Susanne Ljung: “Jag är helt befriad från snobberi”

Välkommen till “Stil”. Jag heter Susanne Ljung…

Hon har just spelat in ännu ett avsnitt av radioprogrammet Stil, som den här gången handlar om rymden. När det har varit lämning får hon några timmars andrum – innan det är dags att börja jobba med nästa veckas program. I den glipan passar Icakuriren på att luncha med henne. Det är nämligen svårt att få till en träff med Susanne Ljung. 

– Jag är aldrig ledig. Jag jobbar verkligen jämt. Många frågar mig – hur går det till? Ren vilja kanske. Jag vet inte riktigt hur länge jag ska orka. Det funkar ju så länge man är glad och nöjd i livet, men så fort det dyker upp en snubbeltråd så är det hopplöst. 

Hon dricker en grön drink och äter en nyttig frömacka på Gunnarsons konditori på Södermalm i Stockholm. Susanne Ljung har precis tränat med sin PT – det gör hon två gånger i veckan “för att överleva”. Just nu jobbar hon heltid med radioprogrammet Stil, dessutom skriver hon veckovisa krönikor för Dagens Nyheter och då och då om skönhetshistoria i magasinet Styleby. 

Började som musikjournalist

Susanne Ljung har synts i tidningar och magasin i snart fyrtio år. Tillsammans med skribenter som Jan Gradvall och ­Andres Lokko introducerade Susanne Ljung den populärkulturella journalistiken i Sverige på 80-talet. I musiktidningen Schlager gjorde hon världen större. Men också mindre. Att fokusera på det lilla i det stora har varit hennes grej rakt igenom karriären. När jag undrar varför Stil inte gjort ett avsnitt om den aktuella Bloomsburygruppen rynkar hon på näsan. Nä, det är för “enkelt”. Däremot blev det ett inträngande avsnitt om Vita Sackville-West, Virginia Woolfs – en av medlemmarna i Bloomsburygruppen – älskare. Det är ju detaljerna som är huvudsaken i Susannes Ljungs universum. 

Från Schlager headhuntades Susanne Ljung till Expressen där hon i många år gjorde musiksidor. Sedan började hon frilansa för Vecko-Revyn, Slitz, Intrig, radio och tv. Under fyra år i slutet av 90-talet var hon chefredaktör för Damernas Värld. 

– Jag hade som målsättning att testa allt innan jag fyllde 25. Tv, radio, kvällstidningar, dagstidningar och månadstidningar. Att skriva är det jag gillar bäst. I Stil skriver jag ju mina egna manus, det är en bra kombination. Min ambition är alltid att inte slösa med människors tid. Jag vill att läsarna och lyssnarna ska få med sig något de inte visste sedan tidigare. Helst något som de inte ens trodde sig vilja veta. 

“Smash Hits var mitt universitet”

Susanne Ljung är nördig, men inte snobbig. Som journalist har hon trivts bäst i de stora, breda sammanhangen. 

– Jag har alltid tyckt att det är kul att jobba brett – Vecko-Revyn, Expressen, radion. Jag är inte en sån som har jobbat för små kulturtidskrifter bara för att det är fint. Jag är helt befriad från snobberi. Ju fler som läser, desto bättre, tycker jag. 

Idag associeras Susanne Ljung främst med stil, men det var med musiken det började. Redan i 12-årsåldern började hon köpa brittiska musiktidningar. På kvällarna satt hon på flickrummet och skrev dagbok och rattade in Radio Luxembourg. Ett bra sätt att lära sig flytande engelska och få blykoll på ny musik långt innan den spelades i den svenska radion. 

– Brittiska musiktidningar som New Musical Express och Smash Hits var mitt universitet. Jag tyckte om att skribenterna inte var så vördnadsfulla. De älskade sina ämnen, men det var lite klackspark och väldigt mycket humor över det hela. Att skoja till det och skriva roliga bildtexter hörde till. Det var hela tiden: “blink, blink, blink” till läsaren. Att ta läsaren på allvar, förutsätta att den är smart – det gillar jag. Jag fostrades i den engelska musiktidningstraditionen. 

Men vad är det som driver henne? Nyfikenhet, svarar hon snabbt. Att vilja veta mer. Hon går igång på att lära sig nya saker. 

Du är metodisk som en forskare, men du har aldrig läst på universitetet. 

