Operasångaren Rickard Söderberg: ”Handarbete är en sorts mindfulness”

Handarbete är något som följt Rickard Söderberg genom hela livet. När han var barn var det mamma Majvi som satt framför tv-serien “­Dallas” och stickade. I vinter är det han själv som masstillverkar lovikkastrumpor, medan han och maken Anders avverkar avsnitt efter avsnitt av “Pantertanter” hemma i tv-soffan.

– Vi köpte en kolonistuga i somras, och nu när det är kallt behöver vi ha varma sockor till alla som kommer och hälsar på, skrattar han och berättar entusiastiskt om ett annat behov som uppstod i kolonin strax före jul:

– Jag har börjat anlägga min egen lilla klosterträdgård, där jag bland annat odlar saffranskrokus. Tänk när vi kan göra lusse­bullar med eget saffran – då behövs ju en liten broderad duk till korgen som vi serverar bullarna i!

Så klart, tänker den som känner igen Rickards passion och smittande glädje från såväl operascenen och stora tv-produktioner som det härligt färgstarka Instagramkontot @gaytenor.

– Sedan kommer den säkert att se ut som om den är gjord av någon i mellanstadiet, men det spelar ingen roll. Känslan är viktigare än resultatet!

Känslan – och mysfaktorn – var också det som gjorde att Rickard drogs till handarbetet som barn.

– Det såg så lugnt och harmoniskt ut när mamma satt och stickade. Och allt fanns ju omkring mig – garner, symaskin och till och med knyppeldyna – så tröskeln var låg.

Undervisade läraren

Sitt första riktiga alster minns han väl.

– Jag gick i lågstadiet och började sticka en tröja i grå och vit ull. Men ganska snart insåg jag att jag hade tagit mig vatten över huvudet. Den skulle ju inte bara ha ett framstycke, utan även ett bakstycke. Och två ärmar! Allt i ett avancerat rutmönster. Det slutade med att mamma fick sticka klart den åt mig.

I skolan valde Rickard alltid syslöjd. Han älskade att göra lapptäcken och brodera, och när han fick sin första egna knyppel­dyna var det han som fick visa syslöjds­läraren hur man gjorde.

Att komma hem till extramormor ­Kerstin var också alltid ett äventyr.

– Det var en dröm att vara där! Hon hade “the real thing” – vävstol och spinnrockar och sådant. Jag minns hur jag samlade hår från min kanin Skutt och min hamster ­Skumpe för att kunna karda och spinna tråd, men att jag – återigen – tog mig vatten över huvudet i det projektet, skrattar Rickard.

Sydde egna kläder

När Rickard blev lite äldre tog syintresset överhand.

– Jag sydde kläder, både till mig själv och till olika teatergrupper jag var med i, berättar han. Ett bruksperspektiv som hänger i, än idag.

– Jag tycker om att göra sådant som vi kan ­använda. Mössor, strumpor, vantar. ­Sedan är Anders alltid lite skeptisk, när jag till exempel ger honom ett par cerise-­orange raggsockor. Men jag ser i tvättkorgen att han använder dem när jag inte är hemma!

Strumpor i regnbågens alla färger är också något som Rickard och Anders ofta får tillskickat sig från stickande damer över hela landet.

– Och vi blir lika lyckliga varje gång. Att de valt garn, att de suttit hemma och stickat, att de har tagit sig den tiden. Det är så fint!

Att han själv fastnat för just stickningen tror han beror på att det går så snabbt och att han “har det i fingrarna”. Visst händer det att han följer ett mönster eller kollar på instruktionsfilmer på internet om det är något speciellt han vill lära sig, men för det mesta låter han lust och lekfullhet styra resultatet.

– Jag brukar säga att jag inte kan några regler, vilket gör att jag heller inte kan bryta mot några, skrattar han.

Att handarbetet har tagit större plats i Rickards liv nu beror mycket på den hälso­resa han gjort de senaste åren. Från att sommaren 2019 ha kraschat rakt in i väggen – efter år av stress, press och osunda livsval – till att två och ett halvt år senare leva ett mycket friskare liv i större själslig balans. Som ex-workaholic kan han fort­farande ha svårt att “göra ingenting”, men här har den nyinförskaffade kolonin Lilla Blå hjälpt honom att landa. Där finns stillhet, en närhet till naturen och en möjlighet att bara vara.

– Det är också i de stunderna av lugn och ro som jag handarbetar. Det är som en sorts mindfulness; om jag ska räkna maskor ­eller brodera korsstygn så är det det jag gör. Mitt fokus och mina tankar är inte någon annanstans. Men jag måste också vara i det sinnestillståndet när jag börjar. Jag sätter mig aldrig och stickar om jag är stressad eller har fullt upp med annat – det måste finnas ett initialt lugn.

Och – så klart – en mysig inramning:

– Oftast blir det på kvällarna, när jag och Anders sitter och dricker te och tittar på tv-serier. Eller tillsammans med min brors- och guddotter Malin. Det har blivit ett fint sätt att umgås för oss: att se en skräckfilm och samtidigt virka eller sticka på något.

Syjunta med nunnorna

Att handarbete kan vara ett bra sätt att bygga relationer fick Rickard för övrigt också erfara då han som ung pluggade ett år i Vadstena. Efter att ha sett nunnorna flera gånger i livsmedelsaffären tog han till slut mod till sig och knackade på dörren till klostret. Han blev inbjuden, fick en kopp kaffe, men samtalet gick knackigt. Tills Rickard lyfte upp en av nunnornas spetsar som var till försäljning och sa: “Kryckehjärtan. Fint.”

I boken “Transformation”, som handlar om Rickards hälsoresa och som gavs ut i höst­as, kan man läsa följande om mötet med nunnorna:

“Det syster Karin inte visste var att jag som barn haft min egen knyppeldyna. Jag hade fått ärva den och eftersom jag älskade både det kreativa mönsterskapandet och den pyssliga fingerfärdigheten, och dessutom inte hade så många vänner utan ofta satt ensam, var det ett tidsfördriv som passade mig utmärkt. Så när hon visade de olika spetsarna kände jag mig hemma bland ålderdomliga knypplingsmönster som halvt kres och rudesack, trissor och kryckehjärtan. Hon slog ut med armarna och skrattade så högt att en annan syster tittade in genom dörren. ‘Nu hämtar jag mer kaffe!’ Med de orden började en vänskap som under mitt år i Vadstena utmynnade i långa tystnader eller långa samtal, medan spetsar i hårfint lin växte fram på dynorna.”

Rickard skrattar vid minnet.

– Knyppeldynan ligger på vinden hemma hos mina föräldrar. Jag kanske skulle åka och hämta hem den och se vad jag minns. Men det är inget man gör framför Netflix!

Utöver strumpstickningen till kolonigäst­erna håller Rickard just nu på med ett stort broderi.

– Motivet, på en stor ängel, kommer från en tavla jag hade ovanför sängen när jag var barn. Det är rosa, det är kitschigt och det kommer att bli jättehärligt!

Har du något bra nybörjartips till den som kanske inte kommit lika långt som du?

– Börja med att virka, det är relativt enkelt. En rejäl nål och ett rejält garn så har du en färdig grytlapp efter två avsnitt av “Pantertanter”.

– Annars är mitt bästa tips att börja i lusten. Och att skaffa sig en målbild: Det finns inget som slår känslan av att gå ut på stan och dricka kaffe i sina egen­stickade vantar.