Från sankmark till drömträdgård

För 35 år sedan köpte familjen Pierce huset där de fortfarande bor, en skånelänga från 1820-talet några kilometer från Skurup. Tomten är omkring 5 500 kvadratmeter stor och bestod då av ett hav med kvickrot, en gammal torvtäkt, några askar och hamlade pilträd. Styv lerjord och en mark som bitvis var svårt vattensjuk gav inte de bästa förutsättningarna för en prunkande trädgård. Men Mike hade redan hunnit skaffa sig en del erfarenhet som odlare.

– Jag kommer från södra Kalifornien, min morfar och mormor odlade grönsaker. Själv odlade jag ekologiskt och arbetade som konstnär innan jag kom hit på 60-talet. Första åren här i Sverige hade vi en kolonilott i Malmö och odlade potatis. Svenskarna är noga med sin potatis så jag hade mycket att lära. Nu kan jag inte vara utan sill och potatis, säger Mike på perfekt svenska men med omisskännlig amerikansk brytning.
– Första åren harvade vi kvickrot om och om igen och fick upp enorma högar som vi eldade upp. Majsen vi satte blåste omkull. Då byggde vi ett plank av rivningsbrädor runt köksträdgården, som var den första delen vi gjorde i ordning. Vinden ligger på nästan jämt och därför har vi också satt många häckar.

Äldst är tujahäcken, som med tiden blivit tät som en vägg och fyra meter hög. Här och var finns öppningar med gångar igenom. Att den är så tät och frodig har sin förklaring.
– Tujor är känsliga för torka och blåst. Varje höst ser jag till att nysatta häckar får en riktig rotblöta. Då klarar den sig bättre på våren när marken fortfarande är frusen, säger Mike.

Andra skyddslingar är tio meter höga amerikanska ädelcypresser, hittade som fröplantor i skogen.
– Jag har tagit hit ganska många växter från USA, men numera är bötesbeloppen så höga så det är inte lönt, säger Mike med glimten i ögat. Dessutom är det mycket lättare att få fatt i bra plantor i Europa sedan vi gick med i EU.

Under åren har jorden successivt förbättrats. Grus, kompost, gödsel och diken har förvandlat den hårda leran till bra trädgårdsjord.
– Bara i köksträdgården har vi grävt ner mellan tre och fyra lastbilslass med grus. Det tar tid att förändra strukturen, men det är ett arbete som lönar sig i längden. De flesta växter klarar sig bättre om de har grusblandad jord runt rötterna och så blir det lättare att rensa ogräs. Nackdelen är att grusjord kräver mer vatten under torra somrar.

Sakta men säkert har tomten förvandlats till en mönsterträdgård. Torvtäkten har blivit en vacker liten sjö och kvickrotshavet en perfekt skött gräsmatta. Rabatterna är många, långa och fyllda med perenner. Här pågår blomningen från mars till oktober. Varken Mike eller Lise-Lotte vet riktigt hur många olika sorters växter de har, bara att de kan räknas i tusental.
– Jag började räkna rossorter men gav upp vid 155 när jag kom på att jag missat några och räknat andra dubbelt. Klematis har vi minst 90 olika sorter av och dagliljor och funkia, ja, där har vi definitivt tappat räkningen…
– Lise-Lotte är som Noak, hon vill ha två av allt. Varje år kommer det minst femtio paket perennfrö med posten och hon drar upp alltihop. Jag är den som bromsar och först vill se till att vi har plats och att det blir struktur på det hela. Men det är nog bara att erkänna att vi lider av samlarmani bägge två!

Den längsta av rabatterna, som går i en halvmåneform från huset och ner till sjön, har Lise-Lotte och Mike döpt till huller-om-buller-rabatten. Varje gång de delar en perenn någonstans i trädgården hamnar den ena halvan här. Resultatet har blivit en mosaik av växter med olika höjd, form, bladverk och blomningstid.
– När vi väljer perenner tittar vi på fler egenskaper än bara blomningen. Sköldbräckan är ett bra exempel. Först de rosa stänglarna på våren, sedan de fina, hattliknande bladen under sommaren. Till hösten blir den alldeles mörkröd. Underbart! En del växter tycker vi är finast på vintern. Formklippta buskar med en snöhätta, det torra
elefantgräset och syrenhortenisan med sina blomställningar.

Under 35 års trädgårdsodling har det också blivit många misstag – växter som inte trivts eller som tagit över för mycket, berättar Lise-Lotte.
– Pampasgräset gick inte alls. Första året blev allt en iskoka. Sedan gjorde vi en upphöjd bädd och det blev en massa plymer, men ändå bottenfrös allt till vintern. Och så har vi den kaukasiska vingnöten. Den sprider sig väl mycket och så tappar den alla löv på en dag. Då är det tungt att räfsa. Men den är vacker!

Annat har lyckats fast det har tagit lång tid. En valnöt från Amerika fick tillbringa sina första månader i Sverige i frysen för att luras tro att det var vinter. Därefter plantering i rumsvärme och så ut i det bistra skandinaviska klimatet igen som stickling. Nu är trädet, Juglans nigra, fyra meter högt. Den gula trädpionen är en annan tålamodsprövare.
– Det tog tio år innan den första blomman kom. Nu får vi hundratals varje år.

När familjens bägge barn vuxit upp och flyttat hemifrån blev det mer tid över för trädgården. Lise-Lotte, som är rektor i Anderslövs skola, hinner inte med så mycket annat under vardagarna. Mike däremot, som nyligen pensionerats från sitt lärarjobb, kan satsa ordentligt.
– Förr var det mest på skoj, en hobby. Men blommorna har fått mig att kapitulera. Trädgården har blivit konst för mig. Jag vill kombinera höjd, former, strukturer och färger så de harmonierar. Samtidigt måste man ta hänsyn till planteringsdjup, utbredning och jordmån. Det är som ett komplicerat och spännande dataspel.

Den tredje och nyaste delen av familjen Pierces trädgård är vad de kallar ängen.
Den stora gräsytan i mitten ramas in av mjukt formade rabatter. En rad popplar skyddar mot blåsten. Det känns som att kliva in i en stor sal möblerad med olika växter. Att sköta en trädgård påminner om en buddistisk övning, anser Mike.
– Dalai lama säger att det bästa en människa kan göra för att uppnå harmoni är att hjälpa andra levande varelser. Och det stämmer. Trädgårdsfolk är för det mesta glada och positiva. Man ser sällan en stor skitstövel i en stor trädgård, ha ha…

Av: Madeleine Appelgren