– Jag har inte tänkt på det, men kanske är det för att jag inte har någon universitetsexamen som jag hela tiden strävar efter att lära mig mer. 

Och så älskar hon det omsorgsfulla. 

– Saker ska göras grundligt, säger hon och det hörs att hon verkligen menar det hon säger. 

Hon funderar över om det är farfar – snickaren från Mälarhöjden – som har påverkat. Hans arbetsmoral. 

– Man måste lägga en bra grund. Man kan inte bara måla färg på en vägg, först ska det slipas, spacklas och tvättas med målartvätt. Först därefter kan man måla. Det här kan appliceras på vad man än gör. Jag hatar när jag känner mig otillräcklig. Jag vill kunna allt om ett ämne innan jag ska berätta om det. Det är som att hoppa i en pool. Först är det bara “Gud, vad mycket vatten, vad mycket kunskap”. Men sedan når jag botten, och jag känner att jag klarar det här. Att jag kan tillräckligt mycket för att återberätta de delar som är relevanta för vårt program eller min artikel. 

Du skulle inte lämna in en dålig krönika?

– Nej, det gör jag bara inte. Vilket gör att jag har konstant sömnbrist. 

Handlar det också om prestationsångest?

– Stolthet mer än prestationsångest. Man är inte bättre än sin senaste artikel eller program. Min man brukar säga: “Men du behöver ju inte vara bäst varje gång.” Men jag vill inte att någon ska sitta med mina manus och tänka: “Gud, vad ska jag göra med den här härvan, hon kan ju varken skriva eller stava, dess­utom verkar det vara sakfel.” 

Mallig över föräldrarna

Susanne Ljungs föräldrar var 17 och 18 år när de fick henne. De bodde fortfarande hemma hos sina respektive föräldar, och de första åren av sin uppväxt pendlade Susanne Ljung mellan mamma, mormor och morfar, och pappa, farmor och farfar. När Susanne Ljung skulle börja skolan föredrog föräldrarna lite mer ordning och reda och de flyttade ihop i ett hus. Sedan var de tillsammans resten av livet. 

–När mamma berättade för mormor att hon var gravid så sa mormor: “Det är jag också.” Min morbror är tre veckor äldre än vad jag är. Han är det närmaste en bror som jag har, säger Susanne Ljung och skrattar. 

Hon gillar den historien. Rakt igenom uppväxten har Susanne Ljung varit stolt över sina unga föräldrar. 

– Jag var jättemallig över mina föräldrar. De var alltid yngst. Alltid coolast klädda. Folk hade vanliga föräldrar, men mina var inte vanliga. Farmor och farfar var mina vanliga föräldrar, de stod för tryggheten. Mina riktiga föräldrar var mer som polare. De som fattade. Och det finns en poäng med att ha det så. Att leva i en storfamilj är inte så dumt, jag fick många behov tillgodosedda. Farmor tröttnade aldrig på att klia mig på ryggen, men mamma gav upp efter fem minuter. Hon följde med till skivaffärerna i London istället. Eller till någon konsert. 

Äktenskap på distans

Idag är båda föräldrarna döda, de blev 63 och 71 år, och Susanne Ljung har inga syskon.

– Det är jättetråkigt. Mina föräldrar som alltid var yngst – men så dog de unga också. Nu är jag alltså helt fri. Jag har ingen dement mamma att ta hand om. Det är skönt att slippa det – för dem också. Så brukar jag försöka tänka när jag känner mig lite lost. 

Maken Mats är konstnär och bor i New York. De har varit gifta i 17 år nu. Under alla år har de haft ett distansförhållande. Susanne Ljung åker till New York en handfull gånger per år. Han kommer till Sverige ungefär lika ofta. De har som regel att det aldrig får gå längre än sex veckor mellan träffarna. 

– Folk som har varit ihop länge kan ibland behöva lite paus från varandra. De börjar semestra på var sitt håll, vill göra saker på egen hand. Vi är precis tvärtom. Vi vill vara mer tillsammans, hänga mer ihop. Just nu frågar vi oss: “Är det så kul att jobba på var sitt håll? Ska vi inte vara mer tillsammans?” Eftersom vi lever som vi gör blir det hela tiden utvärderingar och omvärderingar. Det lunkar liksom inte på. Vi ifrågasätter, och funderar hur vi ska ha det. Just nu lutar det åt en förändring, för att vi vill vara mer med varandra. 

