Marika Lagercrantz: ”Jag tackar mamma för att hon slängde ut mig”

Hennes hår är vackert silvergrått, glasögonbågarna knallröda. Hon tycker att kvinnor borde våga söka sig till nya arenor även när de passerat 50.

– Mänskligheten behöver de äldre människorna, säger Marika Lagercrantz fundersamt.

Hon för ett filosofiskt resonemang kring åldrandet.

– Många av oss är friska och lever väldigt länge och är fulla av kraft. Jag tror att det finns en viktig mening med att vi lever fast vi inte är fertila. Mänskligheten behöver oss.

Marika själv är 67 år och har arbetat med teater i över 50 år. Men hon drar inte ner på tempot. Nu är hon aktuell i Felix Herngrens nya tv-komedi “Folk med ångest”, baserad på Fredrik Backmans bok med samma titel.

Kulturråd i Berlin

Men Marika Lagercrantz har inte varit rädd för att ge sig ut i det okända. För tio år sedan lämnade hon en fin karriär och fast anställning på Stockholms stadsteater för något helt annat.

Allt började med en annons i tidningen. Den svenska ambassaden i Berlin sökte ett nytt kulturråd. Marika stegade in till sin gode vän, den nu avlidne Benny Fredriksson som då var Stadsteaterns chef.

– Jag sa “Jag vet att det låter helt absurt, men jag tänker söka den här tjänsten. Får jag den så säger jag upp mig.”

Benny skrattade hjärtligt åt det ovanliga tilltaget. Marika Lagercrantz fick jobbet och livet tog en ny vändning.

– Jag hade varit skådespelerska och regissör hela mitt liv. Att plötsligt bli en representant för svensk kultur i Tyskland var en stor upplevelse. Uppgiften var att både främja svensk kultur i Tyskland och öka intresset för tysk kultur i Sverige. Det fanns inte mycket pengar att jobba med men jag lyckades få stora svenska och tyska företag att sponsra utställningar och seminarier, så det blev väldigt roligt.

Hon hade uppdraget i fyra år och kom 2014 tillbaka till Sverige med ny energi. Därav hennes uppmaning till mogna kvinnor att våga byta jobb.

Hennes egen upplevelse av att bli äldre är att hon fått en ny inre resning.

– Jag slutade vara osäker och orolig för vad folk skulle tycka om mig. Mina barn stod på egna ben och gav sig ut i världen, det gav mig också en väldig styrka. Att se vart de tar vägen. De behövde mig inte lika mycket. Jag fick mycket mer tid att tänka och arbeta och slapp slitas mellan jobb och hem. När barnen var små ville jag bara gå hem hela tiden.

Hon har två biologiska döttrar och en bonusdotter. Att hon inte fick fler egna barn är något hon kan sörja.

Mycket smärta

– Jag gifte mig med min nuvarande man ganska sent. Jag hade redan en dotter och han hade en. Erfarenheten av att vara skild och träffa en ny man gjorde att jag då tyckte det kändes svårt att skaffa fler barn. Jag trodde av någon anledning att jag inte skulle klara det. Men jag känner starkt att jag gärna skulle velat att vår gemensamma dotter fått ett syskon till. Det har varit så mycket smärta i min barndoms familj, så det kanske är där det kommer ifrån.

Marika är gift med skådespelaren Peter Bergared. Under coronapandemin har de tillbringat mycket tid i sommarhuset på Linderödsåsen i Skåne.

Marika Lagercrantz marinerades i svensk kultur redan som liten. Hennes pappa var den kände författaren och tidningsmannen Olof Lagercrantz. En stor del av familjelivet kretsade kring hans arbete. Stämningen i hemmet blev i det närmaste andäktig när han satte sig för att skriva.

– De svenska skådespelarna, författarna och konstnärerna satt ju kring köksbordet i mitt barndomshem, så det är inte mycket jag inte vet om den tidens kulturliv i Sverige.

Sina första tyska glosor lärde hon sig av den tyskfödda poeten och Nobelpristagaren Nelly Sachs när hon kom på besök.

Familjen Lagercrantz bestod av fem barn, varav Marika är nummer fyra. Yngst är David, numera världskänd författare till de tre sista böckerna i Millennium-serien. Mamma Martina gick bort för två år sedan, 98 år gammal.

– Pappa jobbade hela tiden. Han tillhör ju den generationens män som aldrig slutade arbeta. Att skriva var hans huvuduppgift. Mamma skötte hemmet och barnen.

Duktig flicka

Den unga Marika hade aptit på äventyr. Hon längtade efter att bygga flottar, ge sig ut i skogen på upptäcktsfärd och erövra världen i stort och smått. Långt innan hon förstod konceptet feminism klippte Marika hål i byxorna för att göra en gylf, i ett tafatt försök att få bli behandlad på samma sätt som pojkarna.

