Kaktusarna har hittat egna sätt att överleva. De som växer på platser med extrema temperaturskillnader ser till att omvandla sina taggar till tjockt hår mot nattens iskyla och dagens hetta. Kaktusar som behöver gott om utrymme har taggar med hullingar som kan fästa tag i pälsen på djur som går förbi. Taggen med fröämne hamnar någon annanstans där betingelserna är bättre.
I tidernas början hade kaktusar stam, stjälkar och blad precis som andra växter. Till slut har bara stammarna blivit kvar, av bladfästena har blivit areoler och det som en gång var blad är nu taggar och hår. Areolen är den lilla kudde som taggar och även blommor utgår från. De kan sitta utspridda över stammen eller i kanten på de åsar som många kaktusar är utrustade med. Åsarna tillåter kaktusen att svälla vid god vattenåtgång och att krympa vid torka – utan att spricka.
Suckulenternas familj består av ungefär 600 släkten och åtminstone 3 000 arter. Suckulenter kallas de växter som kan lagra vatten i stam, blad eller rötter.
Alla kaktusar är suckulenter. Kaktusgruppen innehåller runt 100 släkten och 2 000 arter.
Klarar sig överallt
De flesta kaktusar kommer från Amerika, från Kanada i norr till Patagonien i södra Argentina. Det finns kaktusar på 4 000 meters höjd i Klippiga bergen med snö och minusgrader på vintern. Många växer i öknar, andra på savanner. Mer överraskande finns kaktusar också på Andernas fuktiga sluttningar, i regnskogar och i områden med tropisk värme. I Utah och Colorado har man funnit kaktusfossil som är runt 50 miljoner år gamla.
Övriga suckulenter finns i hela världen, men de allra flesta hittar man i Sydafrika, framför allt i Kapprovinsen.
Många kaktusar och suckulenter kommer från extremt torra områden och trivs utmärkt i våra moderna bostäder.
Många tror att man kan ställa dem i ett fönster och sedan totalt glömma bort dem. Men det är ingen bra idé. Ute i naturen, till och med i öknen, bildas det dagg som samlas på kaktuskroppar och taggar. Den droppar ned på marken där rötterna kan suga åt sig och förse växten med lite vatten.
Inne på fönsterbrädan har inte växterna tillgång till denna dagliga fukt, och vi får lov att servera både vatten och näring med jämna mellanrum.
Spektakulära blommor
Knepet är att veta när det är dags att vattna. Jorden i krukan ska ha torkat upp ordentligt mellan vattningarna, men när det är dags ska du vattna rejält i krukan. Särskilt under sommaren när det är varmt. Då kan du också sätta ut dina kaktusar och suckulenter i trädgården eller på balkongen. Blir sommaren regnig får du se till att växterna står under tak, annars riskerar de att ruttna.
Den temperaturskillnad som kaktusarna får om du ställer ut dem en period gör att du kan få se dem blomma. Står de inne året runt händer ingenting, men med utomhuslivet vaknar instinkten till fortlevnad och knoppsättningen kan komma i gång. Vissa arter behöver bli rejält gamla innan de bryr sig om att blomma, men det finns andra som är snabbare. Och vilka blommor! Kaktusar som kan se ganska ointressanta ut, får växtvärldens mest spektakulära blommor.
Plötsligt hörs ett litet plopp
Värstingen är förstås Nattens drottning, Selenicereus grandiflorus. Blommorna kan bli uppemot 30 cm i diameter och har en vaniljdoft som sprider sig i hela huset. Växten som sådan är ful och har långa smala, brunaktiga stammar som måste spaljeras.
Den är inte så lätt att flytta utomhus, men trivs om det går att sänka rumstemperaturen till runt 15 grader under vintern. Sommaren får bli hur varm som helst. I söderfönster måste växten skyddas mot middagssolen, ett riktigt ljust öster- eller västerfönster är en bättre placering.
Den äkta Nattens drottning kan vara svår att hitta, men det finns snarlika arter och hybrider med snyggare stammar och något mindre blommor, som dock är lika vackra och väldoftande.
Vissa så kallade bladkaktusar, epiphyllum-hybrider, blommar lite tidigare på kvällen, vilket kan vara en fördel om man ska upp och jobba dagen därpå. Blomningen är en föreställning man inte gärna missar. Många ställer till med fest i väntan på den gudomliga. Plötsligt, mellan klockan 20 och 22, kan man höra ett litet plopp – kronbladen börjar sakta veckla ut sig. Efter några timmar är blomman helt utslagen, på morgonen hänger den som en våt trasa – kanske i sorgen över att ingen nattflygande fladdermus hade vägarna förbi.
Växer numera vilt
Opuntia tillhör de tåligare kaktusarna och har sitt ursprungliga spridningsområde från Kanada till Argentina. Nu växer de vilt i Medelhavsländerna, på Kanarieöarna, i Sydafrika, Australien och Indien. Från början har de planterats där, men trivts och klivit ur rabatterna.
Opuntiorna utgör det i särklass största släktet i kaktusfamiljen med ungefär 470 arter. Opuntian har ofta runda, platta skivor som är prickiga med areoler tätt klädda med borst, glochidier. Många sorter får oerhört vackra gula blommor och O. Ficus Indica får frukt – kaktusfikon.
Närma dig aldrig en opuntia utan rejäla handskar. Borsten sätter sig i huden och är nästan omöjlig att få bort.
Klarar du hanteringen hör opuntian till de växter som överlever en svensk vinter. Det finns opuntior som klarar minus 35 grader.
Även om de flesta suckulenter trivs bäst inomhus på vintern står också de gärna ute om sommaren. Paradisträdet, Crassula ovata, kan bli översållat av små vita blommor, doftkalankoen, Kalanchoë thyrsiflora, får gula blomställningar och echeverian rosa klockformade blommor. Doftkalankoen är släkt med den vanliga våreld och höstglöd som säljs året runt. Den har breda blad som är silvergrågröna när de står inomhus. I Holland har jag sett exemplar som är planterade i rabatter året om och de har starkt signalröda blad.
Av: Kaijsa Eiworth
