Visst minns du berättelsen om när Emil i Lönneberga besökte auktionen i Backhorva? Efter att ha skrapat ihop några kronor genom att arbeta som grindpojke ropar han in en sammetsask, en brödspade och en brandspruta. Vanvettsaffärer, enligt pappa Anton, men så småningom visar sig alla sakerna komma till användning. Emil må vara en buspojke men nog har han näsa för affärer och en hel del tur, två bra egenskaper när man ska handla på auktion.
Berättelserna om Emil i Lönneberga utspelar sig i början av 1900-talet och vid det laget hade vi svenskar köpt och sålt varor via auktioner i flera hundra år. Första kända skriften som omnämner auktionshandel i modern mening här i Sverige är från 1639, men själva auktionsväsendet är betydligt äldre än så.
Stockholms auktionsverk grundades 1674
När de gamla romarna hade ekonomiska problem kunde de ställa till med auktion i hemmet för att omvandla möbler och andra ägodelar till kontanter. I Pompeji fanns det på 50-talet f.Kr. en person som titulerade sig konsthandlare och auktionsförrättare, och drygt 600 år senare auktionerades avlidna munkars tillgångar bort i Kina. Auktioner har alltså använts som försäljningsmetod i årtusenden och på olika platser i världen. Här i Europa förekom de i både Holland och Frankrike på 1500-talet, och under det följande århundradet letade de sig upp till norden.
Världens äldsta ännu verksamma auktionsverk finns faktiskt här i Sverige. Stockholms auktionsverk grundades år 1674 på initiativ av överståthållare Claes Rålamb. Han hade nyligen tillträtt sin tjänst men var redan trött på att jaga gäldenärer och lösa stockholmarnas ekonomiska tvister. Många betalade dessutom sina skulder i varor, inte kontanter, och det innebar merarbete för Rålamb och hans medarbetare som måste granska minsta lilla inlämnad pryl för att avgöra dess värde. Till slut fick han nog och föreslog att Stockholm skulle inrätta ett auktionsverk där människor på ett snabbt och effektivt sätt kunde omvandla varor till kontanter.
1674 godkändes en auktionsförordning som beskrev hur försäljningen skulle ordnas. Under de första åren inhystes Stockholms nya auktionskammare i ett hus i Gamla stan och tre rådmän, en bokhållare, en vaktmästare och en kassör ansvarade för att ta emot varor för försäljning, hålla reda på vem som sålt vad och vem som skulle betala. Inför en auktion sattes anslag upp med information om tid, plats och vad som såldes, och på auktionsmorgonen hördes klockringning på centrala platser i staden som en påminnelse om dagens tillställning.
Gatlopp som straff
Nu fanns äntligen en plats för stockholmarna att omsätta sina varor till reda pengar att lösa skulder eller ekonomiska tvister med. Det innebar att Claes Rålamb kunde koncentrera sig på annat, men för auktionsverket uppstod snart ett stort problem. Auktionerna blev välbesökta tillställningar som lockade människor från alla samhällsskikt och en stor mängd möbler, kläder och husgeråd bytte ägare – men det var långt ifrån alla som faktiskt betalade för de inrop de gjort. Efter bara några månader hade auktionsverket stora fordringar och auktionsförordningen fick ses över. Snart tillkom ett straff för den som smet undan betalning. I värsta fall kunde du dömas till gatlopp om dina skulder blev för stora, något som säkert fick många att tänka efter en extra gång innan de budade för mycket.
LÄS ÄVEN: Nostalgi: Mjölkbarerna hjälpte till att öka mjölkonsumtionen
På 1700-talet fanns auktionsverk i så gott som varje svensk stad och handeln reglerades. En ny lag förbjöd enskilda personer att hålla auktion inne i staden och det innebar att auktionsverket fick monopol på förrättande av auktioner i Stockholm. Vissa försökte kringgå förbudet genom att hålla auktioner precis utanför tullarna men 1772 förbjöds även det.
