Håkan Nesser: ”Skilsmässan gav mig tid att skriva”

Håkan Nesser svarar från ett soligt Gotland och det dröjer inte länge förrän vi kommer in på det väsentliga i livet: hundar och döden. Bredvid honom ligger den fem månader gamla  ridgebackvalpen Gaston, utpumpad efter sin morgonpromenad. Dessutom finns det både hästar och höns på gården, så att djurvännen Håkan Nesser trivs på sin ö råder det ingen tvekan om. På karga halvön Furillen på nordöstra Gotland har han och hustrun Elke byggt sitt drömhus.

Kanske är det just här han har hittat sin plats på jorden efter Kumla, Uppsala, New York, London och engelska Exmoor.

– Jag känner mig verkligen hemma på Gotland, det är något väldigt speciellt med den ön. Här kan jag tänka mig att sluta mina dagar.

För två år sedan fick han koloncancer och för många skulle en sådan diagnos ställa livet på ända, men Håkan Nesser är lugn. Det där med döden grubblar han inte så mycket på. Förvånande nog, eftersom den ständigt är närvarande i böckerna. Redan hans 14-åriga alter ego Erik i uppväxtskildringen “Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” tänkte ständigt på “cancer, kärlek och död”, vilket kan kännas som en ironisk blinkning till framtiden.

 – Asch, det var ett ganska brådmoget uttalande av en tonåring, svarar han när jag försöker pressa lite och fortsätter:

– Jag har nog ett ganska lättsinnigt förhållande till döden, förklarar han. Det går i släkten. Dessutom hjälper min gudstro. Och hunden.

Tror på himlen

Alla som läst Håkan Nessers böcker om kommissarie Gunnar Barbarotti vet att den gode polisen gärna småpratar med vår Herre och söker svar på stora och små frågor. Det är inte fel att läsa in Håkan Nessers eget förhållande till Gud just där, även om han inte kallar sig religiös och sällan går i kyrkan.

– Min tro är naiv och amatörmässig. Du ska inte blanda in vetenskap och politik i detta, förklarar han och berättar om en dröm där hans döde far kom med en av Nessers hundar i famnen. 

– Det var en väldigt vacker dröm, varför ska jag förneka mig den? Jag tror på himlen och jag kan såklart ha fel, men det är ju ingen argumentationsanalys det handlar om.

Störst påverkan verkar sjukdomen ha haft på kreativiteten, på ett positivt vis. Han hade lovat att skriva en bok som utspelade sig på Gotland, så medan han låg och fick cellgifter på sjukhuset kom tanken  “kanske måste jag skynda på det här projektet lite”.

Resultatet blev “Den sorgsne busschauffören från Alster”, där både Eva Backman och Gunnar Barbarotti tar en time out på Gotland. Snart träffar de på en person från ett fall från förr, en busschaufför som körde av vägen och 17 skolbarn omkom. En man som de trodde hade mördats, kanske av föräldrar som krävde rättvisa.

Det tycks vara så att privatpersonen Håkan Nesser överlåter de stora frågorna till karaktärerna i hans böcker. Det håller han med om.

– Ja, en författares viktigaste uppgift är att säga något om villkoren för att vara människa. Att skriva utan att utforska tillvarons existentiella frågor vore meningslöst.

Kanske är det det som är hemligheten med Håkan Nessers böcker, att det finns en spänning, men också ett filosofiskt djup. Livet kontra döden, kärleken mot ondskan, allt det där som vi aldrig får nog av att grubbla över. Eller för att citera ett typiskt Barbarotti-uttryck: “Djävulen sover aldrig, Gud måste du väcka varje dag.”

 I tjugofem år jobbade Håkan som lärare i Uppsala, han var adjunkt i svenska och engelska. Någon hemlig dröm om att bli författare närde han aldrig. 

– Jag fick mer tid över vid skilsmässan från min första fru. Barnen var ganska små, fyra och elva, och jag hade dem varannan vecka. Jag var tvungen att göra något av min barnlediga tid, så jag började skriva.

Idag har han sålt svindlande 21 miljoner böcker och har översatts till ett trettiotal språk. Flerfaldigt prisbelönt. Mest känd är han kanske för de tio böckerna med kommissarie Van Veeteren i huvudrollen, varav flera har filmats. I somras kom den sjunde boken om den underfundige, på ytan lätt förvirrade,  kommissarien Gunnar Barbarotti. 

 

Tacksam idag

Vågar han till och med, 71 år gammal, se tillbaka och säga att han är nöjd med sitt liv?

– Njae, sådant där är så lätt att slänga ur sig, vad menas med det egentligen? Som gammal närking kanske jag snarare skulle säga “det kunde varit värre”…

– Men allvarligt talat så har jag lite svårt för människor som tycker de är så lyckade och gärna strör tvivelaktiga råd omkring sig. Skulle jag använda något ord om mitt liv så är det nog “tacksam”. Jag har ett privilegierat liv.

Men om du ändå skulle tvingas ge ett råd till unge Nesser?

– Att inse “jag kan ha fel”. Att vara tvärsäker eller fundamentalist är aldrig bra. 

I dagarna kom “Schack under vulkanen” ut, ännu en Barbarotti-historia, den sjunde. Både titeln och intrigen är typiskt nesserska. En författarstalker har en viktig roll, men det är inte han själv som har utsatts, försäkrar Håkan Nesser.  

Ibland vet han hur historien ska sluta, ibland inte, berättelsen växer organiskt fram. Ingen får läsa något förrän han är klar.

– Nej, där är jag en riktig tjurgubbe… Jag läser bara för hunden. Om han går ut under tiden betyder det att boken är dålig. Faktum är att boken var klar redan i januari i fjol, men jag insåg snart att en bok som gör anspråk på att utspela sig 2020 måste ju ha med covid. Så jag fick skriva om.

 

Kvinnor är klokare

 I nya boken fortsätter den fina relationen mellan Eva Backman och Gunnar Barbarotti som äntligen har flyttat ihop.

 Även här kan man spåra den private Nesser. Han är gift med terapeuten och psykologen  Elke sedan 21 år och grunden för ett bra förhållande är att respektera varandra, förklarar han.

– Men min hustru Elke är såklart klokare än jag, Ja, alla kvinnor tror jag är klokare än män, vill jag hävda, säger Håkan Nesser och gör en liten utveckling kring alla vrickade män som  styr världen med sina reptilhjärnor.

Idag är han helt frisk, de återkommande “besiktningarna” som han kallar dem ger bara goda besked. Får han fortsätta att skriva och läsa så är han lycklig.

Tror du på ödet?

– I backspegeln kan du kanske se att det finns en mening med varje människas liv. Att jag som författare ödmjukt får bidra till att bygga broar mellan människor –  ja, det är
en nåd.  ¨