Chefen för Ikeavaruhuset i Älmhult vill visa Ingvar Kamprad och Icakurirens journalister “det fantastiska textilprojeket”, men vi kommer inte längre än till ingången. Där får Ingvar syn på lådan med “Fantastisk”, servetterna för 15 kronor.
– Flytta lådan en meter åt det hållet. Jag slår vad om att 80 procent av kunderna väljer den här vägen när de ska gå förbi, säger Ingvar Kamprad.
När vi en timme senare återvänder så har servetterna ersatts av hundratals förpackningar av påslakansetet Bibbi.
Men lådan har inte flyttats en meter.
Kamprad tar upp ett örngottspaket.
– Öppna ett paket, så man kan veta vad fan det är i. Inte skulle jag köpa ett sådant här paket utan att tänka “hur ser textilen ut”.
Det är en sida av Ingvar Feodor Kamprad. Ikeagrundaren som vägrar tagga ner.
Hans liv är en framgångssaga utan motstycke.
10 år gammal gick han runt mellan traktens gårdar och sålde påsar med morotsfrön.
34 år gammal öppnade han sitt första Ikeavaruhus.
80 år gammal är han, med en förmögenhet på 221 miljarder kronor, världens fjärde rikaste man – och omvittnat snål.
– Jag tar det mest som en komplimang när folk kallar mig snål, har han sagt i en tidningsintervju.
Det finns också en annan sida av Ingvar.
Om Kamprads liv vore en film skulle den heta “Mannen som ständigt blev förlåten”.
Flytten till lågskattelandet Schweiz, samröret med den svenska naziströrelsen, spritproblemen, anklagelserna om barnarbete och skövling av regnskog och mörkandet av företagets finanser.
I ett handskrivet brev till personalen skrev han en gång: “Nu har jag dummat mig igen”.
Ja, men karln landar alltid på fötterna.
I februari 2007 är Ingvar Kamprad i Älmhult för att se det nya varusortimentet.
I mötet med de enkla människorna är han i sitt esse. Då blir han blir Ikea-Messias.
Han håller hov för medarbetare som rest hit från Tyskland och kramar en småbarnsmamma från Kristianstad.
Enligt Ica Kurirens årliga Sifo-mätning är han Sveriges näst mest beundrade man (etta är Fredrik Reinfeldt).
Han ger sällan intervjuer.
Detta är ett undantag.
– Icakuriren lånar jag ganska ofta av min Margareta. Den enda julklappen hon får av mig är en prenumeration på Icakuriren.
Va? Är det den enda julklappen?
– Ja. Vi har lagt bort det där med julklappar. Det är mera för barn tror jag. Men den får hon i alla fall, och sen har hon fått en himla massa år med mig.
Hur håller man ihop ett äktenskap i över 40 år?
– Det var en bra fråga. Genom att kivas lite varje dag och tycka om varandra lite varje dag.
Hur är det att vara Margareta?
– Ja, det är nog ett litet helsike ibland. Vi delar köket på ett bra sätt. Jag tror att jag lagar minst lika mycket mat som hon. Men när jag sitter inne på mitt rum, och hon kommer in, så säger jag: “Jag har inte tid nu Margareta. Jag måste bli färdig med det här”. Men hon har byggt upp sin vänkrets. Hon träffar många av sina vänner och dem känner jag ganska dåligt. Jag är med på någon tillställning, men jag är lite förhäxad av mitt arbete, framför allt av idén att betjäna de många människorna.
Hur är din relation till barnen?
– Alldeles utmärkt. Pappa grät när de flyttade hemifrån och mamma var glad för då slapp hon att städa. För det gjorde de aldrig själva.
Ingvar Kamprad har tagit av sig vinterjackan. Den är fodrad med fuskpäls och köpt i Ryssland. Ingvar kallar den skämtsamt “vargpälsen”, men om man känner honom rätt så kostade den inte många rubel. Tröjan ser söndertvättad ut. En tjock plånbok tynger ner bakfickan. Men ögonen är varma.
Vad känner du att du har offrat för dina framgångar?
– Jag borde ha funnit tid till att ha varit tillsammans med familjen när barnen var små. Det är en grej man aldrig kan få tillbaka. Det var liksom inget val – det var antingen Ikea eller stanna hemma.
Du har ibland pratat om dina gråtnätter. Någon du minns speciellt?
– I höstas lämnade två av mina gamla polare oss i cancer och då lipade jag. Jag är väldigt mycket känslomänniska.
Hur ser du på att åldras? Nu är du 81 år.
– Jag är 80. Fan tyst nu. Åldrandet? Jag vill inte säga att jag är rädd för att dö, men jag är väldigt nyfiken på hur det ska gå. Det är så oerhört mycket som ligger på mitt bord. Jag är lite nervös för att släppa taget. Jag vet inte om det bygger på någon slags missförtroende mot andra. Min stora skräck är att jag blir ännu mera gaggig än jag är idag så att jag kan ställa till med negativa problem för Ikea. Det är därför jag har valt att inte återflytta till Sverige. Jag skulle inte behöva hundra år till, men 50 år hade smakat bra så jag hann med massa av de idéer vi har.
På 60-talet fick du problem med spriten.
