Det är förstå singen slump att vi är just här, på Grand Hotel Saltsjöbaden utanför Stockholm. Från hotellet har man utsikt över skärgårdshamnen och Baggensfjärden. Vi är mitt i miljön där den omåttligt populära tv-serien Solsidan – med upp till två miljoner tittare per avsnitt – utspelar sig. Nu blir humorserien långfilm, och det är karaktärerna Annas och Alex skilsmässa som är i fokus.
Det är inte första gången som bröderna Herngren arbetar ihop. 2006 gjorde de gemensamt långfilmen Varannan vecka (tillsammans med Hannes Holm och Hans Ingemansson), och 2016 regisserade de Hundraettåringen som smet från notan och försvann. Måns har också regisserat några avsnitt av Solsidan.
Journalister som ska skriva om Solsidan-filmen har fått se den i förväg. När jag träffar bröderna Herngren säger jag som det är:
– Jag grät flera gånger under filmen, och det hade jag inte räknat med.
– Gjorde du? Vad kul! Vi blir bara glada. Det är kul att höra att du berördes, säger Felix och skiner upp.
– Filmen är djupare än tv-serien. Det går ju inte att göra en långfilm som är askul i hundra minuter. Det klarar knappt Monty Python. Vi har tagit tag i idéer som inte ryms i ett vanligt 22 minuter långt Solsidan-avsnitt. Som skilsmässan. Filmen måste tillföra något nytt utan att tappa känslan från tv-serien, säger Måns.
Nya ansikten i Solsidan
Bröderna Herngren är ett slipat mediepar. De har varit med i åtskilliga intervjuer, och det finns knappt en fråga som inte redan har ställts till dem. Bröderna verkar dock inte gå på rutin, tvärtom är de eftertänksamma och inkännande. Nyfikna, måna om att besvara frågorna på ett bra sätt, och ställer gärna en motfråga: “Hur är din relation med dina syskon?”
Nya ansikten i filmen är Henrik Schyffert, Annas nya äventyrliga kille, och Sven Wollter, Freddes bohemiska biståndsarbetande pappa. Nya ämnen, men samma gamla igenkänningsfaktor. En stor del av framgången för Solsidan tillskriver bröderna just den.
– Igenkänningen är grunden till allt i Solsidan. Skämten måste handla om sådant som folk i allmänhet har funderat över. Det är svårt att göra humor för en bred publik som inte har samma referensbank. Jesper Harrie har ju skrivit manuset till filmen, men när vi gör tv-serien är vi en manusgrupp som jobbar ihop. Vi är alla rätt olika varandra. Vi kommer från olika delar av Sverige och har olika bakgrund. Vi testar alla idéer på varandra. Om fem av sex har tänkt liknande tankar vet vi att skämtet antagligen kommer att fungera. Om en av oss sex säger: “Har ni tänkt på det här när man köper ost och får kväljningar?” Och de fem andra bara: “Eh, nej?!” Då vet man att det inte kommer att fungera, säger Felix.
Att serien lyckas fånga det allmänmänskliga fick Felix bevis för när han var i Kalmar.
– Jag gick till en sådan där Mr Minit- klackbar för att fixa mina skor. Då säger killen som jobbar där, som är i 50-årsåldern och från typ Iran: “Men det är ju du i Solsidan, å vad kul, det är verkligen en serie om mitt liv.” Det var den finaste Solsidan-komplimang jag någonsin har fått. Den visar att vi sätter fingret på något som är relevant för många, även om serien utspelar sig i Saltsjöbadens övre medelklass, säger Felix.
Jag försöker mig på teorin att Solsidan handlar om det svenska klassamhället. Det håller Felix absolut inte med om. Nej, Solsidan beskriver hur det är att vara människa och hur man ska få ihop sitt liv. Punkt.
– Jag skulle gärna göra en djupdykning i klassamhället, men det är inte Sol-sidan. Solsidan handlar inte om hur överklassen är. Då hade den där klack-killen i Kalmar inte känt igen sig. Där-emot kan man ju konstatera att det är roligare att se framgångsrika människor ha problem än att se folk utan pengar ha problem. Hade serien handlat om folk som bodde i lite för trånga hyresrätter i Orminge, och som hade det kämpigt på jobbet, är det tveksamt om det hade blivit samma succé. Det är roligt att se att väldigt framgångsrika människor har samma problem som alla andra i världen, säger Felix.
Är ni båda intresserade av människor? Sådana som registrerar?
– Verkligen. Sedan tror jag att jag åker mer tunnelbana än Felix, säger Måns.
– Vadå? Jag åkte tunnelbana senast i förrgår, säger Felix.
– Jag tycker att det är skitroligt att åka tunnelbana. Man har ju i alla tider kunnat studera människor, men tack vare mobiltelefonerna kan man numera dessutom höra vad de pratar om, säger Måns.
Delade ni samma humor under uppväxten?
– Nja, vi var väldigt olika som barn. Vi lekte mycket när vi var mindre, men när vi kom upp i tonåren gled vi ifrån varandra. Måns var ju väldigt brådmogen, säger Felix.
Måns var den snygga som fick ligga?
– Måns var den snygga som fick ligga och jag satt hemma vid datorn och pulade. På många sätt är vi olika, jag och Måns. Men vi har absolut ett gemensamt intresse i människor. I hur folk tänker, och varför folk gör som de gör, säger Felix.