Köper allt färre kläder

Saker och ting förändras alltså. Också hennes egen inställning till kläder och shopping. Hon köper allt färre kläder. För stil handlar ju inte bara om kläder, och definitivt inte bara om märkeskläder, det poängterar hon flera gånger under intervjun. Mode och smink är hennes utgångspunkt att få prata om historia, eller nörda ner sig i detaljer om politik och ekonomi.

Sin egen stil ägnar hon inte så mycket tankekraft. Den hittade hon tidigt. 

– Ja, jag vet vad jag gillar. Jag vill inte ha det för komplicerat. Inte för mycket ryschpysch, inte för mycket färg. Det ska vara rent, enkelt och rakt på sak. Med ­någon liten finess. 

När vi ses bär hon en svart t-shirt från svenska märket Kerber, beige byxor från Rodebjer och svarta, glittriga skor. 

– Min garderob går i de här två färgerna – det vill säga svart och beige, eller kräm. Idag skulle jag leta efter en svart kofta i garderoben, men hur ska jag hitta den? Allt är ju svart. Jag trevade i mörkret. Där­emot är jag lite otrogen vad gäller märken. Jag gillar Max Mara. Och Kerber. Jag använder Kerberblusar som t-shirtar. 

På vänster hand sitter en vigselring från Efva Attling, och på höger en Cartier-dito. Hon fixar naglarna – den här gången i korallrött schellack. 

– Halsband är jag inte så mycket för. Men jag gillar örhängen. Gärna från Marni, stora och klirriga. När det kommer till örhängen är jag motsatsen till diskret. 

Intresset för stil har hon med sig hem­ifrån. 

– Mamma var extremt klädintresserad. Hon hade inga märkeskläder, men hon hade jättesnygga kläder. Mycket färg. Jag tror att det fanns en svart klänning i hennes garderob. Hon fixade naglarna och blonderade håret. Hon var miss fixy. Förr kunde jag tänka: “Gud, jag börjar se ut som mamma” när jag såg mig i spegeln. Nu tänker jag: “Tjena Ann-Britt.” Det är som en liten blinkning till henne. Jag tycker inte alls att det är traumatiskt att vara lik henne. Nu när hon inte finns kvar blir jag bara glad när jag får syn på henne i mig själv.

“Fördärvad” av sin tid i USA

Stilinspiration hämtar hon också från museum, eller rätt och slätt från folk på gatan. 

– Man kan alltid göra intressanta iakttagelser när man åker kommunalt. Se hur folk beter sig. Hur de tappar humöret. Idag på tunnelbanan, när jag var på väg till den här intervjun, såg jag två kvinnor som gick in i varandra. Den ena började läxa upp den andra: “Vad gör du? Du ska ju släppa av andra innan du går på?” Istället för att bara säga “Ursäkta”. Vem vann på det där utbrottet? funderade jag. Att be om ursäkt är ju vanligt vardagshyfs. Jag tycker om smörjmedlet mellan människor. Kanske har jag blivit fördärvad av att ha varit så mycket i USA. Där är det så självklart att man ber om ursäkt. Till och med om det är den andres fel så säger man ursäkta. Istället för att smacka till och fräsa. Att skälla ut någon kan knappast kallas stil. 

Snart väntar ett långt sommarlov. ­Arbetsmyran Susanne Ljung ska vara ledig i två månader och “inte göra många knop”. Hänga med maken i New York och Grekland. Men först ska hon ta helg. Susanne Ljung visar upp en kasse med nyköpta böcker. Hon planerar för ett veckoslut på balkongen – med näsan i böckerna.  

– Jag är så djävulusiskt tråkig. Det finns inomhusmänniskor och utomhusmänniskor. Jag är absolut en inomhusmänniska. Att sitta på balkongen och läsa räcker bra för mig. 

En innekatt, som min mamma skulle säga. 

– Ja. Dessutom har jag en katt. Vi delar ett stort intresse – att ligga i sängen. Att softa är en av mina allra bästa grenar. Det betyder inte att jag inte jobbar. Man kan ju göra research – liggande. 

Intervjun lider mot sitt slut och jag stänger av bandspelaren. Susanne Ljung drar efter andan:  

– Det känns som att jag har varit hos terapeuten.