Men äventyrlighet passade sig inte riktigt för flickor på 60-talet, vilket Marika tidigt blev medveten om. Istället tog hon på sig rollen som duktig flicka. Hon pluggade sig till toppbetyg i alla ämnen, till priset av en ständigt återkommande magkatarr. Men feminismen började bubbla under ytan i samhället.

Marika började på Vår teater redan som sexåring. I skådespeleriet fann hon ett sätt att få fortsätta leka och ta en paus från den ständiga stressen och grupptrycket kopplat till skolan.

– På teatern fick alla vara som de var. Alla behövdes. Alla berättelser skulle få plats. Jag har alltid haft ett stort uttrycksbehov. Skrivandet, som var så viktigt i min familj, är en blick mot framtiden. En skrivande människa är ju inte riktigt närvarande just nu. Medan vi som är teaterns människor ägnar oss bara åt det. Teatern finns inte imorgon, den finns bara nu.

Marika var med och startade den fria teatergruppen Jordcirkus som bland annat turnerade i Tyskland. En säsong på 80-talet jobbade hon som regissör på Schauspielhaus i Hamburg. Två erfarenheter som var bra att ha i bagaget när hon långt senare blev kulturråd i Berlin.

Marikas bror David har ofta vittnat om sin prestationsångest, om att “ständigt ha Olof på axeln”, alltid undra om han höll måttet och skulle få sin fars godkännande.

“Inte alltid så lätt”

Marika däremot kände ingen press hemifrån att hålla på med det skrivna ordet eller att bli något specifikt. Hon hade snarare behövt ett större intresse för sin person från föräldrarna.

– Jag tror de såg mig som självgående. De hade en väldig tillit till att jag skulle klara mig. Det var inte alltid så lätt för mig, jag längtade ju efter att de skulle vilja ha någonting med mig att göra. Men de levde sitt eget liv.

Om rollen som “den som alltid klarar sig” kom naturligt eller var ett resultat av förväntningar är något Marika Lagercrantz grubblat på. Som 19-åring fann hon sig plötsligt ensam i Malmö, utan pengar eller stöd hemifrån. Hon åkte ner för att gå en tre veckor lång kurs och under tiden packade föräldrarna ihop Marikas saker och skickade ner dem till Malmö. Själv tror hon att det handlade om att de helt enkelt såg henne som självständig.

– Jag blev helt chockad. Där stod jag i Malmö. Jag hade inga pengar och jag var sårad, plötsligt helt ensam i världen. Då gällde det att överleva. Min pappa och mamma hade ju ekonomi att hjälpa mig, men jag upplevde att jag var utslängd.

Marika fick på egen hand lista ut hur vuxenlivet skulle tacklas. Hon fick låna ihop till första hyran på 75 kronor, som lägenheten med rivningskontrakt kostade. Sedan var det bara att skaffa sig en försörjning. Genom jobb på bibliotek och sjukhus hankade hon sig fram, samtidigt som det stormade inom henne.

– I dag tänker jag också att jag har blivit den jag är just på grund av den händelsen. Nu kan jag till och med tacka min mamma, även om hon gått bort, för att hon slängde ut mig. För jag blev tvungen att försörja mig själv.

Efter tiden i Malmö återvände hon till Stockholm och engagerade sig i den berömda husockupationen i kvarteret Mullvaden i Stockholm. En ockupation av fyra hyreshus på Södermalm som pågick under knappt ett år mellan 1977 och 1978. Syftet var att rädda husen från rivning, vilket i slutändan misslyckades.

Ett starkt kvinnligt kollektiv höll i aktionen. Samtidigt var det en smältdegel av trasiga människor, narkomaner och personer som mådde psykiskt dåligt. Just psykisk ohälsa hade Marika sedan tidigare upplevt på nära håll i sin pappas släkt. Gruppen tvingades tackla alla problem på egen hand.

– Vi kunde ju inte ringa polisen om någon började slåss. Vi var tvungna att lösa allt själva. Vi lagade alla fönster, vi lagade kakelugnarna och tog hand om husen. Jag lärde mig att ta hand om hela livet.

“Helt annan stämning”

Den feministiska drivkraften har fortsatt att vara en röd tråd i Marika Lagercrantz liv. Hon var en av de skådespelerskor som var tongivande i “Tystnad tagning”, teaterarbetarnas Metoo-upprop under hösten 2017.

– Min mamma blev väldigt gammal och hon var sjuk länge. De sista åren ville hon inte längre. Hon sa “jag har gjort mitt”. Men så när Metoo kom tänkte jag att hon levde för att få erfara det här.

Marika Lagercrantz talar entusiastiskt om vilken effekt uppropet har än idag, fyra år senare.

– Jag upplever en helt annan stämning på teatrarna. Det är inte längre en självklarhet att en man har rätt att ta allt utrymme.

Samtidigt understryker hon att det är som demokratin – något som ständigt måste försvaras.

– Men det är definitivt en skillnad. Jag tror inte man kan gå tillbaka till det som varit nu. Jag hoppas inte det. Det var inte bättre förr.