– Både jag och Felix trivs med att umgås med människor som inte är precis som oss själva. Vi är båda väldigt nyfikna. Våra föräldrar är kanske snarare sådana som tycker att det är skönt att umgås med sina gamla kompisar från 1960-talet, säger Måns.
Jaha. Jag tänker mig era föräldrar – juristen och läkaren, de lite bohemiska akademikerna som inte riktigt passade in på Östermalm – som väldigt öppna för nya bekantskaper?
– Nej, verkligen inte, säger Måns.
– Nej, vi är ohyggligt sociala jämfört med dem, säger Felix.
– De läser sjukt mycket böcker och har därmed till viss del koll på världen. Men det är ju en stor skillnad i att läsa om människor med en annan bakgrund och att faktiskt träffa dem, säger Måns.
Har ni blivit mer lika varandra med åren?
– Vi är mer lika idag jämfört med för tjugo år sedan. När våra första barn var små bodde vi skitnära varandra på Lidingö, men vi träffades nästan aldrig. Om vi hade bott så där nära varandra idag, hade vi setts mycket mer. Vi har en väldigt nära relation. Hörs ofta och åker på syskonresor, säger Måns.
– Vi har också lättare att jobba ihop idag jämfört med för 20 år sedan. Vi har blivit lugnare och tryggare i det vi gör. Vi behöver inte längre bevisa att vi kan regissera en film. Vi är båda ganska pilliga med det vi gör och vill absolut inte släppa iväg något som inte känns fantastiskt, men det är lite mindre skitnödigt nu. Första åren var på liv och död. Nu är det lite mindre desperat, säger Felix.
Felix, du har berättat att du haft mycket jobb-ångest.
– Verkligen. Det var extremt jobbigt. Men så är det inte alls längre. Tvärtom. Ta en ny inspelning som exempel. Då väntar nya skådespelare, ny fotograf, ny plats, nytt manus och förväntningar om att regissören ska hitta ett nytt tonläge. Om det hade varit för femton år sedan… jag hade inte kunnat sova på tre veckor. Jag hade kommit till inspelningen all-deles hålögd. Nu är det istället som en rolig födelsedag. Vilken ynnest att få stå här med alla de här människorna, tänker jag, säger Felix.
Är det tack vare terapin?
– Åldern, tror jag. Och att mycket i livet har fallit på plats. Men det är också –Solsidans förtjänst. Många kämpar en hel karriär för att få en sådan hit. Solsidan är ett slags kvitto på att vi är berättigade att röra oss i nöjes-Sverige. Vi behöver inte anstränga ihjäl oss för att försöka göra en sådan hit igen, säger Felix.
– Både jag och Felix trivs med att bli äldre och mer erfarna. Vissa människor känner: “Herregud, tänk om jag kunde backa bandet och få vara 30 igen.” Vi är precis tvärtom. För egen del tror jag att det har blivit mindre ångestladdat och färre konflikter för att jag har förstått att det finns många begåvade människor omkring mig. När jag var yngre trodde jag att jobbet gick ut på att övertyga och övertala alla om att göra precis som jag hade tänkt, säger Måns.
Finns det ingen avundsjuka mellan er? Är inte du, Måns, till exempel avis på att Felix tjänar mer pengar?
– Nej, men Felix kanske är avundsjuk på mina låga avgifter, säger Måns och skrattar.
– Att vi inte är avundsjuka på varandra är ett friskhetstecken och ett tecken på att vi har en bra relation. Det är också ett kvitto på att våra föräldrar har gjort ett bra jobb. De har aldrig favoriserat något av oss barn. Aldrig sagt: “Måns, du borde göra som Felix istället.” De har varit extremt noga med att ge alla lika mycket kärlek, säger Måns.
Ni växte upp på en fin adress på Östermalm.
– Våra föräldrar är uppvuxna på Östermalm, de tyckte att de hörde hemma där. Jag tyckte, tvärtom, att vår familj var väldigt udda. Farsan hade en kompis som bodde på Rörstrandsgatan i Birka-stan. Jag kommer så väl ihåg när vi hälsade på honom, och jag tänkte: “Men ser ni inte, det är ju HÄR vi hör hemma.” Bland manchesterkavajer och folk som såg ut som våra föräldrar, säger Måns.
Tänkte du också så, Felix?
– Nej, jag funderade inte så mycket över sådant under uppväxten. Klart att det fanns några minkpälskärringar på Östermalm på den tiden, och någons pappa var greve, men det var långt ifrån snobbigt, tyckte jag. Det snobbiga kom på 1990-talet, då det rika folket flyttade dit, säger Felix.
Felix bor ju numera i den våning som ni bodde i under uppväxten. Du bor på Södermalm, Måns, men skulle du kunna tänka dig att bo på Östermalm?
– Nej. Men jag tror att jag mådde sämre i tonåren och att jag mår lite dåligt av att vara där. Jag får dåliga vibbar. Har man suttit och rökt hasch på Karlaplan och haft dödsångest, då undviker man den platsen framöver.
Skulle ni vilja bo på Solsidan då?
– Mina svärföräldrar bor här. Jag har sommarhus ute på Älgö, som ligger ganska nära. Långt ifrån alla som bor här är snobbiga, även jag har stött på en och annan som inte gillar serien, säger Felix.
Verkligen?
– Det finns alltid någon som är uppretad, som saknar självdistans. Men 99 procent av dem jag träffar är otroligt positiva till Solsidan, säger Felix.
