Ålandsrot (Inula helenium)
Som godis, hostmedicin, maskmedel och magmedicin har ålandsroten använts i evärdliga tider. De gamla grekerna hade lärt sig att använda den kraftiga roten av den här fleråriga växten. Den romerske historieberättaren Plinius d.ä. skriver att kejsarinnan Julia Augusta inte kunde leva om hon inte varje dag fick rosa kanderade skivor av roten att suga på! Något som förresten sägs ge behaglig andedräkt.
Vill du prova själv? Då är det bara att skörda ålandsrotens kraftiga rötter när plantan är två eller tre år, torka dem och rosta dem i ugnen. Sedan skär du dem i tunna skivor som du kanderar i socker eller honungslösning. Några skivor kan också få dra i varmt te om du har hosta eller luftrörsbesvär.
I trädgården står den ståtliga växten med sina stora hjärtformade, mörkt gröna blad fint som bakgrund i en rabatt, men den är också fin framför en grön häck. Särskilt i augusti–september när de lysande gula blommorna slår ut. De ser ut som små solrosor men är inte släkt med dessa. I stället är de nära anförvanter till krisslor. Ska växten stå för sig själv i blåsigt läge måste den nog stöttas.
Namnet har ingenting med Åland att göra. Det är troligen en försvenskning av dess tidigare namn, alant. Den här växten har sitt ursprung i Asien. Den togs som så många andra växter till Sverige av munkar under medeltiden.
En ålandsrot hör alltid hemma i en örtagård, men den har utan tvekan ett stort värde som prydnadsväxt. Du behöver inte vara rädd för att den löper amok och tar över trädgården. Vill du förhindra fröförökning plockar du bort fröställningarna efter blomningen. Bästa sättet att få nya plantor är genom delning sent på hösten. Då brukar man också kunna ta tillvara sidoskott från roten. Ålandsroten är mycket härdig och behöver inte vintertäckas.
Kvanne (Angelica archangelica)
Kallas också änglaört eller ärkeängelsört, eftersom den brukar blomma omkring ärkeängeln Mikaels dag på försommaren i den tidigare almanackan.
En riktig hälsoväxt som växer vilt i norra Europa och Amerika. Den var bland annat samernas C-vitaminkälla under långa vintermånader. Hela kvanneväxten är nyttig: rot, stjälk, blad och frön.
Pröva att plocka unga blad och blanda i en sallad. Bitar av stjälken kan kokas mjuka och kanderas i sockerlag till godis. De kan också användas till tårtdekorationer.
Mest känd är kvannen som smaksättare i fransk benedictinlikör. Torkade blad blir nyttigt te under vintern, och torkade rotbitar i varm dryck hjälper vid förkylning. Jag har också läst att en påse kvanne ger skön luft i bilen och förhindrar åksjuka! Torkade blommor är fina i vinterns blomarrangemang.
Kvanne vill inte ha för mycket sol och passar bäst i den skuggiga delen av trädgården. Där kan den växa som en ståtlig solitär (ensamväxt) eller som bakgrund i en rabatt. Allra vackrast är den blodröda varianten med blad, stjälk och blommor som är vinröda. Den passar särskilt bra tillsammans med rosa blommande växter.
Det kan vara lite knivigt att så kvanne, men den är desto duktigare på att självså sig. Ta av blommorna innan de går i frö och släng dem inte i komposten om du inte vill ha tusentals nya plantor spridda i trädgården.
Stånds (Ligularia)
Familjen stånds tillhör alla ett ståtligt släkte, men högst och ståtligast av dem alla är fackelstånds (Ligularia hessei).
I augusti–september får den stora gula blomklasar men långt innan dess har den ett skönhetsvärde för sina stora mörkgröna och hjärtformade blad. Den vill ha näringsrik och fuktighetshållande jord, passar alltså alldeles förträffligt i närheten av en damm.
Det är en frisk och mycket härdig växt som sällan blir angripen av sjukdom. Sniglar tycker om bladen och om plantan blir för tät kan den angripas av mögel. Därför bör man dela den och släppa in luft mellan grenarna med några års mellanrum. Det gör man lämpligast när stjälkarna blivit ett par, tre decimeter i april–maj. Klipp inte ned den vissnade plantan förrän tidigt på våren.
Flikrabarber (Rheum palmatum)
Ett vanligt rabarberstånd är ingen dum prydnad i trädgården. Vill man inte att bladen ska bli för stora skördar man dem ofta.
En släkting som odlas som prydnadsväxt är flikrabarbern som får härliga, rosaröda blomklasar i juni–juli. Namnet Rheum kommer från grekiskan och sägs syfta på den ryska floden Volga som på grekiska hette Rha. Det säger kanske en del om växtplatsen?
