”

Solen bryter igenom den grå himlen. Gunnel blir ivrig att visa några av sina favoritväxter i den innehållsrika villaträdgården i Arlöv utanför Malmö. Julrosorna har fått knubbiga knoppar och snödropparnas gröna spetsar sticker upp i den mörka jorden. Praktmagnolian är flera meter hög.

Trädet är ett av många minnen av hennes far, trädgårdsmästare Arthur Persson. En annan påminnelse om honom är buxbom i olika former – ibland som en rufsigt böljande häck, på andra ställen skjuter buxbomen i höjden i flera våningar av konstnärligt klippta bollar.

Gunnel älskar sin trädgård, alla tider på året, även när den är i vila under vintern.

– Min trädgård är lurvig, ostyrig och personlig. Jag ser den som en lekplats, inte ett välstädat finrum, säger hon med värme.

I ett 20-tal böcker och i SVT-programmen “Gröna rum” och “Gokväll” har Gunnel satt ljuset på trädgårdsmästarnas kunskap och yrkesskicklighet. Hennes pappa var en av dem.

– Trädgård är inget man “pysslar lite” med. Att odla är en kulturgärning, det är ett hantverk där det krävs kunskap, slår Gunnel fast.

Samma flit som pappan och myrorna hemma i den blekingska skogsbacken utmärker Gunnel Carlson. Hon dyker upp på mässor, marknader och i trädgårdssällskap runtom i Sverige. “Tusen trädgårdar” är ett av hennes stora projekt, ett upprop som spänner över hela landet, med syfte att få människor att mötas och inspireras av varandras gröna skaparkraft.

Odlingen i generna

Efter resor och föredrag är hon glad att komma hem till maken Claes i 20-talsvillan i Arlöv. Där har lugnet lagt sig sedan Claes gått i pension från sitt yrke som nyhetsjournalist och sedan de tre döttrarna flugit ur boet. Gunnels tankar har allt oftare gått tillbaka till barndomen och uppväxten i pappans plantskola i hjärtat av Blekinge, i Tostarp, Asarum.

Känslan för odling finns i hennes gener, djupt ner i rötterna om uttrycket tillåts.

Mamma Anna Linnéa var dotter till trädgårdsmästare Henning Svensson.

Branschen levde upp efter kriget när allt fler hade råd att köpa sig ett egnahem med en liten täppa. Där såg Gunnels pappa Arthur Persson sin framtid. 1946 startade han en plantskola med egen ­odling och försäljning av rosor och fruktträd. Det var stor brist på svensk frukt ­efter de hårda vintrarna på 40-talet.

Sparade dagböckerna

Gunnels bok ”Min pappa var en Trädgårdens Mästare, en del av 1900-talets trädgårdshistoria” är en resa bakåt i tiden till 1900-talets gröna århundrade där hennes far spelade en roll.

– Man brukar säga att Kamprad möblerade folkhemmet. Det var människor som min pappa som såg till att folkhemmet fick en trädgård.

Lärde du känna honom mer när du skrev boken? undrar jag när vi fikar på den inglasade balkongen.

– Som tur var sparade min syster hans dagböcker och där skymtade jag en romantisk sida som jag inte visste att han ägde. Han kallade mamma ”tösen min” och under svärmiska kvällspromenader beskrev han deras framtid som ”en sommar med solljus och harmoni”. Det var tur att han inte tänkte på att verkligheten ofta var ett vardagligt slit i tunga lerjordar i regn och rusk, en kamp mot ogräs och skadedjur och oro för pengar som aldrig riktigt räckte till, konstaterar Gunnel i sin ”pappabok”.

I Sydöstra Sveriges Plantskola växte Gunnel upp bland prydnadsbuskar, fruktträd och rosor, mycket rosor. På 50-talet skulle rosorna helst heta
”Queen Elizabeth” och ”Super Star”.

Gunnel och hennes tre äldre syskon hjälpte till med allt som behövde göras, plantering, omskolning av växter, vattning. Mamma Anna arbetade i försäljningen och skötte bokföringen.

– Jag hade en lycklig uppväxt. Jag fick ta hand om mig själv och kunde göra vad jag ville. Det var roligt att leta efter kattungar som hade gömt sig i skrymslen och vrår på gården.

Den gamla katten Hjördis passerar värdigt förbi det svala uterum där vi ­sitter, som om hon lyssnat på berättelserna från Gunnels barndom.

– I tonåren sommarjobbade jag med många andra skolungdomar i plantskolan. Vi körde traktor, rensade ogräs och hade kul.

Sommaren var hektisk i plantskolan, vintern en tid för underhåll och planering. Påsken var säsongens viktiga startskott.

Om påsken var tidig och varm var lyckan fullkomlig, skriver Gunnel. Då fylldes parkeringsplatsen med bilar från när och fjärran. De anställda pilade mellan skugghall, lager och kassa. Man grävde och packade, dividerade med kunder och gav råd. De växande villakvarterens rabatter skulle fyllas. Gärna med rosor, särskilt på 1960-talet.

