Ibland glömmer man bort hur viktigt det är att göra träd-gården till en egen värld. Att vara omsluten av grönska skapar trygghet.
– Dessutom blir det roligare när man får gå från rum till rum och upptäcka en del i taget, jämfört med att få allt serverat på en gång, säger Christina Hedlund och visar runt i sin välplan-erade trädgård i Lidköping.
Rött är ledmotivet i trädgård-en. Färgen kallas engelskt röd och fanns ursprungligen på husets fönster. Samma ton har nu fått vandra ut i trädgård-en, där den ger struktur och binder samman hus och tomt. När familjen Hedlund köpte huset för elva år sedan fanns en del ytterhäckar och några fruktträd, sedan var det inte så mycket mer. Men i samband med att marken kring huset skulle dräneras om påbörjades trädgårdens förvandling.
– Vi började sätta häckar och spaljéer även inne i trädgården. Det blåser en hel del i Lidköp-ing och vi ville få tomten mer skyddad, berättar Christina.
Slingrande gång
Först ut var entrédelen. Numera går man in genom en grind, en öppning i häcken, och möts av ett rum med perennplanteringar som visar vad som blommar för säsongen. Där står en vit trämöbel och ser inbjudande ut. Kalkstenar i gruset leder fram till husets entrétrappa.
Vi går vidare längs grusgången och där är cykelparkeringen som knappt syns, eftersom den också är helt omsluten, av en häck på ena sidan och ett glest plank på andra.
Gången slingrar sig vidare runt planket och in mellan tre stora klot av brudspirea som Christinas man Per har formklippt – och vips är vi ute på en stor gräsyta med fruktträd och ytterligare en sittmöbel.
Svärfar beredd med spaden
Ja, så där fortsätter det. Genom den långa pergolan, in till växthuset och ut i köksträdgården. Och så den vackra kvällsuteplatsen.
– Den kom till genom att vi flyttade en av de gamla häckarna samtidigt som vi fick kalkstensplattor från en granne. Vi har tagit en bit i taget och försökt skapa en rumskänsla, så att trädgården blir lite “hemlig”. Den öppnar sig och den sluter sig, säger Christina.
Att det blivit så pass mycket gjort varje år i trädgården
beror på att hennes svärfar
tidigare bodde i en lägenhet på andra våningen i huset. Han hade varit bonde och stod alltid beredd med spaden i hand. Christina hade idéerna och han grävde. Och fort gick det.
– Ett år var vi klara med alla årets alla projekt redan i april. Min svärfar var en mästare på att hantera redskap på rätt sätt. Han gick aldrig
ner på knä. Han var även mitt bollplank och vi resonerade oss fram till olika lösningar. Det var roligt!
Det röda växthuset är ett av de projekt i trädgården som Christina är mest nöjd med.
– Växthuset är så härligt att ha eftersom det förlänger säsongen. Vi sitter där från
februari till november och äter ofta våra måltider där.
– Sedan tycker jag att det känns bra att odla grönsaker och bär när man har barn, så att de kan gå och plocka och äta samtidigt som de ser hur det växer.
Intill växthuset har Per byggt ett rött plank med förvaringsbodar för redskap och krukor. Bodarna underlättar arbetet i trädgården eftersom man tidigare behövde gå runt huset, ut på gatan, och ner i garaget för att hämta en spade.
Krävande jord
I samma avdelning, bakom den långa pergolan, finns även kökslandet, bärbuskarna och komposten.
– Pergolan fungerar som en övergång mellan det ätbara och resten av trädgården, säger Christina.
Men allt går inte lätt i trädgården. En utmaning är jorden som är en lätt sandjord. Den får Christina och Per jobba med hela tiden för att växterna ska trivas. Hon tillför mycket kompost och löv. Hon sår och myllar ner gröngödslingsväxter. Sedan försöker Christina anpassa växtvalet och plantera sådant som vill ha det ganska torrt och magert. Men rätt som det är så har hon fallit för en vacker Austenros och då är det bara att jordförbättra.
En annan sak som Christina försöker anpassa sig till är stilen på huset som är byggt i funkisstil.
– Jag vill inte ha allt för mycket blomsterrabatter utan lite mer stramt. Det får räcka med grundstrukturen av häckar, spaljéer och klot och sedan några perenner som jag vet fungerar bra här. Naturen ser till att det blir lite lagom stökigt och levande i alla fall.
Av: Ellen Forsström
