Min obesvarade kärlek

Jag har redan tidigare berättat om min obesvarade kärlek till blommor. Sitter just nu när jag skriver detta och tittar på två begonior i köksfönstret.

De ser inte glada ut. Hopsjunkna med hängande blad som har blivit bruna i kanterna stirrar de anklagande på mig.
Det börjar ju så bra. Jag köper hem stora blommande växter och gläder mig åt prunket och känner hur de ger hela hemmet ett lyft. Blommor påverkar mig känslomässigt. Jag kan nästan bli rörd när det kommer nya knoppar eller när en blomma har spruckit ut.
Den starkaste blomsterupplevelsen på året får jag på julen. Amaryllis är en av mina absoluta favoriter. Jag tycker det är rent magiskt när den där långa stången helt plötsligt öppnar sig och det formligen väller ut stora, fantastiska, röda klockor. Barnen blir trötta på mitt tjat om hur vackert det är (det är som när vi bilade i Italien och körde genom hisnande vackra landskap och barnen satt i baksätet och spelade game-boy och bara tittade ut på direkt uppmaning, mumlade något ointresserat, och fortsatte spela ).

Det kanske är ett ålderstecken, den där gråtmilda lyckan som infinner sig i kontakten med växter. Barn tänker mer att där står en röd blomma, det är väl inget att tjafsa om. Däremot tycker Maja och Petter att det är väldigt kul att själva plantera och se hur ett litet frö som de stoppar ner i jorden en dag blir en vacker blomma. Då har de ju “gjort” växten själv. Att odla tillsammans med barnen kan ni läsa om här: Odla – en barnlek

Men om jag nu älskar blommor så mycket som jag gör, varför älskar de då inte mig tillbaka? Ja, som ni vet är livet inte rättvist (och jag kanske en smula lat som inte lär mig mer). Jag vattnar antingen för mycket eller för lite eller från fel håll, borde varit uppifrån när jag hällt det på fatet och tvärtom. Eller så har jag råkat placera en blyg liten stackare som vill stå i skuggan i ett gassande söderfönster.
Jag får ju en väldig rotation på mina växter. Jag hinner inte tröttna och kan byta sorter ofta och det kan ju vara omväxlande och kul. Men jag drömmer innerst inne om stora, välmående växter som vill leva vidare i vårt hem. Jag inser att enda vägen dit är kunskap. Och det är precis vad vi bjuder på i detta trädgårdsnummer. Läs, lär och njut!

Trädgård för lata
Gunnels Grekland på sex kvadrat
Trädgården väntar
Bersån – trädgårdens hemliga rum
Välj rätt växt!

Av: Cissi Elwin

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top