Gunnel minns hur upprörd hennes pappa Arthur blev när man i de nya villaområdena sprängde bort berg och högg ner träd.

– Jag håller med honom, jag blir så oerhört ledsen när folk köper hus och börjar bygga trädäck och gjuta stenhårda och livlösa ytor av betong – istället för att omge sig med fågelsång, fjärilar och blommande växter och träd, säger hon övertygat.

Viktigt med framgång

Den lilla plantskolan i Blekinge växte till en grossistfirma, och Arthur Persson öppnade en filial i Växjö.

– Det var viktigt för honom att vara en framgångsrik person, att ha betydelse. Han gillade att köra runt i bygden i stora amerikanska bilar. Pappa hade lyckats – men han jobbade jämt och var trött och argsint på kvällarna, minns Gunnel.

Sedan kom kraschen. Plantskolan gick i konkurs. 1969 hade Arthur köpt ett stort trädgårdsmästeri med växthus som inte gick att få lönsamt. Företaget dränerades på kapital.

– Han förköpte sig, gjorde en felinvestering. Pappa var en duktig yrkesman, men en bättre odlare än ekonom.

Katastrof och skam

Det var en katastrof, och en skam för den 57-årige plantskoleägaren att gå i konkurs. Pappan hade aldrig varit en man av stora ord. Nu blev han sittande i den bruna fåtöljen i vardagsrummet, tystare än någonsin, berättar Gunnel sorgset i sin bok. Hur skulle familjen klara sig?

– Det var obehagligt, omskakande. Men pappa visade plötsligt en omtänksam sida som jag inte var van vid. Han var orolig att jag skulle bli mobbad i skolan. Men jag for inte illa, och vi hade mat för dagen.

Hennes äldste bror Sven-Gunnar kom till undsättning. Han var utbildad trädgårdsmästare och bara 25 år gammal tog han över firman. Några år senare lades den ner och idag finns inget kvar av Sydöstra Sveriges Plantskola.

På väggen i Gunnels arbetsrum ser jag Arthur Perssons namn på diplomen på väggen. Det har blivit många utmärkelser och priser, både för pappa och dotter. Han var nog särskilt stolt i sin himmel då Gunnel fick motta en medalj ur kungens hand på Stockholms slott härförleden.

Pappa Arthurs livsuppgift blev att möblera Sveriges trädgårdar med växter. Dottern Gunnel lyfte in människorna. De kunniga experterna har fått komma till tals i hennes folkbildande gärning som journalist.

– Det är pappas förtjänst. Men jag hann aldrig säga det till honom.

I det svala orangeriet längst in i Gunnels trädgård är det fullt av övervintrande växter. Några har en särskild plats i hennes hjärta, de som bär med sig minnen av en plats eller en människa.

– Det är vackert när växter får leva vidare. Jag blir så glad när folk tar hand om gamla sorter av ärtor och bönor som gått i arv i generationer.

Ur en skrubb tar Gunnel fram en sliten spade som väcker ömma känslor. Bladet är hackigt och tunt. Den användes flitigt av hennes far för att bända upp stenar ur den hårda jorden på den skogstomt som han köpte när hans tid som egen företagare var förbi.

Där tog en personlig trädgård form – med slingrande grusgångar, rhododendron och mattor av ljung som skulle bli hans specialitet. Allt i lyhörd samklang med platsens betingelser och växtens behov. Innovativt och okonventionellt.

– Han blev en lyckligare människa och njöt av att gå ut med sin spade och gräva en ny rabatt eller flytta en sten. Han älskade att visa mig det senaste han åstadkommit i sin skogsbacke.

Gunnel berättar med värme hur han förändrades de åren. De kom varandra närmare.

Den buttra ytan, den hårda barken, föll av.

– Då kunde man till och med få en kram av honom.

Arbetet med “pappaboken” har påverkat Gunnel på många sätt. Hon ser klarare varför trädgård är viktigt.

– Alla kan bidra till den biologiska mångfalden genom att sätta en planta i sin lilla plätt på jorden. Det finns ett behov att odla i oss, människans själ behöver det gröna.

Gunnel har också fått syn på en ny sida hos sig själv. På grund av pandemin har hon fått mer tid att åka till sitt smultronställe, till Nabben, vid den blekingska kusten. Den enkla sommarstugan omges av bergknallar, lövträd och tallar. Här skulle hon aldrig ha en trädgård, bara koppla av, läsa och bada – inte odla, rensa ogräs eller gräva.

“Gjorde som pappa”

Men en dag hände något. Hon tog en spade och gick ut i sin skog. Hon såg hur en slags naturlig stig skulle kunna slingra fram genom tomten. Om man skulle ta bort lite sly och några stenar – och kanske plantera in några nya intressanta buskar och träd? Buskpioner, en Ornäsbjörk – kanske en trollhassel som doftar och blommar så tidigt på våren – och den där svarttallen som Linnés lärjunge Thunberg tog hem från Japan?

– När jag tryckte ner spaden och började bända bort en sten slog det mig. Jag gjorde precis som pappa.