Att fylla sitt liv och vardag med den frustrerande känslan av att alla andra lyckas bättre, tjänar mer och är lyckligare är ett av de säkraste sätten att bli missnöjd med sig själv och sitt liv.
En väg bort från detta är att göra som Rebecka Edgren Aldén, som tillsammans med influeraren och videobloggaren Therése Lindgren skrivit ljud- och e-boken ”Konsten att lyckas som medelmåtta”.
– När jag accepterade att jag är medelmåtta kände jag mig äntligen fri, säger Rebecka Edgren Aldén. En medelmåtta styrs inte av sin talang utan kan välja och göra det man faktiskt har lust till.
Att befinna sig i mitten är inte att vara sämst
Enligt Nationalencyklopedin kommer begreppet medelmåtta av fornsvenskans ”midhalmata”, som betyder medelväg, en rätt bra beskrivning. Att befinna sig i mitten är inte att vara sämst, men det betyder inte heller att vara bäst och vandra i ett regn av guldmedaljer. Alltså det läge som de allra flesta befinner sig i, vilket är lätt att glömma bort.
Även någon så framgångsrik som Therése Lindgren kan definiera sig som en medelmåtta. Det låter kanske otroligt, men medelmåttans väg till framgång går enligt henne via hårt arbete och lust.
– Jag har mer och mer förstått att jag aldrig varit bäst på något utan jag är som mest halvbra, alltså en medelmåtta. Att känna sig trygg och stolt över sin medelmåttighet kan verkligen vara en styrka, säger Therése Lindgren och öppnar på så sätt vägen för andra att faktiskt våga tänka som hon.
Risk att bli otillfredsställd med ständig strävan
Den som hela tiden sliter för att livet, jobbet, hemmet, relationerna ska bli mätbart bättre, riskerar samtidigt att vara ständigt otillfredsställd. Steget därifrån till gnäll, oro och mängder av självkritik är inte långt.
I jämförelse med att lida under oket av den omtalade jämförelsesjukan, framstår medelmåttans medelmåttiga medelväg som sansad och klok. Men det är en bit kvar till dess att medelmåtta är något som är allmänt accepterat att sträva efter.
FOBO – fear of being ordinary
Rädslan för att vara slätstruken och ointressant sammanfattas på engelska som FOBO, Fear of Being Ordinary. Den som under en anställningsintervju klämmer ur sig att ”om jag får jobbet, då tänker jag minsann satsa på att vara arbetsplatsens egen medelmåtta”, hamnar antagligen inte bland drömkandidaterna. Men just den personen skulle kunna bli den där nödvändiga, pålitliga medarbetaren, som samarbetar bäst, får jobbet gjort och är ”good enough” – alltså en slitvarg som använder sin medelmåttighet effektivt, är nöjd i förståelsen av att tillvaron består av många delar och att jobbet inte är allt.
– För att medelmåtta inte ska ses som ett skällsord måste det handla om saker som inte är på liv och död och där ens identitet inte hamnar i gungning, säger Bengt Brülde, professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet och som forskat och skrivit böcker om bland annat om lycka, livskvalitet och rättvisa.
Svårt att acceptera
De flesta av oss är medelmåttor på många områden utan att vi bekymrar oss nämnvärt över det, som att vi inte är bra i höjdhopp eller schack. Men ibland tar det tid att acceptera att man är medelmåttig.
– Jag har till exempel mediterat i 30 år utan att ha fått några ashäftiga upplevelser, säger Bengt Brülde. Jag inser att jag inte är något andligt geni utan är lite medelmåttig på meditation. Jag fortsätter ändå helt enkelt för att jag tycker om det. Och för den vanliga människan, som inte försörjer sig på något samhällsavgörande, är det en tröst att kunna duga och prestera tillräckligt bra.
Rebecka Edgren Aldén har föreläst under rubriken ”Så lyckas du fast du är en medelmåtta” och berättar att hon som barn behandlades som ett geni, hon var duktig på allt: spela piano, träna gymnastik, skriva, måla…
Men som elvaåring upptäckte hon av en slump att hon inte längre ansågs vara elitgymnast utan bara en medelmåtta, en av dem i motionärsgruppen.
En helt vanlig människa
– Jag blev förstås nedslagen, det var svårt att inte längre vara en stjärna, säger Rebecka Edgren Aldén, som kom att mer eller mindre präglas av insikten om sin medelmåttighet:
– Under många år hankade jag mig fram, men när jag var drygt 20 år hamnade jag till slut i en djup depression.
Rebecka Edgren Aldén började i terapi och det var genom den som hon förstod att hon i grunden varken är en supertalang eller ett geni – utan en helt vanlig människa. Det tog ytterligare några år att komma fram till att hennes drömyrke, författare, visst kunde vara en möjlighet och att även en medelmåtta verkligen kan lyckas.
– Jag trodde inte att jag var tillräckligt duktig för att kunna skriva böcker. Men när jag insåg att det krävs 10 procent talang och 90 procent hårt arbete, då visste jag att jag visst kan fixa det.
Man blir bra på det man tränar på
Som författare är Rebecka Edgren Aldén inte den mest självlysande stjärnan, men stortrivs med livet:
– Jag varken säljer mest eller vinner flest priser, men så är det. De flesta av oss är hantverkare snarare än konstnärer, vi är medelmåttor allihop, säger Rebecka Edgren Aldén, som leder skrivkurser där flera av deltagarna har bokdebuterat och förverkligat sina författardrömmar:
– Man blir ju bra på det som man tränar på och det gäller att inte ge sig. Man måste kunna misslyckas för att kunna bli starkare och det gäller allting. Jag brukar säga att jag är mer mani än geni, och det är så vi medelmåttor överlever genom att jobba på.
Det är med andra ord hög tid att se på sig själv och sin medelmåttighet med nya ögon, medelmåttan är en framtidsresurs:
– Därför är det inte så tokigt att anställa en hårt arbetande medelmåtta. Det är dags att vi reclaimar medelmåttan! säger Rebecka Edgren Aldén.