På stadsauktionerna fördes ofta noggranna protokoll över vem som sålt och köpt vad. Det behövdes för att kontrollera verksamheten och för att hålla koll på skulderna. Den som ropade in en vara på auktion hade nämligen flera månader på sig att betala så auktionsverken kunde ligga ute med stora belopp.
På 1700-talet höll Stockholms auktionsverk åtminstone två auktioner i veckan och tusentals varor bytte ägare. Ibland hamnade ett föremål i fel händer. Det sägs till exempel att det var genom auktionsverket som Johan Jacob Anckarström fick tag på pistolen med vilken han sköt Gustav III den där maskeradkvällen 1792. Men oftast handlades det med mer oskyldiga saker som möbler, kläder och husgeråd. Efterfrågan på möbler och hushållsgrejer ökade i takt med att fler svenskar fick det bättre ställt och våra boenden förändrades.
LÄS ÄVEN: Politikerna fann ny inkomstkälla 1923 – fordonsskatten 100 år
Många köpte möbler på auktion
Mellan mitten av 1700- och 1800-talet ökade till exempel mängden möbler på vanliga svenska herrgårdar med nästan det dubbla och tillverkarna hade svårt att tillgodose efterfrågan. Istället för att vänta flera månader på en nymöbel valde många att köpa via auktion och få den hemlevererad samma dag.
Genom auktionerna fick också de med sämre resurser möjlighet att ropa hem statusföremål som annars var för dyra.
Under andra halvan av 1800-talet industrialiserades Sverige och näringsfriheten infördes. Det satte spår på auktionshandeln. Skråväsendet var avskaffat och i de moderna fabrikerna masstillverkades möbler och husgeråd. I takt med att utbudet ökade sjönk priserna så att fler hade råd att fylla hemmen med nytillverkade föremål. Snart översvämmades också auktionerna av masstillverkade saker och intresset för begagnat sjönk bland borgerskapet, de som tidigare varit så flitiga auktionsbesökare. De började i stället intressera sig för antikviteter och besökte kanske hellre nystartade Bukowskis eller någon annan kvalitetsauktion för att ropa in en dyrbar tavla eller kandelaber.
Auktionen lever kvar som folknöje
Intresset för antikviteter har gått i vågor under 1900-talet men auktionen lever kvar som ett folknöje och försäljningen går till på samma sätt som för 350 år sedan. Varorna förs fram inför publiken och auktionsutroparen tar emot bud som sedan antecknas av en notarie. Ofta ser säljordningen likadan ut nu som då: för att hålla liv i spänningen inleder man med lite enklare bruksföremål och småprylar för att arbeta sig upp mot de mer värdefulla föremålen.
LÄS ÄVEN: Svenska filmens glada 30-tal: Åren då svenskarna köade vid biokassan
På landsbygden sköttes auktionerna av enskilda aktörer och även där köptes det på kredit, så det gällde att auktionisten hade en stadig ekonomi. Auktionerna på landsbygden kungjordes ofta i kyrkan och hölls i eller utanför säljarnas hus. De var perfekta tillfällen att komma ut och träffa människor, roa sig lite, lösgöra kontanter eller ropa hem användbara prylar till gården. Man kunde hitta lite allt möjligt på auktionen, allt från livsmedel och silverskedar till dynghögar att gödsla åkern med.
Flest auktioner ägde rum i mars, en månad då arrendatorer och bönder lämnade eller tillträdde sina jordbruk och behövde köpa på sig eller sälja husgeråd och verktyg. Ända in på 1900-talet hölls det få landsbygdsauktioner på sommaren.
Att Emil i Lönneberga fick gå på auktion mitt i juni hörde alltså inte till vanligheterna, men det förklarade Astrid Lindgren med att Backhorvafolket skulle emigrera till USA. Dit kunde varken djur eller tunga kökssoffor följa med.