De fingerflikiga bladen behöver en hel del fuktighet. Efter blomningen vissnar de helt. Man ska därför inte skära av blomstänglarna för tidigt. Som vanlig rabarber förökar man den enklast genom delning.
Plymspirea (Aruncus dioicus)
En riktig mormorsväxt som ofta fått låna några spiror till sommarbuketten är plymspirean. Man kan tro att det är en buske, men som alla örter vissnar den ned på hösten. Förutom blomningen i juni–juli har den ett skönhetsvärde i den vackra höstfärgen.
Den trivs både i sol och skugga men jorden bör vara lite fuktighetshållande. Det finns både han- och honplantor. Hanplantorna får de största och vackraste plymerna. Plymspirean vill helst stå i fred i många år. Om man vill ha fler plantor kan man dela den efter blomningen. Det går också att ta frön som behöver en vinter utomhus för att gro.
Parkslide (Reynoutria japonica)
Det här är en växt som kan utveckla sig till ett jättelikt ogräs om man inte håller efter den! Plantera den gärna i en djup hink eller burk utan botten som grävs ned under jordytan. Parkslidet förökar sig nämligen med underjordiska utlöpare från rötterna. Man kan också plantera den mitt i en gräsmatta så att man kan klippa av de nya skotten allteftersom de kommer upp.
Den är underbart vacker med bambuliknande rödaktiga stjälkar och stora ovala blad. Varma somrar hinner den få vita blomplymer och eventuellt också rödaktiga trevingade frukter innan den vissnar ned. Den är mycket härdig och växer i alla slags jordar. En utmärkt växt om man snabbt vill ha upp lummighet på en ny tomt.
Rosenflockel (Eupatorium fistulosum)
Fjärilsväxten framför andra är rosenflockeln. I augusti–september är de stora vinröda blomklasarna översållade med olika slags fjärilar och andra insekter.
Som de flesta av de här storvuxna växterna vill den gärna ha lite fuktig jord men trivs i både sol och lätt skugga. Den sprider sig inte särskilt mycket utan kan växa som bakgrundsväxt i en rabatt. Mycket vacker tillsammans med höstflox till exempel. Härdig i större delen av landet.
Höstrudbeckia (Rudbeckia laciniata)
Det finns rudbeckior med såväl enkla som fyllda blommor. De förökar sig ganska villigt med nya plantor från rotklumpens ytterkant. Därför kan plantan bli gles i mitten med åren. Man bör därför gräva upp och plantera om den med några års mellanrum. Man kan också ta nya sticklingar från plantans bas på våren.
De höga stjälkarna kan ganska lätt brytas av vinden så den bör stå lite skyddat, gärna intill en vägg där man kan ge den stöd. Som bakgrund i en rabatt i gult till exempel är den utmärkt. Blomningen sker i juli–september. Rudbeckior tycker om sol.
Höstanemon (Anemone hupehensis)
De ljuva rosa blommorna kommer inte förrän i augusti–oktober och därför räknas höstanemonen till de halvhärdiga arterna. Men där den trivs är den verkligen en lisa för höstsjälen.
Den har ett busklikt växtsätt och kan breda ut sig ganska kraftigt om läget är det rätta. Lätt skugga och skydd för vinden i en väldränerad men lerhaltig jord är det allra bästa. Den får inte stå fuktigt under vintern. Tål inte heller uttorkning under sommaren. Täck gärna med något torrt material som håller fukten borta under vintern.
Man kan föröka den genom delning men den mår bäst av att få stå orörd utan att planteras om under många år. Flyttar man den kan det ta ett par år innan den vill blomma igen.
Jättekungsljus (Verbascum olympicum)
Som en kandelaber kommer den ståtliga gula blomman på jättekungsljuset, som blommar i juli–augusti. Den får en jättestor marktäckande bladrosett som kan kväva andra växter. Därför ska den helst ståta för sig själv.
Det råder lite delade meningar om kungsljuset är perenn eller tvåårig. Den brukar blomma andra året och därefter dö, men då har den hunnit sätta nya sidorötter och dessutom föröka sig med nya små fröplantor. Har man en gång fått den att etablera sig är den hemma i trädgården. Kungsljuset trivs bäst i mager, sandblandad och torr jord. I alltför fuktig jord dör den. Vill man odla jättekungsljus kan man skaffa en rotbit och plantera. Nya självsådda plantor går också bra att flytta.
Stäppkål (Crambe cordifolia)
En ganska ny gigant för trädgården som kan bli mer än manshög. I det vilda växer den på stäppen i norra Kaukasus. Räkna med att den behöver en yta på ett par kvadratmeter.
Blommorna är vita och doftande men ganska anspråkslösa. Vackrast är de stora mörkt gröna bladen som lägger sig vackert omlott, nästan som tegelpannor.
Stäppkål gillar sol och tycker om lite kalkhaltig väldränerad jord. Den anses halvhärdig.
Av: Gunnel Nilsdotter