– Ja, jag är alkoholist. Inemot halva året så dricker jag ingenting, då undviker allt som har med alkohol att göra, som nu till exempel. Jag är inne på fjärde veckan och jag börjar längta. Det har blivit mitt sätt att lösa ett problem som kunde bli väldigt allvarligt. Jag måste säga att de första tre dagarna, eller fem, eller första veckan, är det lite taskigt att inte få en öl på kvällen när man kommer hem eller en drink. Men för mig så finns inget alternativ.
Hur länge har du en vit period nu?
– Någon gång till påsk ska jag börja dricka alkohol igen. För nu har jag resor framför mig. Jag orkar inte som förr i tiden. Då satt man alltid på en bar och drack och snackade på kvällen. Även om jag vet att de har ett par goda öl från Baltica i Ryssland så blir det inga öl när jag är där.
Vad är det som är så lockande med sprit?
– Det är en bra fråga. Jag tror att många människor fixerar sig vid sprit, så att sprit blir en för stor del av nöjet. Hjärnan är upptagen med sprit. Jag kan inte förklara det på annat sätt. Beroendet beror på att man efter en tid faktiskt tycker att det är gott. Jag kan en timme före arbetsdagens slut säga “Oj vad det ska bli gott med en flaska vin eller en halv flaska vin ikväll när jag kommer hem”. Det blir en slags överfixering. Man kunde lika gärna ha sagt “Tänk vad det ska bli gott med ett riktigt granatäpple”. Det tror jag är få människor som går och längtar efter.
Har du sett filmen Fight Club med Brad Pitt och Edward Norton? Där kallas en av karaktärerna Ikeaboy.
– Nä. Jag har sett på film. Jag var i en biolokal, men det var något år sedan.
Den filmen verkar inte ha gjort något bestående intryck.
– Nej, filmen jag såg var med en kille som skulle vara rolig. Han satt i en tågkupé under en halvtimme. Jag gick därifrån. Jo, jag såg faktiskt en annan film, av Pollack.
Kay Pollacks “Så som i himmelen”?
– Den tyckte jag förbaskat mycket om. Jag tyckte att den var fin alltigenom. Visade vad initiativen kunde betyda, hela församlingen ställde upp, det var en god ledare som tog hand om det hela.
Ingvar Kamprad bor i en förort till Lausanne i Schweiz. En mäklare, som vill vara anonym, värderar Kamprads villa till nästan 20 miljoner kronor. I området har den engelska ölfamiljen Guinness en villa, liksom en före detta fransk minister som hör till Champagne-familjen Taittinger. Huset ägs formellt av Ikea.
Om detta skrev Dagens Nyheter 2004.
Så här säger Ingvar själv om villan:
– Vi disponerar ett plan i en villa. Det undre planet används till olika ändamål, bland annat bor det en familj där. Det kallades för slott i någon aftontidning. Det är en jävla fin beteckning. Grannarna har swimmingpool men det har inte vi.
Hur ser det ut hemma hos er?
– I mitt rum ser det lite förjäkligt ut. Det ligger papper över bänkar och bord. Det är bara Ikeamöbler plus ett par grejer som jag har ärvt. En gammal rottingstol av min mormor, en spegel och något jag har ärvt av min far.
Vad var det senaste du köpte?
– Jag köpte två kortlekar i Kina till Margareta. Hon tycker att det är kul att lägga patiens ibland. Det var en liten present till henne.
I början av 90-talet köpte Kamprad en vingård i franska Provence. En lokal fastighetsmäklare värderar vingården till drygt 30 miljoner kronor. Egendomen består av en ståtlig gård med en välskött trädgård. På ägorna finns också en swimmingpool och en tennisbana. Här produceras 60 000 liter vin om året. Vingården ägs numera av familjen Kamprads företag Ikano. Om detta skrev DN 2004.
Så här säger Kamprad själv:
– Sen gjorde jag misstaget för 13-14 år sedan att jag köpte en liten vingård nere i Frankrike. Den trodde jag skulle bli till stor glädje men den är ett av alla mina fiaskon. Jag trodde det skulle bli en bra affär av det. Möjligen att det blir. Ska det bli bra ska man vara där jämt. Hittills har den gett mer bekymmer än glädjeämnen.
Vad gör dig lycklig idag?
– Lycklig är att få vara förhållandevis frisk, att få ha en bra familj, där tre juniorer är beredda att axla ganska tunga uppdrag. Att få vara tillsammans med Ikeas personal. Och så känner jag stor lycka över att vi har en sund ekonomisk ställning.
Hur långt fram i tiden tänker du kring ditt eget liv? Vågar du planera in en semester om ett år?
– Jo, det gör jag. Jag hade tänkt om ett tiotal år gå ner till halvtid.
Ingvar Kamprad om…
Astrid Lindgren: Jag hade en chans att träffa henne, men så blev hon sjuk och jag hade inte tid så tyvärr blev det ingenting.
Det höjda snuspriset: Jag tycker att vi genast ska byta regering när man gör något så dumt. Höja cigarettpriset tycker jag är en jävla bra grej för de är ju bevisat farliga.
Att göra fiasko: Det är inte farligt att göra fiasko, bara man ser till att huvuddelen blir vettig.
Rikedomen: Folk brukar beskylla mig för att vara en av världens rikaste människor. Det är elakt förtal eftersom jag inte äger Ikea sedan länge. Jag håller just nu på att skriva ett brev till Steve Forbes på tidningen Forbes i Amerika (som varje år listar världens rikaste personer) där jag förklarar bakgrunden.
